Månadens bästa låtar: oktober 2025

Oktober, kanske mest känd som årets blindtarm. Ingen vet riktigt denna tionde månads syfte då den mest fungerar som ett ödsligt gränsland mellan sommaren och det nya året. Men fear not! På KULT magasin vilar vi aldrig och vi har letat upp några av oktober månads bästa låtar. Förvänta dig allt från kusliga saxofoner från Anna von Hausswolff, experimentel opera från Rosália och en distad panikångestattack från Pascal. Allt detta och fler av våra favoritlåtar hittar du i vår spotifylista, On Replay.

Berghain – ROSALIÁ

Om du, när du ser ordet “Berghain”, tänker på en stökig klubb i Berlin, har du både rätt och fel i vad den här låten handlar om. Rosaliás enda singel inför det nysläppta albumet LUX var denna dramatiska, maximalistiska pärla. Ett val så kommersiellt otänkbart för de flesta artister, och levererat med ett sådant sinnesjukt storkukslugn, att bara det hade räckt för att imponera.

Låten inleds av London Symphony Orchestra, som i musikvideon följer artisten genom Warszawas gator i jakt på tröst och försoning. Över stråkarna rullar pulshöjande fraser, och sedan tar Rosaliá plats. Hon sjunger opera, på tyska. Redan där gör hon det tydligt att alla förväntningar på genre, sinnesstämning eller ens språk är lönlösa – här finns inga kompromisser. Popkonventionerna är bortblåsta, och kvar står Rosaliá med ett verk som är lika delar galet som genialt, inte minst när först Björk, och därefter Yves Tumor, tar ton. Låten är både musikaliskt och visuellt uppdelad i två delar, som representerar de enda två ytterligheterna ett brustet hjärta i slutändan kan tåla; en sorg som skriker, och en sorg som stilla ber. På ena sidan hjärnan och hjärtan, på andra sidan Gud.

På omslaget har Rosalía likt en modern madonna tagit av sig hjälmen från MOTOMAMI och satt på sig en dok. Med Berghain blir två saker tydliga: att Rosaliá inte bara är en av vår tids främsta popstjärnor, utan en av vår tids främsta artister, punkt. Och att det enda som kan bota ett brustet hjärta är att brista ut i sång. Gärna felfri opera, om man kan.

Daria Spitza

Storgatan på Hemse – Pascal

Pascal har nu i tjugo år varit mästare på att finna det sköna i det osköna. Den här gången är det en panikångestattack i Hemse som mot alla odds lägger grunden för en vacker, förhoppningsfull historia. Det är en väldigt klassisk Pascal-låt; lägg märke till trummorna vars enda jobb är att hela tiden bygga upp låten tillsammans med basen, och hur gitarren – som är så distad att förstärkaren under hela låten läcker ut i våra lurar – håller ett eget narrativ utöver Isak Sundströms sång, som tycks ha hämtat sina rader ur en dagbok. Det som är hela essensen till deras sound är också de imperfektioner som de omfamnar. Att man kan tycka att det låter som att Isaks sång gjordes på en tagning är vad som skapar skörheten i hans röst, och valet att behålla den läckande gitarrförstärkaren är vad som skapar låtens råa känsla. Det kan kännas som att alla garagerockband någonsin beskrivs som ”råa och kompromisslösa”, men Pascal förtjänar faktiskt den stämpeln, och i år kan vi gratta dem till tjugo år av den.

Alec Gullström-Hughes

I Like It Like That – fcukers

Inte ens det explicita bandnamnet har lyckats sätta stopp för New York-baserade fcukers raketkarriär. Från att ha gjort sin första livespelning för mindre än två år sedan till att agera förband till Tame Impalas och HAIMs massiva arenaturnéer, har duon bevisat att världen har vuxit ifrån “some nimby kimby indie rock bullshit”, men är redo för deras kaxiga partymusik. Deras senaste singel I Like It Like That, är ett typexempel på allt de gör rätt. En kaotisk blandning av drum n bass, garage och dub som skräddarsytt för dansgolvet.

