Likt en arkeolog återvänder Nina Bouraoui till det förflutna
”Här lär jag mig att acceptera tanken på min egen död”
Den berömda fransk-algeriska författaren Nina Bouraouis nyutkomna autofiktion, i översättning av Maria Björkman, skildrar en fars sista dagar innan han till slut lämnar det jordiska. För att bearbeta sorgen vänder sig Bouraoui till skrivandet. Där återvänder hon till det som hemsöker henne: hågkomster av sin uppväxt. Framför allt återvänder hon till sin barndom i Algeriet, en plats hon lämnade vid 14 års ålder men som starkt har präglat hennes litteratur. Bouraoui, född av en algerisk far och en fransk mor, skildrar allt som oftast teman som identitet och rotlöshet i sina verk. Sorgen har ett minne avviker inte från denna beskrivning, tvärtom, det är här dessa teman får mest spelrum.
Handlingen inleds i sjukhuset Jeannie-Garnier i Paris, där hennes far ligger för palliativ vård. Men faderns kamp mot döden fungerar som en bakgrund i berättelsen, det som utgör bokens nav är hennes identitetstillhörighet i relation till sin far. Fadern och dottern har alltid stått varandra nära, och för Bouraoui innebär faderns död sin egen död. Hon brås på sin far och redan vid ung ålder identifierar hon sig med honom. Hon lånar hans kläder, använder hans eau-de-cologne och härmar hans manér. Konturerna mellan far och dotter suddas ut; var faderns identitet börjar och Nina Bouraouis slutar framgår inte tydligt, de är sammanflätade. Detta blir uppenbart när hon, i ett desperat försök att hålla honom kvar vid livet, gör saker som han brukade göra. Hon läser hans favoritbok, sjunger hans ramsor högt, går på långa promenader – precis som han brukade, i tron om att hon kan återställa hans hälsa genom att införliva sig själv.
”Bouraoui sörjer inte endast sin faders död, utan även förlusten av sin historia”
Det som huvudsakligen oroar Bouraoui är relationen till sitt hemland i och med faderns bortgång. Han var den sista tråden som band henne till den delen av sin identitet. Hon föreställer sig att hennes algeriska stamträds grenar och blommor nu kommer att ramla av. Bouraoui sörjer inte endast sin faders död, utan även förlusten av sin historia. Men det finns en tvetydighet i hennes känslor gentemot Algeriet. Samtidigt som hon har svurit att aldrig återvända dit och kallar det förflutna en fiende, kan hon inte hindra sig själv. Likt en arkeolog återvänder hon till det förflutna, till sin barndom i Algeriet. Där gräver, undersöker och pusslar hon ihop sina minnen för att förstå den ofullständiga historien om sig själv.
Språkdräkten som kommer till uttryck är koncis och korthuggen, men det precisa och poetiska går inte att förbise. I det sparsmakade döljer sig det djuplodande – varje mening slår an en emotionell ton hos läsaren. Bouraoui skriver introspektivt med rå ärlighet, utan några försök att dölja sina känslor, hur betungande de än är.
Det finns en restriktiv dialog, boken reflekterar över arkiverade minnen snarare än gör anspråk på att visa händelsernas sanningshalt. Istället söker den att förmedla en realistisk skildring av hur minnena dyker upp, okontrollerat och med färgningar av nuvarande känslor. Narrativet följer inte en kronologisk ordning, utan är fragmentarisk, där Bouraoui rör sig fram och tillbaka mellan det förlutna och nuet, mellan platser och minnen. Ena stunden är hon i sin lägenhet i Paris, nästa stund är hon en liten flicka igen, tillbaka i Algeriet.
Detta fragmentariska berättande blir även ett uttryck för hur det vardagliga livet förlorar sin mening när man ställs inför ett ödesmättat ögonblick. För Bouraoui mister den gregorianska kalendern sin betydelse, hennes tideräkning börjar utgå från sin fars dödsklocka. Dagarna smälter samman, allt som förut ansågs som en del av vardagen går förlorat, och tillvaron blir ett ständigt väntande.
När allt kommer omkring är detta en bok om det mänskliga tillståndet. Det är inte en hisnande historia om en fars kamp mot döden, utan en skör skildring som ger en inblick i hur döden och dess följeslagare, sorgen, hanteras. Bouraoui reflekterar med en osäkerhet om sorgen någonsin lämnar en, samt hur man ska ta sig an den: ”Jag vet inte vad en fars död utlöser, jag vet inte om jag kommer att gå sönder, vrida mig i plågor eller växa, resa mig.” Men mot slutet av boken tycks hon finna ett sätt. Vid sin fars dödsbädd lovar hon att hedra hans namn som hon bär; Bouraoui, som på arabiska betyder berättaren. Därmed vänder hon sig till skrivandet, likt det efternamn hon fått av sin far. Och hon håller sitt löfte, för den här boken är precis det – ett hedrande.
Text: Lina Al-Asadi
