Håkan Hellströms spelning på Barcelonaklubben Razzmatazz var en tidsresa
Håkan Hellströms spelning i Barcelona ger unga och gamla fans chansen att uppleva en Håkan-konsert innan han blir soundtracket till säsongens grillmiddagar.
Värmen ligger som en filt över publiken på klubben Razzmatazz. Det är så fuktigt att det droppar ånga från taket. Min sjömanskostym är genomblöt av diverse vätskor och det börjar bli bitsk stämning i publiken. Ut på scen kommer ett brokigt gäng. Det ser ut som början på ett dåligt skämt: det var en gång en trollkarl, en Bellman och en Håkan. Sen är det total eufori. Håkan jazzar runt på scenen och ser smått rörd ut av publikens volym, och publiken i sin tur lyfter från marken.
Konserten i Barcelona är på ett sätt som en tidsresa. Jag får uppleva klubb-Håkan, Håkan som han var innan han sålde ut Ullevi. Han vågar sig på att crowd surfa, tar upp saker från publiken och firar med en flaska Cava. Jag tror inte att något instrument har rätt volym inställd i högtalarna och LaGaylias körsång hörs knappt och det är oklart om hennes mick överhuvudtaget är igång. Trots det känns det som att detta är Håkans rätta element. Något jag missat. Jag är född för sent för att ha fått uppleva Håkans tidigare dagar. Men här fick jag en glimt av det.
Är det millennial-generationens största privilegium att få ha en nationalskald som kan förklara ungdomlig kärlek? Det finns ingen som har tagit över Håkans fackla, utan det är han själv som år efter år bär den vidare. Varje skiva hittar nya känslofyllda 14-åringar med individualitetskomplex. Min mamma var 21 när hon skrek Känn ingen sorg och nu är jag 20 och gör samma sak. Håkan har överlevt en hel generation vilket borde vara omöjligt. Men hur ska han klara sig? Hur länge kan han förnya sig? Och hur känd och populär kan en indie-grabb från Göteborg bli? Det känns nästan som att jag borde be om ursäkt till hans gamla publik som måste stå ut med att tonårstjejer från Stockholm med trygg medelklassuppväxt, känner igen sig i hans texter.
Efter varje nytt skivsläpp kommer alltid röster som påstår att “Håkan var bättre förr” och visst har de rätt. Han är inte längre banbrytande. Texterna är inte längre lika tunga. Men missförstå mig rätt när jag säger att “Håkan var bättre förr”. Han har gått från att vara en röst för unga till att vara en röst för alla. Publiken har vuxit upp men det är fortfarande de äldre låtarna som river haken och det vet han också. Det är inte en slump att han avslutar med Valborg, eller att en gemensam eufori sprider sig i publiken när En midsommarnattsdröm börjar. Alla, unga som gamla, kan texten. Samma sak med Kom igen Lena och Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. Det är inte bara publiken som exploderar utan även bandet. Trummisen springer runt på scen så fort han inte måste spela, likaså gitarristen och saxofonisten. Håkan gör någon form av moonwalk samtidigt som publiken sträcker sig över staketet för att få en chans att röra vid honom. Vi, publiken, måste kanske låta honom släppa nya låtar så att han inte tröttnar. Vi får plugga in nya texter och samtidigt hålla tummarna för att riffet till Kom igen Lena kommer någon gång under spelningen. För Sverige stannar när Håkan lägger skorna på hyllan.
Jag kan ju inte veta säkert, men jag tror att spelningen i Barcelona är ett bevis på att Håkan inte var bättre förr. Låtarna kanske var det, publiken kanske var det, men Håkan var inte det. Han skuttar fortfarande runt och har flummiga mellansnack och bevisar att han inte är urvattnad. Jag tror att det är tack vare dessa små, intima klubbgig som Håkan kommer fortsätta vara aktuell. Det är ett sätt för sådana som mig att få känna sig speciella, som att vi har upptäckt en ny artist med texter som går in i hjärtat. I Barcelona är Håkan fortfarande okänd. Här är man cool och unik i sjömanskostym. Här är Håkan en skatt som inte har upptäckts än.
Text: Vera Ölund, @veraolund
