Maja Francis har tröttnat på samhällets optimering: “Måste man gå i terapi för varje känsla?”
Jag vankar fram och tillbaka mellan de olika intervjurummen. I rummet bredvid gör min kollega sig redo för att träffa Yukimi Nagano, som försöker lista ut var hon ska köra in med sin bil, jag hör hennes röst på telefonhögtalaren. Charli xcx spelade igår, efteråt gick jag ensam från Slottsskogen till Olskroken genom natten, som i någon slags protest mot att trängas med alla svettiga kroppar på vagnen. Idag skiner solen, stämningen är god och glad på festivalens sista dag och KULT Magasin har bokat in en pratstund med Maja Francis.
Hon kommer in med ett leende och ger mig en kram innan vi sätter oss ner i sammetsstolarna i intervjurummet. Jag lägger märke till hennes skor – rosa crocs täckta av små prydnadstenar som bildar ordet Juicy.
Från första stund är stämningen hjärtlig och varm. Jag blir snabbt charmad av Ängelholmstösen som bjuder på sig själv och har nära till skratt.
Hur känns det att vara här på Way Out West?
– Det känns väldigt härligt! Jag önskar att jag var här fler dagar, det är så sjukt många bra bokningar i år, säger Maja medan hon lägger handen på bröstet och skämtsamt himlar med ögonen innan hon fortsätter:
– Inklusive mig!
– Nej men, det är jättemycket som jag skulle vilja se. Chappell Roan kommer jag väl hinna se typ en låt. Det är lite speciellt att man ska spela klockan 01 för då är ens fokus där. Jag kan liksom inte släppa loss helt, utan måste spara lite på det sociala… Jag kommer vara ett sånt weirdo som går runt och tänker att ’jag är känd’ och blockar ut alla andra, men egentligen har jag bara ångestpersonlighet, fortsätter Maja och vi båda skrattar.
“Lock in!”
– Ja, men exakt. Bara stänger av.
Maja slog igenom med sitt debutalbum A Pink Soft Mess 2021, vilket bland annat ledde till en Grammis-nominering och ett deltagande i Så mycket bättre. Särskilt låten Anxious Angel blev en stor succé efter att ha spelats i Netflix-serien Kärlek & Anarki och toppat Shazam-listan i Tyskland. I september 2024 följde hon upp med sitt andra album, Hello Cowboy.
Klockan är 17.30 när vi gör intervjun, och det är några timmar kvar tills Maja ska spela i Annedalskyrkan. Giget på Way Out West är en av Francis sista spelningar på Manic Pixie Cowgirl-turnén. ”Jag tänkte att de rosa cowboy-hattarna var för din skull!”, utbrister jag. “Vi säger det, ska vi inte säga det?”, svarar Maja leende. Under lördagen går nämligen hundratals personer omkring på festivalområdet med cowboyhattar i en hot pink-kulör inför Chappell Roans spelning och hennes hit Pink Pony Club.
Har du några minnen från tidigare år på Way Out West som ligger dig extra varmt om hjärtat?
– Det är ju såklart när man får spela själv, som för två år sen då spelade vi i Linnétältet och det var stort! Samma år avslutade Nick Cave. Jag har sett honom spela innan, men jag tror att det var en av de bästa konserterna jag någonsin har gått på.
Vad var det som var så bra med den spelningen?
– Han har gått igenom en massa grejer privat och det märktes i hans djup. Han fick allt att stanna upp. Det är också någonting med kontraster, han är lite djävulen, han är så mörk, och så hade han tre glittriga tjejer med sig på kör. Och den kontrasten var bara helt otrolig. Han sitter ensam vid pianot och hela festivalen bara stannar upp, det är liksom helt tyst. Det tyckte jag var mäktigt.
Nu har Hello Cowboy legat ute i knappt ett år, vad har det albumet kommit att betyda för dig?
– Amen jättemycket. Jag tror att skivan innan, A Pink Soft Mess, handlade mer om att ta sig upp från någon slags lera rent känslomässigt. Det var min första skiva och det var ganska mycket känslobearbetning i att ens släppa det albumet. Medan Cowboy har varit en härlig känsla av lite mer lättsamhet. Vilket är något jag är, men också absolut inte. Jag är både och! Både jättelättsam och absolut inte alls. Det var så skönt att få göra en skiva med lite mer lugn, flow och lek.
Som namnet avslöjar genomsyras Hello Cowboy av Majas kärlek till countrymusik och genrens huvudstad Nashville.
– Countryn har alltid funnits där och jag har varit nyfiken på det ända sedan jag var tonåring. När jag var 23 träffade jag en kille på Myspace och vi började göra låtar ihop över nätet. Och jag tänkte inte mer på det än att “hmm… inte ful var han”.
Maja Francis berättar hur de via Myspace började göra musik tillsammans och att hon så småningom reste till USA för att träffa honom. Han hade rustat upp en husvagn och föreslog att de skulle köra den till Nashville, vilket blev starten på en tid hon minns som magisk. De gifte sig, bodde i en husvagn och spelade in musik. Hon beskriver Nashville som en mysig, småstadslik plats där gemenskap och musik är naturliga delar av vardagen utan prestationskrav – mer om att sitta på verandan, spela gitarr med grannar och gå på loppisar än att visa upp nya singlar.
