Lil Nas X levererar en felfri show på Lollapalooza Stockholm – men glömmer bort publiken

När Lil Nas X gör sin första Sverigespelning på Lollapalooza Stockholm är det bombastiskt, showigt och spektakulärt. Det är full gas i botten från start till slut, men någonstans i processen har han glömt bort den största delen av alla konserter – publiken.

Spänningen är nästintill elektrisk innan Lil Nas X kliver på Bay Stage på Lollapalooza Stockholm. Fansen har varit på plats redan sedan OneRepublic klev av nästan en timme innan spelningen. Medan stressade scenarbetare febrilt försöker monter(o)a upp den komplicerade uppsättningen av uppblåsbara bokstäver, platåer och valv ser man cowboyhattar, glitter och glamour i varje hörn och kant – även om Mumford & Sons officiellt avslutar festivalen så märker man att för många är det här klimaxet.

Sekunden skärmarna släcks studsar hela publiken upp som en spänd fjäder, och efter ett intro och dansshow som spelar den sprudlande stämningen rakt i händerna kliver Lil Nas X ut, iklädd guld och en massiv, hårig krigarkappa. Om gårdagens framträdande av Lizzo skakade väggarna, så är Lil Nas X en jordbävning kraftig nog för richterskalan.

Från första tonen är det fullt ös när han dyker rakt in i megahitten Call Me By Your Name (Montero) och ett tillhörande fullspäckat dansnummer. Även om liveversionen initialt är lik originalet så märker man snabbt att den remixats för att passa framträdandet perfekt. Lil Nas X kastar av sig jackan, skriker ut “Y’all wanna see my snake?” och frammanar en massiv silverorm på scenen till en fullständigt manisk publik.

Även om det är hans första spelning i Sverige, så verkar ryktet om de svenska konsertbesökarna spridit sig och han ropar ut “Get loud or get the fuck out the crowd” innan han i äkta Freddie Mercury-stil börjar göra vocal runs med publiken. Efter ett kort mellanspel med den osläppta låten Batty Boy skuttar han rakt in i den studsiga SCOOP – och det är omöjligt att inte ryckas med. Efter ännu ett intensivt danspass, vänder han mer eller mindre upp och ner på sin gigantiska glittriga vattenflaska och skuttar vidare in i sin setlist.

Efter det kommer DEAD RIGHT NOW och DON’T WANT IT från Lil Nas Xs debutplatta MONTERO, och båda låtarna är remixade och kompletteras av ett detaljerat dansnummer, innan han försvinner iväg bakom scenen för att återvända på en gigantisk häst till Billboard-ettan Old Town Road. Även den har ändrats och remixats för att övergå i en mashup med Ginuwines Pony för att sedan studsa tillbaka till country-trap-bangern – och sedan rakt över till Miserlou av Dick Dale & His Del-Tones som mixas in till Rodeo, och det går inte annat än att älska de silkeslena övergångarna mellan hans egna musik och övriga låtar. 

Showen fortsätter och referenser, remixer, mashups och covers flödar sömlöst med dansnummer, spektakel och ett outfitbyte lagom till Panini — när den egyptiska gudsbilden övergår till forntida Atlantis. Han gästas utöver den gigantiska silverormen också av en yeti till låten THATS WHAT I WANT och en gigantisk struts när han mixar Kanye Wests Runaway med den egna låten SUN GOES DOWN – och från första tonen är alla över 25 i extas över Kanye, och alla under 25 över Lil Nas X. Det finns inte en sekund under hela spelningen där det inte händer mer än en sak samtidigt, med undantag för den melankoliska kärlekslåten LOST IN THE CITADEL då Lil Nas X bjuder på miniteater när han framför en kärlekshistoria med en av dansarna i perfekt synergi med musiken. 

Det är välkoreograferat in i minsta detalj, och inte ett ögonblick känns ogenomtänkt, eller spontant, eller något av de saker som gör att en spelning känns personlig och unik. Den kollaborativa aspekten av meme-kulturen som legat bakom Lil Nas X raketliknande resa till hushållsnamn har helt polerats bort – publiken är bara åskådare till hans polerade, extravaganta framförande, och har ingen plats i den spektakulära koreografin. 

Showen avslutas med att den redan bombastiska låten INDUSTRY BABY blandas med Beat it, All of the Lights och Power, och laddar upp till ett enormt avslut. Lika snabbt och maximalistiskt som han dök in på scenen försvinner han igen. De allra mest dedikerade fansen står trofast kvar i en klunga vid scenkanten i hoppet om att han kanske kommer ut, men en efter en faller de bort medan mer och mer av scenen skruvas ner och packas ihop. 

Till slut kommer en vakt ut och berättar att Lil Nas X har dragit vidare, och på något sätt fångar ögonblicket känslan av spelningen i helheten. Det är en show, inte en konsert. Det finns ingen publik, bara åskådare. Vi är där för honom, men han är inte där för oss. Han är där för att genomföra sitt otroliga framträdande och sin koreografi, helt utan felsteg — och till sina danspartners räknar han in dem som står på scenen, men inte den längtande massan i publikhavet.

Text: Albert Frykman