En minnesvärd första upplaga av Powerpose FM Festival i Umeå

Löven har precis börjat gulna i björkarnas stad. Augusti har övergått till september och årets sommarmånader har tyvärr passerat. Lagom till den nya årstiden kommer festivalen Powerpose FM till Umeå. 

Under namnet Powerpose FM Live har musikkollektivet Hoopdiggas, med Umeå-rapparen Johan “Broder John” Bäckström i spetsen, arrangerat konsertkvällar under det gångna året. Nu expanderas projektet till en tvådagarsfestival i Umeå, med intentionen att presentera det framtida svenska musikarvet för musikälskare utanför de stora städerna. En del av konceptet är att inkludera mindre namn såväl som större, och festivalen består av totalt 18 akter.

Erik Lundin inviger första dagen på den största av festivalens tre scener. Innan han kliver på står publiken i glesa klungor med ölflaskor i händerna, men så fort lamporna släcks ner trycker alla ihop sig och när Erik kommer ut börjar golvet bokstavligen att gunga. Han sjunger “Alla som känner som vi, sträck era händer i skyn, sträck era händer i skyn”, och publiken gör just det. Trots detta är stämningen möjligen lite avvaktande, men när låten Suedi går igång gör även publiken det. När jag lämnar för att gå vidare till nästa scen har rummet fyllts till brädden.

På den näst största scenen uppträder Venus Anon. Innan hon kommer in klappar och ropar publiken “Venus! Venus! Venus!” och när hon äntrar scenen är hejaropen höga. “Umeå, let’s fucking go” säger hon med ett stort leende som håller i sig under hela spelningen med enbart korta avbrott under de lugnare låtarna. Venus drar ner tempot bland annat genom att sjunga en cover av Bon Ivers Flume, och när hon sjunger sin egen låt Kisses/Butterflies är basgången så framträdande att det vibrerar inombords. 

Men för det mesta är tempot något högre, bland annat under låtarna Come Night, Come Day och Sequel som båda gästas av varsin artist. Havsa säger att hon är så nervös att publiken måste vara stöttande, och publiken jublar uppmuntrande. Även Boko Yout verkar något nervös mitt i sin uppspelthet, men de båda gästartisterna gör ändå stabila och fina insatser. 

Typsnittet på backdropen med Venus Anons namn påminner om serietidningskaraktären Venom, men trots att hon säger att hon bara lyckas skriva musik med morbida texter just nu så är framträdandet mjukt och finstämt, till skillnad från DC-karaktären. I publiken hälsar människor på varandra och kramas. Kanske är det universitetsstudenter som återser varandra efter en sommar på skilda håll. Venus avslutar med att konstatera att vi är så många och att det är så kul, “och tack till Johan som arrangerat detta, King of the North!”

Jag går tillbaka till den stora scenen för att se Dina Ögon. Alla i bandet är svartklädda och utstrålar coolhet och lugn, och basisten Love Örsan är den skönaste typen jag har sett på evigheter. Min kompis säger till mig att Dina Ögon verkar vara så musikaliska, och trots att jag själv inte besitter några sådana färdigheter tycker jag mig ändå uppfatta just det. Bandet är så samspelt och de långa, instrumentala delarna i låtarna Nirvana och Tombola 94 är helt fantastiska. Någon bakom mig skriker sig hes med ordet “bravo!”, och jag instämmer. 

När hitlåtarna Mormor och Undantag spelas blir det naturligtvis allsång, men stora delar av publiken sjunger även med i resten av låtarna. Kanske är Dina Ögon festivalens höjdpunkt för många av besökarna? Så känns det i alla fall när jag framme vid kravallstaketet sneglar bakåt och ser alla som dansar. 

“Kan vi få hjälp?” undrar trummisen Christopher Cantillo, och bakom mig hör jag hur Broder Johns namn nämns. Men istället kommer Seinabo Sey ut på scenen, tillsammans med tre körsångare och en gitarrist. En glad överraskning och publiken jublar till låten Sol. Men sedan kommer han ändå, Broder John. Det är väntat, men lika uppskattat för det. De avslutar spelningen med den nya versionen av Mellan slagen, som de tillsammans släppte för ett par veckor sedan. 

Jag följer med folkströmmen ut ur lokalen och hamnar inne vid den minsta scenen. Klara Zangerl är redan i full gång i det mycket varma rummet. Hon verkar lite nervös, men det mynnar ut i charm, så det gör ingenting. Hon förklarar att hon måste sitta ner under nästa låt, eftersom hon satt ner både när hon skrev och spelade in den. Till hennes förvåning sätter sig hela publiken ner på golvet och stämningen blir onekligen mysig och intim. Senare tar hon på sig en stor kostym i form av en ketchupflaska, men med texten “Sun Setting Spray”, vilket också är namnet på låten hon sjunger. “Det händer så mycket spännande grejer”, säger min kompis, och precis då uppmanar Klara publiken att göra vågen tillsammans med henne under låten Waterpark. Jag är först skeptisk till om det ska gå, men på något sätt får hon med sig alla. Mot slutet beger sig en del vidare för att se Jelassi, men det drar inte ned stämningen det minsta utan skapar istället mer utrymme för dans.

Slutligen går jag tillbaka till den stora scenen för att se Seinabo Sey. Hon har kvällens bästa ljuseffekter, vilket förhöjer det i övrigt relativt avskalade framträdandet. Spelningen börjar dock något trevande. Seinabo är självsäker och naturlig, och hennes röst är i vanlig ordning underbar, men det är något som gör att det hela känns… tråkigt. När hon börjar interagera mer med publiken händer dock något och stämningen höjs. Still genererar allsång och efter det blir spelningen bara bättre och bättre. Den följs upp av stämningsfulla Shores och när Seinabo sedan sjunger hitlåtarna Younger och Hard time efter varandra blir det ett riktigt drag. 

Som näst sista låt sjunger hon en cover av Ted Gärdestads Sol, vind och vatten och publiken sjunger med, precis som Seinabo önskar. Vid flertalet tillfällen tackar hon både besökarna och Umeå, och jag upplever uppskattningen som genuin. Kvällens sista låt handlar om att känna sig hemma, och Breathe resulterar i applåder och jubel som inte upphör.  

Stämningen på Folkets hus i Umeå är god från start till slut, och när jag med värkande fötter går ut i den mörka och svala septembernatten tänker jag att det kanske ändå inte är så farligt att löven gulnar. Sommaren saknar jag redan, men Powerpose FM Festival inviger hösten på ett ypperligt sätt.