Månadens bästa låtar: november 2024

November bjöd som väntat på mörkare kvällar och frostbitna morgnar, och när dagarna känns som längst är det som skönast att ha nya favoriter att försvinna in i! Koka upp ditt favoritte, mysa ner dig i soffan och njut av redaktionens novemberfavoriter!

Nyfiken på vilka låtar som går varma i våra hörlurar? Kolla in On Replay!

---

Fever Dreaming – Majvi Superstar

Efter flera år som musiker bakom andra artister som bland andra Linnea Henriksson och Sibille Attar kliver Sofia Kristensen äntligen fram i sin egen spotlight. Debutsingeln från den Stockholmsbaserade musikern och låtskrivaren släpps under artistnamnet Majvi Superstar och sätter omedelbart ribban högt. Fever Dreaming är en drömsk och fängslande indierocklåt som känns helt fullständig. Kristensens unika röst berör och trollbinder lyssnaren, medan den stegrande och riviga ljudbilden gör att man vill lyssna om och om igen. 

“I want to know how you’re feeling baby / Do you think about me in your sleep? / Like I do when I’m dreaming / Maybe it’s what you’re doing too”. Texten rullar fram och återskapar en nyvaken och längtande kärlek. En utmärkt debut som får en att otåligt vänta på fler släpp av Majvi Superstar.

Allis Sääsk Berglund

---

In Another Life – Lomelda

I november kom ett av höstens mest spännande släpp, albumet Transa. Organisationen Red Hot Org samlade ihop över 100 artister och tog fram 46 låtar som en hyllning till transpersoner och icke-binära. Det är en maxad samling, med stora artistnamn som Sade, Sam Smith och Clairo. Dessutom finns mindre, singer-songwriters med, bland andra Lomelda. Själv beskriver hon sin musik som inspirerad av “all things human”. Hennes röst är skör som en blomma, låtskrivandet är intimt och vackert. På låten In Another Life rustar Lomelda tillsammans med More Eaze upp med elektroniska arrangemang och autotune som för tankarna lite grann till svensk hemmaplan à la Bladee. Det låter konstgjort men samtidigt organiskt på samma gång, utan att kännas osammanhängande.

Linnéa Sventorp

---

Seed of a Seed – Haley Heynderickx

Amerikanska låtskrivaren och indiefolkmusikern Haley Heynderickx släppte under november sitt tredje album Seed of a Seed. Bland låtarna på det efterlängtade albumet finner vi till exempel titelspåret Seed of a Seed. Låten bärs av en akustisk gitarr och dova stråkar, texten är rabblande och insiktsfull. Det finns många fraser som bränner till – små självklara meningar som får en att inse vilken ordsmed Heynderickx är. Låten, som flera andra på albumet, berör masskonsumtionen och överflödet som ockuperar samtiden. Det finns något tryggt och svalt bland de flytande tonerna – “If I get lucky, maybe a simple life / If I get lucky, maybe some freetime”. Det finns något väldigt lättsmält och hoppfullt i hyllandet av det enkla – både i texten och ljudbilden.

Allis Sääsk Berglund

---

Astra – L1NA

Svenska hiphopartisten L1NA är albumaktuell med debuten TNT, varpå hon radar upp hiphop- och R&B-excellens på spår efter spår. Astra kommer tidigt i ordningen och briljerar med sina excentriska beats som spretar och flätas samman på samma gång. Det är nästan som att L1NA med hjälp av producenterna Nisj och Prod Goona hittat ett gyllene läge mellan jersey club och dancehall, och bara den meningen befäster väl ändå att L1NA är framtiden för svensk hiphop.

Theo Hafström

---

One Last Dance With You – Prof. Stranger

Drum and bass lever i Sverige, och på ett underbart sätt har den även kunnat hitta hem till sina soundsystem-rötter på Prof. Strangers One Last Dance With You. Prof. Stranger, från Skarpnäck, är en av Sveriges mest originella producenter, och under 2024 har han äntligen börjat få erkännandet han förtjänar. Bevisen finns över hela plattan Club Stranger, på vilken One Last Dance With You är släppt – låten är ett kollage av ljud som få kan para ihop. De drömmiga 90-talsinspirerade ackorden och dancehall-stycket i mitten kännetecknar en kreativ hjärna som bygger broar mellan klubb- och diasporaljuden med varje släpp.

