Månadens bästa låtar: mars 2025
Solens värmande strålar lyser och mängder av dåliga skämt fullkomligt regnar in på månadens första dag. Det kan bara betyda en sak – april är här! I sedvanlig ordning tar musikredaktionen tempen på den gångna månaden och rankar de bästa släppen, och visst hade mars mycket bra musik att bjuda på.
Det är gott, det är blandat och du hittar alla våra val och lite till i On Replay!
Itty Bitty – Ashnikko
Cunty brash pop girl. Det är kanske inte den lättaste arketypen att förklara för farmor under påskmiddagen men är den enklaste beskrivningen av Ashnikko, åtminstone den roll som artisten iklär sig med nya singeln Itty Bitty. Över ett smutsigt och bultande beat rappar hon “Itty bitty, teeny tiny, little slutty skirt / I like to put it on every time my heart hurts”. Låten är ett eko av framgångarna som Charli XCX, Billie Eilish och The Dare nådde med Guess i fjol, då den följer samma mall. Inte mig emot. Låten är rolig, campy, oseriös och att dessutom släppa den fredagen före spring break i USA var snyggt strategiskt.
Linnéa Sventorp
Dodger – Clipping.
Om det är några som kan ro i land det till synes omöjliga företaget att kombinera drum and bass med industriell hiphop måste det vara den experimentella trion clipping. På Dodger rappar Daveed Diggs med Eminem-hastighet över ett avskalat och adrenalinstinnt sci-fi-inspirerat beat. Texten beskriver ett totalitärt teknokratisamhälle, och går väl ihop med den futuristiska ljudbilden. På blott fyra minuter hinner de både föra fram sitt politiska budskap om vikten av dissidenter i samhället och samtidigt producera banbrytande experimentell hiphop. Vad mer kan man begära?
Holger Claesson
knows – Mietze Conte
Mietze Conte upptar mina tankar dagligen. Inte bara för att musiken är hypnotisk med lekande beats som kittlar hjärnan, utan främst för att ingen vet vem artisten är! Jag har letat igenom hela internet efter ledtrådar så pass länge att jag nog ser ut som den It’s all connected-memen från It’s Always Sunny In Philadelphia.
knows svävar mellan gränsen av kakofoni och harmoni. Låten är uppbyggd av olika ljudlager som skär sig mot varandra med en blandning av viskande, monotona röster. Det kanske inte är en säljpitch av en låt, men Mietze Contes styrka är att balansera sublima element och hyperpoppiga inslag samtidigt som låtarna hålls dynamiska och lekfulla.
Johanna Fröde
Skin – Marika Hackman (ft. Laura Marling)
Brittiska låtskrivaren Marika Hackman släppte under mars månad singeln Skin tillsammans med indieartisten Laura Marling. Ett drömsamarbete när det kommer till fans av hjärtskärande, melankoliska och textburna låtar. Låten Skin släpptes först på Hackmans 2015 album We Slept at Last, och denna nytolkning tillför en ny dimension till det redan i grunden väldigt drabbande spåret.
“But I’m not dead (But you’re not dead) / Just a harbour no one’s in / An empty salt-filled skin.” Jämfört med originalet sjunger Hackman orden med en mer tonsäker skärpa, orden skär som en kniv genom den flytande ljudbilden. Marling sjunger med ett hemsökande djup. Den spöklika och sinnliga texten om kärlek som äter upp en får en annan slagkraft mellan de två. Omarbetningen av Skin lyfter upp den i ett annat sken och blottar dess urgröpta och trånande inre.
Allis Berglund
Till Lejonen – Jonathan Johansson
Vem hade kunnat tro att en sexigt hes och lagom diffus Sveriges Radio-skånska skulle stå för årets hittills mest instressanta hopkok? Här står vi nu med ett singelsläpp av Jonathan Johansson i hand, fyllt av mellanöstern-doftande stråkar, bibliska textrader och smällfeta bastrummor. Till Lejonen känns som brädspelshörnan på en engelsk pub i valfri svensk mellanstor stad, där lagom förfriskade besökare försöker lägga ihop fem olika pussel som alla saknar hälften av bitarna – och lyckas. Man vet aldrig vad Jonathan Johansson bjuder på härnäst, och däri ligger charmen.
Daniel Miettinen-Singhateh
catch these fists – Wet Leg
Tekniskt sett släppt på första april, men hypad sedan början av mars. Succéduon Wet Leg behövde verkligen komma med en riktig käftsmäll för att inte bevisa sig själva som ett one album wonder. Och en käftsmäll levererade de… ganska bokstavligt. catch these fists är bandets första singel inför den kommande uppföljaren moisturizer. Vi har inga belägg för vad som ligger på rotation i duons öron, men man kan nog lägga stora summor på att det är Viagra Boys. Den distade basen leder oss genom denna aggressiva krautrock som präglas av bandets ikoniska finurlighet och skapar en utmärkt sommarhit om att smälla jobbiga snubbar på flabben. Det bådar nog ändå gott för Wet Leg i framtiden.
Gustav Stjernkvist
DOA – St. Vincent
På DOA tar gitarrlegenden St. Vincent lyssnaren genom en tidsportal till året 1983. Föreställ dig ett dansgolv där diskjockeyn spelar…(för visst sa man så förr? Inte hette det väl ”DJ”?) precis har spelat Blue Monday och plötsligt följer han upp med denna syrliga poplåt av St. Vincent.
Denna genreöverskridande klubbdänga skruvar upp det experimentella, men inte såpass mycket att DOA inte skulle gå hem på dansgolvet. Suddig sång, som om hon är 10 meter från mikrofonen till ett sprudlande, rent energiskt beat som kokar fram alla känslor i kroppen. Kanske ligger briljansen i St. Vincents artisteri, just i hur enkel, konstig och underhållande hon kan vara på en och samma gång.
David Brignoli
