Linnea Axelssons Saivo är ett storslaget epos
Radioaktivt regn faller över fjällen. Älven är mörk, huset ensligt och på varsin sida om en konfliktfylld dal söker människor efter det som gått förlorat. I Linnea Axelssons storslagna diktepos Saivo ryms både de stora skogsmarkerna och den lilla människans sorg.
Linnea Axelsson är tillbaka med ett nytt diktepos. Till skillnad från Ædnan, Axelssons genombrott, som skildrade två samiska familjers levnadsöden från tidigt 1900-tal fram till idag, utspelar sig Saivo under några dagar i juni år 1987. Det är året efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och samernas rennäring är svårt drabbad sedan det radioaktiva regnet fallit över fjällen. Betesmarkerna är nedsmittade, renköttet går varken att äta eller sälja. I Silbadalen har en markkonflikt drivit två familjer itu. På varsin sida om älven står flickorna Nina och Rosa.
I ett försök att förstå människans roll på jorden återger och bearbetar familjemedlemmarna, var och en för sig, erfarenheter som format dem. Här finns Simon, Rosas nyskilda pappa, som efter att ha blivit lämnad försjunkit i tankar om sitt samiska förflutna. Här finns Nina, som går ensam längs älven mot skolbussen medan hon tänker på Rosa i det stora, tysta huset och på sin mormor som nyligen gått bort. Och här finns Johannes, Ninas morfar, som försöker förstå hur han ska orka sedan huset blivit så ensligt:
“Jag är fast i ett hus / som hade sin / mening i vanorna / Sunna skapat”
I detta omfångsrika epos – över 900 sidor långt – skildrar Axelsson vilka verkningar det havererade ryska kärnkraftverket hade på samernas liv: hur renskötarna jobbade dygnet runt med ansökningar om ersättning för alla renar de tvingats kassera, hur myndigheterna mätte ut och hägnade in stora skogsområden för att slutförvara kärnavfall. Men Saivo är också en berättelse om den lilla människan: om sorgen efter den man förlorat, om saknaden efter en vän som slutit sig, om samekvinnans försök att förstå vem hon är i en tid präglad av det ständiga förtrycket av samer. Axelsson lyckas på ett skickligt sätt väva samman det individuella och personliga med det historiska och politiska, vilket resulterar i en läsning som både hänför och drabbar.
Också skildringarna av de olika individernas sökande efter tillhörighet berör. Jag tänker särskilt på Gusttu, Rosas lillebror, som tycks ha fallit i glömska efter föräldrarnas skilsmässa. Han beskriver en skolgång där allt är svårt, ett klassrum där timmarna är långsamma och snäva, och han formulerar dels ett sökande efter sig själv, dels en saknad efter sin bortvända syster hemma i huset:
“Jag skadade mig / för länge sen / liten så inget / minne fisk fäste / – / Bara tre fingrar / har jag på / vänsterhanden / och ingen säger / rätt ut vad / som har hänt / – / Hur jag blev den / jag blivit och varför / Rosa är gömd / i sitt rum”
Axelssons språk rör sig i gränslandet mellan prosa och poesi, osentimentalt och avskalat. Allra bäst fungerar det i skildringarna av naturen. Formen – de korta, luftiga raderna – förstärker intrycket av den kala, men vackra, vidsträckta naturen:
“Älven var så mörk / som om himlen / skulle falla / I skogsbrynet skymtade / fjolårskalvarnas ryggar / Postlådan var tom / och cykeln rostig / gräset torrt”
Saivo är ett storslaget epos som inte går att lägga ifrån sig. Det öppnar för de stora känslorna och de djupa tankarna, och fångar, utan att skriva läsaren på näsan, erfarenheter som lagrats i såväl de stora skogsmarkerna som i den lilla människan.