Sultan Ahmed

---

Let Me Know – Okay Kaya & Baba Stiltz

Sedan releasen av norsk-amerikanska singer-songwritern Okay Kayas senaste album har vi kunnat ta del av två avskalade singlar signerade henne och den svenska kult-DJ:n Baba Stiltz. Båda med tillhörande musikvideor filmade på 16 mm-film. I videon till Let Me Know släntrar Baba och Kaya ner för gatorna i downtown LA, stannar upp och tänder varsin cigg, skrattar och förmedlar en lätt lycka som verkar prägla duons samarbete.

Ljudbilden på Let Me Know består av en försiktig, varm elgitarr i bakgrunden och Kayas röst – naken och karakteristiskt okonstlad. Texten förmedlar en olycka så subtil att den knappt kryper in under huden, utan ännu värre: tillåter en att fortsätta dagen precis som vanligt med ett lätt sorgset töcken i huvudet. “I’ll say you’re busy / I’ll say you’re broke / I’ll cancel the reservation / Okay, babe / Just let me know”.

Zelda Nahrendorf

---

§4 – Opeth

Det svenska progressiva metalbandet Opeths senaste album, The Last Will and Testament är, liksom många av deras tidigare, ett konceptalbum med tydligt narrativ. I detta fall representerar låtarna paragrafer som läses upp ur en döende patriarks testamente. Det teatraliska får verkligen leva fritt i §4, som växlar mellan allt från growlande metal och episk progressiv rock, till stämningsfull harpfolk med jazziga inslag. Texten följer albumets olika karaktärer och de familjehemligheter som avslöjas kring dem, vilket går hand i hand med den episodiska, oförutsägbara kompositionen.

Holger Claesson

---

You Got Me Searching – Jack White

Vinylfanatikern Jack White återvänder till samma skrotiga lofi-punk som på hans hyllade album No Name från tidigare i år. Det börjar nästan bli oroväckande hur han kan fortsätta leverera denna typ av energirika punk utan att det känns krystat eller ointressant. Förhoppningsvis är inte den nya singeln You Got Me Searching bara ett kvarlämnat spår från albumet, utan en hint till något större som komma skall. Det är verkligen så det känns när man skruvar upp låten och hör hans kristall-distade gitarrer klanka igång, snälla låt inte detta vara allt!

David Brignoli

---

x-ray eyes – LCD Soundsystem

Det har varit väldigt mycket snack om när LCD Soundsystems efterlängtade femte album egentligen kommer. Kanske lite för mycket snack, för nu har ett otåligt James Murphy och company börjat släppa låtar från albumet innan det ens är klart. x-ray eyes heter första singeln, ett stycke danspunk som tycks spelas på leksaksinstrument. Det fullkomligt osar av det tidiga 2000-talets indiesleaze, ett dansgolv på en hemmafest i valfritt Skins-avsnitt, med tajta jeans, scarfs och eyeliner. Trots att låten är väldigt monoton har den ändå ett groove som i sann LCD Soundsystem-anda är omöjligt att inte dras med i, samtidigt som det tydligt framgår att det här är ett band som gillar att ha kul. Mer behöver man inte.

Gustav Stjernkvist

---

Noll – Ayla, Cleo

Finns det någon bättre musikalisk svensk duo än Cleo och Ayla just nu? Ända sedan Torneträsket har de visat hur samspelta de är, både i studion och live. Med Aylas sagoliknande sång och Cleos dansanta, rytmiska rap skapar de alltid något nytt och oefterhärmligt, samtidigt som de verkar dela samma organiska flow genom någon slags kreativ telepati. När dessa två namn dyker upp bredvid varandra kan man alltid lita på att det blir en riktigt bra låt, och Noll är givetvis inget undantag.