Gustav Stjernkvist

Tennis – Lily Allen

Lilly Allens album West End Girl blev snabbt ett av månadens, om inte årets, mest omtalade. Som artist har Lilly Allen alltid varit ärlig, rå – men på West End Girl skalar hon av alla lager tills hon, och hennes ex, står nakna framför lyssnaren. Skilsmässoplattan går in på djupet av deras öppna relation, som slutligen ledde till uppbrottet. Texter i dagboksstuk har blivit till 14 spår som djupdyker i skam, osäkerhet och gränser som ständigt förskjuts. Spåret Tennis är ett utmärkt exempel.

Över en poppig produktion skildrar Allen upptäckten av att den man lever med inte bara ligger med andra – utan, vad värre är, också hänger med dem. “So I read your text, and now I regret it / I can’t get my head ’round how you’ve been playing tennis / If it was just sex, I wouldn’t be jealous / You won’t play with me / And who the fuck is Madeline?” sjunger hon med sin karaktäristiskt mjuka röst medan hon upptäcker att ännu en gräns korsats i relationen. Det är sårbart men inte sentimentalt – mer som att Allen bara konstaterar hur det är, lägger fram historien ett steg i taget.

Albumet och den efterföljande debatten för tankarna till ett annat verk som väckt otroligt mycket diskussioner kring otrohet och tillit den här hösten: Julia Dufvenius och Christopher Wollters bok Välkomna till vårt äktenskap. Det inger samma känsla av att ha råkat öppna dörren på någon – eller några – man inte borde se. Det är privat bortom personligt, och samtidigt oändligt fängslande. Och i Lilly Allens fall extremt välgjort.

Daria Spitza

Struggle With the Beast – Anna von Hausswolff

Struggle With the Beast är ett stycke dynamisk postrock från Anna von Hausswolff. Trots att den nästan når upp i nio minuter är det bara en av flertalet långa låtar på von Hausswolfs monstruösa dubbelalbum ICONOCLASTS. En drömsk, nästan obehagligt repetitiv saxofonslinga dominerar stora delar av låten. Den uppmärksamma kommer lägga märke till att exakt samma slinga återfinns på skivans öppningsspår, The Beast. Detta får Struggle With the Beast att anta en obehaglig skepnad – som om denna musikaliska fras får eget liv, i form av besten själv. Texterna tycks beskriva en person som mister förståndet, men ändå är det ingen direkt mörk låt. Snarare är det som om kusligheten växer fram gradvis ur den överväldigande, maximalistiska ljudbilden.

Holger Claesson

All My Places – Nokk

Under oktober släppte Stockholmsbaserade artisten och låtskrivaren Nokk den känslostarka och slående singeln All My Places. Ljudbilden är mjuk och varm med ett drömlikt beat och klingande atmosfäriska syntar. Hennes röst är flödande och helt utan vassa hörn, den flyter fjäderlätt genom de stillsamma tonerna.

All My Places är ett slags sorgearbete som utforskar ensamhet och rum både i nutid och det förflutna. ”My whole life I’ve worried about the wrong things / Now I can’t call you, I can’t reach out / Just watch your garden grow.” Saknad genomsyrar låten och en längtan efter något försvunnet, utan något att klamra sig fast i, skapar istället ett bo inombords – något man bär runt för evigt. Det poppiga soundet blandat med nutida influenser med 80-talsklingande inslag gör också att låten hamnar någonstans mellan nu och då. En otroligt berörande och tidlös låt, Nokk är utan tvekan ett namn att hålla koll på i framtiden.

Allis Sääsk Berglund

Eyes Closed – Melody’s Echo Chamber

En snabb titt på Reddit och andra besserwisser-forum kungör att den moderna psykedeliska rocken är i kris, inte minst för att Tame Impala har bytt ut gitarrer och analoga syntar mot Casio-keyboards och taktfasta trummaskiner. Som en skänk från ovan fyller Melody’s Echo Chamber tomrummet med Eyes Closed, och bjuder på formstark och sanningsenlig modern psykedelisk rock, Det är helt enligt receptet, med tunna trummor och mängder av effektpedaler. Hjulet uppfinns inte på nytt men kanske är det för det bättre, när genrens starkast lysande stjärna till synes verkar ha tappat fattningen. Eyes Closed är precis vad doktorn anbefallde och visst gör det susen.

Daniel Miettinen-Singhateh