Lukas Moodysson: Empati missförstås ofta som någon sorts universell medkänsla

I snart 40 år har Lukas Moodysson gestaltat samhällets utbölingar med både humor och kärlek. Linn Fredman möter en poet och regissör som har slutat att bry sig om hur han uppfattas.

---

Med Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta återvänder Lukas Moodysson till poesin för första gången på snart två decennier. Det uppkäftiga och ungdomliga, som länge kännetecknat såväl Moodyssons film som hans poesi, tar fortfarande stor plats, men här framträder också en ny Lukas Moodysson. Det är en tystare, mer sorgsen författarröst, men också en mer vågad sådan.

– Det är någonting som kommer med åldern tror jag, att man inte längre orkar hålla på att bedöma sig själv.

För Lukas Moodysson var drömmen alltid att bli poet.

– Allting med att skriva för mig började egentligen med att skriva dikter. Det var det jag gjorde när jag var ung, men så fick jag bli filmregissör istället för jag var helt enkelt lite bättre på att göra film.

Poet blev han dock, med fyra diktböcker släppta innan han hunnit fylla 25. Det har blivit flera pauser genom åren, men Moodysson har alltid återvänt till poesin. Innan Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta var hans senaste nyskrivna diktbok Apo kryp hos, som släpptes 2006.

”Det är möjligt att det var en kompromiss, och att jag hellre ville hålla på med musik.”

– Jag kände väl att det var så jag kunde uttrycka vem jag var. Jag kanske hellre hade velat ha ett band, och skriva låttext istället. Men jag kan ju inte sjunga eller spela gitarr. Det är möjligt att det var en kompromiss, och att jag hellre ville hålla på med musik. Men jag är osäker, det kan ju bara vara så att jag var väldigt inspirerad av musiken jag gillade när jag började skriva poesi.

Vilken musik var det?

– Det här var ju 84, 85. Då var det väldigt mycket så kallad post-punk, det var the Cure, Einstürzende Neubauten, det var Sisters of Mercy.

Dikternas avskalade, raka språk kommer läsare känna igen från tidigare böcker, men för författaren själv är det en helt annan upplevelse att skriva poesi som 55-åring.

– Jag tycker att det här är lite bättre. Den här boken är rätt bra. Jag tror att det är så att den skiftar rätt mycket, att den har många olika röster. Det var som att jag försökte uppfinna mig själv som poet igen under de här två åren jag skrev boken, mellan 2022 och 2023. Så att jag provade olika sätt att skriva om saker. Den blev spretig på ett sätt som jag verkligen tycker om.

”Det känns som att jag har fångat saker och ting i luften.”

– Det kan vara en sådan sak som att vissa dikter har stor bokstav och punkt och andra dikter är mer dramatiskt upphuggna. Vissa är väldigt enkla och raka och begripliga och handlar om att jag går på promenad i Flen, andra är mindre vardagliga och handlar om någonting mer internt. Det tycker jag är fint, det känns som att jag har fångat saker och ting i luften.

Mycket av den osäkerhet som präglat tidigare verk, där Moodysson något skämtsamt begråter att han har misslyckats med allt han skrivit, tycks också ha försvunnit.

– Jag skriver till och med på något ställe att jag inte bryr mig om det blir bra eller dåligt. Det är någonting som kommer med åldern tror jag, att man inte orkar hålla på att bedöma sig själv. Det var skönt att känna att, nu duger jag, även om det jag skriver inte är perfekt polerat.

Ändå tycks ungdomen finnas kvar hos Moodysson. I delar av Det var mörkt är diktjaget “17 eller 18” eller “fyra år gammal”; det är “1987” eller “innan jag kunde prata”. En känsla av nostalgi genomsyrar boken, som ofta blickar tillbaka mot tider då alla känslor var våldsamma och alla vänner var vid liv.

De unga fansen hänger också kvar. I studentstaden Uppsala, får jag berätta, är Lukas Moodysson fortfarande en stor stjärna.

– Varför det har blivit så, det är jag inte rätt person att svara på. Men det är väldigt trevligt att höra. Jag gillar verkligen att höra att det finns människor i världen som jag inte alls har någon kontakt med som berörs av det jag gör. En kille jag känner berättade till exempel om en liten community online som diskuterar mina filmer och som blir väldigt glada när de lyckas leta fram någon dvd av en gammal kortfilm som ingen har sett. Och det tycker jag är jätteintressant. Men jag känner inte att jag vill gå in i de där grupperna eller veta exakt vad de säger, det känns bara härligt att veta att någonstans bryr sig folk om det här. Man skickar ut flaskpost i världen och då är det bara fint att veta att någon har hittat det.