Johanna Fröde

---

Ego Maniacs – Ice Cube, Bhusta Rhymes, Killer Mike

Lämna det till tre sura gubbjävlar med en medelålder på 52 att göra en av årets tveklöst fetaste hiphoplåtar. För på Ego Maniacs hade det inte märkts att Killer Mike, Ice Cube, och Busta Rhymes praktiskt taget är dinosaurier inom en genre som alltid dominerats av yngre förmågor – om det inte hade varit för att de fyller sina verser med referenser till ett svunnet 90-tal. 

Killer Mike dundrar direkt in med den sortens flow och karisma som tidens gång inte har en chans mot. Ice Cube tar över med en bitterhet som får det att låta som att han fortfarande är skitsur på folk som kollade på honom fel för 30 år sedan, och när Busta Rhymes väl stångat den sista versen till döds är det bara att trycka på repeat direkt.

Anton Ånell

---

The Races – The Hated

November fyller en viktig, om än oglamorös, funktion i svensk kultur som en tidsbegränsad tillåtelse för uruselt humör. Det är alltså en perfekt tid att återupptäcka ens tonårskärlek för emomusik. The Hated var en tidig pionjär inom genren, och nyligen släppta The Races är en gammal demo från slutet av åttiotalet som passar exceptionellt bra för ett besök på Ica i beckmörker klockan 15:35. Det är något med sångarens nasala klagosång, över den enkla flödande gitarren, som gör dagarna av vertikalt pissregn och överstimulerande vinterjackor mer uthärdliga.

Maria Müllern-Aspegren

---

squabble up – Kendrick Lamar

Kendrick Lamar öppnade upp musikvideon till Not Like Us med en liten snutt från en tidigare osläppt låt, och likt Not Like Us kännetecknades det osläppta materialet av The Bay Area:s svängiga rytmer. I efterhand vet vi att Kendrick förhandsvisade squabble up, antagligen den bästa låten från överraskningssläppet GNX.

De otroligt syndiga syntarna som sätter även den stelaste kroppen i rörelse är samplade från Debbie Debs When I Hear Music, och Debbies vokaler hörs också här och var på spåret. Efter att ha ägnat den stora majoriteten av sin karriär åt att skapa djupt introspektiv musik verkar Kendrick ha fått nog, och squabble up är helt enkelt en banger att avnjuta i en klubb – gärna med ett riktigt bra ljudsystem. Vi hör en otroligt självsäker Kendrick som precis vunnit årtiondets största beef, och som vet att han inte behöver bevisa något för någon längre. squabble up är rolig, kaxig och aggressiv – Comptons och historiens bästa rappare visar att han också kan skapa klubbmusik, och att han kan göra det bättre än din favoritrappare.

Sultan Ahmed

---

Crispy Skin – Squid

Squid är tillbaka med ännu en singel som låter som den musikaliska versionen av känslan man får när ens ben somnar. Crispy Skin är lekfull och bubblig som en kall Cola Zero, det vill säga precis som Squid brukar låta. En kittlande melodi tar oss igenom sex minuter av självsäker musikalisk experimentation – det märks att Squid är rätt säkra på sitt sound nuförtiden. Men varför klaga? Det finns trots allt värre saker att låta som än sig själv.

Maria Müllern-Aspegren

---

to be free – Night Tape

I det becksvarta höstmörkret kan man ibland behöva liva upp stämningen och vad passar då bättre än trall- och klubbvänlig indiepop? På låten to be free har Night Tapes lyckats plocka russinen ur indiekakan, och blandar skickligt Roosevelts chorus- och reverbdränkta discodängor med Beach House sensuella ASMR-sång. Det är varken banbrytande eller innovativt, men det är mångfacetterat – de svävande syntarna och stadiga trummorna för, å ena sidan, tankarna till en överbelamrad Zara-butik, å andra sidan hör to be free hemma lika mycket hemma på ett hippt innerstadscafé med överprisat kaffe och underbetalda baristor som försiktigt gungar huvudet till den där trevliga låten i bakgrunden.

Daniel Miettinen Singhateh

---

Lyssna på redaktionens mest spelade låtar här!