”När man gör intervjuer eller pratar om sitt mående blir det ofta en berättelse om att man har jobbat med sig själv och nu är klar – men jag känner att jag nog aldrig riktigt blir färdig.”
Du släppte nyligen singeln High Time och du har beskrivit den som en protest mot “bli den bästa versionen av dig själv”-hetsen. Har du själv känt av pressen att vara “perfekt” i musikbranschen, och hur navigerar du det?
– Jag tror att jag har det lite hela tiden. Så fort jag ser mig själv på bild eller film. Jag kämpar hela tiden med att inte döma en kropp eller ett utseende, och bara tänka att det är lugnt, att där är du och du är du. Det är som att man alltid förväntas ha “kommit igenom” sin kris. När man gör intervjuer eller pratar om sitt mående blir det ofta en berättelse om att man har jobbat med sig själv och nu är klar – men jag känner att jag nog aldrig riktigt blir färdig.
– Terapi och självhjälp, eller mina ADHD-verktyg, är något jag inte hade klarat mig utan och som ibland har räddat mitt liv, och för det är jag otroligt tacksam. Men jag har haft en period där jag känt att jag inte orkar längre; jag hör mig själv säga att jag ska jobba på det, och tänker bara: nej, nu får jag sluta. Kan jag inte bara få vara lite dålig? Måste man hela tiden jobba med allt, gå i terapi för varje känsla? Det är klart att det är ett privilegium att hjälpen finns, men det jag är trött på är snarare samhällsidealet – att man alltid ska optimera sig, gå upp tidigt, läsa en bok, dansa.
”Det har ibland varit ett komplex – att jag inte är den som ’står med maten klar’ eller passar in i en traditionell partnerskapsroll – och när jag insåg att många av mina jämnåriga vänner plötsligt hade tre barn kände jag mig utanför den ramen.”
Vi pratar om valet att döpa turnén till Manic Pixie Cowgirl, en blinkning till begreppet Manic Pixie Dream Girl. Tropen beskriver en fiktiv kvinnokaraktär som är quirky, spontan och excentrisk, men vars främsta funktion är att inspirera en manlig huvudperson att förändra sitt liv. Hon får sällan en egen djup bakgrundshistoria eller utvecklingskurva, utan existerar främst som en katalysator för mannens personliga resa.
– När jag växte upp älskade jag Manic Pixie Dream Girl-karaktärer, även om jag i efterhand förstår kritiken om att de ofta är skrivna ur den manliga blicken – den här härliga tjejen med rosa hår som kommer in, strör lite glitter över mannens liv och sedan försvinner. När jag såg Eternal Sunshine of the Spotless Mind var Clementine hela filmen för mig; jag såg inte Jim Carreys karaktär, och jag kunde relatera till känslan av att inte vara den trygga, omhändertagande partnern. Det har ibland varit ett komplex – att jag inte är den som “står med maten klar” eller passar in i en traditionell partnerskapsroll – och när jag insåg att många av mina jämnåriga vänner plötsligt hade tre barn kände jag mig utanför den ramen.
På albumet finns en låt som heter just Manic Pixie Dream Girl, och Francis berättar att den är inspirerad av karaktärer som Clementine. Samtidigt växte den fram under en period då hon kände att scenen var hennes trygga plats, medan vardagen ledde till en känsla av vilsenhet. I låten fick hon möjlighet att äga den känslan.
– Jag kan inte vara din “wifey” eller “better half”, men jag kan vara din Manic Pixie Dream Girl som sprider lite glitter och sedan går. Något som är en sorg men också något befriande, och som jag ännu inte är klar med att fundera över.
Vad inspireras du av just nu?
– Åh, nu kommer jag att låta så himla medelålders men just nu är havet min största inspiration. Jag är född vid havet och växte upp med en backe ner till stranden, och varje gång jag varit hemma i Skåne och sedan åkt därifrån får jag en sån jävla ångest. Jag känner mig nästan som en fågel som får höra “nu måste du in i buren!”. Jag vet inte vad det är men vid havet känner jag ingen ångest; där kan jag bara vara, utan att känna mig stor eller liten, bara flyta i vågorna. När jag är vid havet slipper jag dem här kraven och självhjälpsidealen – jag är inte stor, jag är inte liten, jag är ingenting, jag bara är.
När folk går från din spelning ikväll, vad vill du att de ska känna?
– Det känns mäktigt att spela i en kyrka, särskilt nu när det är med fullt band – även om jag först tänkte att det kunde passa med en mer intim spelning. Kontrasten mellan countrypop och kyrkorummet känns kul. Och jag är inte döpt! Kan man döpas? Är det någon som kan döpa mig?
Vi skrattar innan Maja fortsätter:
– Jag vill att de får med sig något de kommer ihåg. Jag gillar när folk är såhär “fyfan det här… jag hatar det”, men att de känner något! De måste känna något, det är så tråkigt om de bara tycker att det var trevligt. Hata mig, älska mig!
Majas kollega kommer tillbaka exakt 20 minuter senare. I det lilla rummet känns vi som två skånetöser bland Stockholmarna i VIP-området – och Francis som någon man skulle kunna vara kompis med. Jag lämnar rummet med känslan av att ha fått en stund av äkta kontakt mitt i festivalens hektiska VIP-vimmel.