Han skriver dikterna för att de ska möta andra, men har på senare år behövt ge upp på att gissa vilka det blir. När Fucking Åmål kom 1998 antog han att det främst var i alternativa tonårskretsar som filmen skulle få spridning. Så blev det inte, och plötsligt var Lukas Moodysson en världsstjärna.

I snart 40 år har han gestaltat samhällets utbölingar med både humor och kärlek. Alltid står banden mellan människor i centrum, och särskilt filmerna har blivit en samlingspunkt för kultursveriges självutnämnda rebeller. Men trots att empatin är en viktig del av allt han skriver är den inte utan sina gränser.

”Empati är någonting som är väldigt viktigt, men det kan ibland missförstås som någon sorts total universell medkänsla med precis allting.”

– Det är på något sätt omöjligt för folk att känna empati för allting. Då går man ju sönder. Om jag ska bry mig om alla hundar i världen lika mycket som jag bryr mig om mina egna tre, då kraschar jag. Empati är någonting som är väldigt viktigt, men det kan ibland missförstås som någon sorts total universell medkänsla med precis allting. Och det tror jag är omöjligt.

Vad skriver du just nu? 

– Just nu skriver jag lite för mycket, och det blir för mycket olika saker. Egentligen skulle jag nog behöva ta en paus från det och fråga mig vad det är jag håller på med. Men jag har inte tid att ta paus, för jag måste jobba vidare. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av allt jag skriver, och jag längtar lite efter att prova nya saker. Teater, kanske. Det är produktivt men kaotiskt, kan man säga.

Vad är det som sätter igång det, när du börjar skriva på någonting nytt?

– Jag är en nyfiken person, och den nyfikenheten kan skifta över tid. Om jag är intresserad av hur saker var på 60-talet, då känner jag att jag vill skriva om 60-talet, och om jag tänker på religion måste jag skriva om religiösa saker. Om jag känner att jag är arg på någonting i världen kan det också bli att jag måste skriva något. Och det är därför det blir så kaotiskt. Jag har haft perioder med skrivkramp, där det verkligen inte lossnar, och det är fruktansvärt. Men just nu känns det som att jag är i en ketchupflaska; allting bara flödar ut. Jag har många idéer, så jag testar att kombinera idéerna, eller att byta huvudpersonen i ett manus, och det blir väldigt rörigt. Men jag hoppas att det ska bli någonting.

En annan nyfikenhet är den på ryskan, som ledde honom till en distanskurs vid Högskolan Dalarna. Där var han klart äldst, och snart slutade han med studierna och glömde allt han lärt sig. Ändå finns intresset kvar, och det syns i skrivandet.

Den nya diktsamlingen avslutas med en översättning av en rysk dikt, från början skriven av Sophia Parnok. Att översätta var någonting helt nytt för Moodysson, och han vill gärna få chansen att fortsätta på det spåret.

– Jag översätter ju inte på “rätt” sätt. Jag kan ta mig igenom en dikt med hjälp av mina okunskaper i språket och en rysk ordbok. Lite Google Translate, också. Så det är ju självklart en ganska fri tolkning av den här dikten. Men jag tycker att det skulle vara roligt att översätta saker i väldigt fria tolkningar. En del riktiga översättare skulle säkert tycka att det var fel, men jag skulle göra det tydligt att det var en ny version av dikten.

”Jag har alltid dragits till projekt som känns lite dumma.”

– Men jag gillar att hitta det i en dikt från tidigt 1900-tal som känns träffande, och då flytta den dikten till samtiden i hur jag tolkar den. Och då får jag väl hitta något förlag som skulle vilja ge ut en volym översättningar från olika halvt bortglömda ryska poeter. Jag tror att det skulle vara ganska begränsat intresse för det, men det är därför det känns så naturligt för mig. Jag har alltid dragits till projekt som känns lite dumma, som känns lite fel, som är en lite för stor utmaning egentligen. Om jag tänker, “det här är en bra idé”, då är det inte lika lockande.

Text: Linn Fredman