Lena Andersson: ”Ord, ord, ord överallt”
Selma Löfman möter författaren Lena Andersson i en intervju om litteraturens förmåga att blottlägga språkets manipulativa kraft, människans eviga frågor och varför berättelser kan förändra våra tankar.
Vi lever i en tid där många berättelser konkurrerar om vår uppmärksamhet. Delar vi fortfarande någon gemensam berättelse om världen?
Ja, det gör vi alltid, eftersom människan är samma människa överallt och mänskligheten alltid har sina eviga filosofiska frågor. Sedan finns också de mer eller mindre tillfälliga samtidspolitiska frågorna som förenar: krigen, den globala uppvärmningen, livsmedelsförsörjningen, folkhälsan, migrantströmmarna, tyrannierna.
Har du något exempel på litteratur som skildrar sådana samtidspolitiska frågor särskilt bra?
Nej, det har jag faktiskt inte. Litteratur är bättre på eviga frågor än på journalistiska frågor, vilket de där ämnena snarare är.
På vilket sätt formar språket det vi uppfattar som verkligt? Ser du litteraturen som ett sätt att synliggöra, förändra eller kanske till och med utmana hur verkligheten skapas genom språk?
Språket formar inte verkligheten rent ontologiskt. Det vill säga verkligheten skapas inte av språk, den finns språket förutan. Vårt språk försöker spegla verkligheten och tankarna, inte skapa den. Det är min övertygelse, som inte alla delar. Dock går det att använda språket på ett sätt så att man skapar illusioner och villfarelser och övertygelser som är överdrivna, felaktiga eller direkt lögnaktiga. En fara jag ser är att vi lätt fastnar i begreppen (frihet, jämlikhet, kärlek, klimatkollaps, rasism) och tror att begreppen utgör verkligheten, i stället för att kritiskt undersöka och vara skeptiska till de heltäckande begreppen.
Jag ser litteraturen som det mest förnämliga redskapet för att synliggöra och få oss att reflektera över språkets manipulativa kraft. Litteraturen själv är ofrånkomligen en manipulativ kraft, men den har också en unik möjlighet att öppet visa på den manipulationen, att diskutera och gestalta den.
Du nämner att människan lätt fastnar i de stora begreppen. Vad tror du det beror på?
Begreppen är effektiva och bekväma och vi tycker oss förstå dem. Vi klarar oss inte utan dem, de bär upp vårt språk och vårt tänkande. Men ofta är de ett slags genväg och lathund tills vi börjar undersöka vad vi egentligen menar med dem, och inser att det är väldigt svårt att precisera. Ungefärligheten räcker ibland och i vardagsspråket, men riskerar att lätt bli slagord och paroll.
I en tid präglad av informationsflöden, algoritmer och ständig uppkoppling, vilken funktion kan litteraturen ha som andra medier inte kan fylla?
Litteratur i ordets rätta mening skärper koncentrationsförmågan och hjälper oss att bli vaksamma på språkets kraft, på vad en berättelse är. Litteraturens funktion är i någon mening att vända ut och in på mediernas berättelser, att blottlägga dem, inte att befrämja dem eller efterlikna dem.
Tänker du att det finns en risk för att denna vaksamhet på språkets kraft minskar ju mer uppkopplade vi är på till exempel sociala medier?
Jag tror nog inte att just sociala medier påverkar detta på något särskilt sätt, snarare påverkas vi av det ständiga pladdret vi lever med och bidrar till. Ord, ord, ord överallt, men ofta ord utan substans eller ord som vi inte vet vad de betyder. De är som att gå omkring i en tjockt vadderad dräkt och aldrig riktigt veta var man har kroppen, var dess konturer är och vad som finns inne i den.
Tror du att världen förändras av hur vi berättar om den, eller är berättelser alltid ett försök att komma ikapp eller fånga det som redan har hänt/händer?
Världen förändras inte av berättelser, världen är vad den är och berättelser kan återspegla och gestalta dem mer eller mindre giltigt. Så jag menar att berättelser försöker fånga något i verkligheten. Journalistik är dock mer naiv därvidlag än litteratur. Litteraturen/författarna är betydligt mer skeptiska till språket och vad en utsaga egentligen innebär och påstår.
Kan berättelser i någon mån, trots att de inte förändrar världen, ändå påverka hur människor väljer att agera i verkligheten?
Ja, definitivt. Med att berättelser inte förändrar världen menar jag att språket inte är kött och materia, på ett kunskapsteoretiskt och ontologiskt plan. Språket kommer inte först. Vi värderar utsagor kritiskt genom tanken, och vi måste agera för att saker ska hända, rent ontologiskt förhåller det sig så. Så ser varat ut och så formas kunskap. Men det hindrar inte att berättelser har mycket stor påverkan på våra tankar och övertygelser. Berättelsens kraft är oerhörd. Det räcker att tänka på hur man tänker på råttor i restaurangkök före och efter det att man har sett den tecknade filmen Ratatouille (där man får empati med råttan). Som ett exempel.
Idag lever vi i ett informationsöverflöd men många beskriver samtidigt en känsla av meningslöshet, som om inget någonsin händer. Hur tror du att litteraturen kan skapa sammanhang snarare än bara kunskap?
Litteraturen skapar mening genom att gestalta världen så att vi får syn på hur den hänger ihop och därmed når en ökad förståelse. Detta kan ske manipulativt eller hederligt, men den litterära gestaltningens särart är att skapa en djupare insikt, en förståelse, något djupare än bara information.
Finns det en bok som förändrade hur du såg på världen/förändrade ditt sätt att se?
Jane Eyre av Charlotte Brontë, som odiskutabelt varför Jane inte kan gifta sig med Mr Rochester förrän han har blivit ödmjuk. Men det räckte inte med boken. Jag måste också känna igen det från verkligheten och den levda erfarenheten för att få syn på det i litteraturen. Litteraturen kan hjälpa oss till klarsyn och förståelse genom att koncentrera verkligheten, destillera den. Men det måste alltid ske i samspel med sådant vi kanske redan har anat och vagt tänkt. När den litterära berättelsen ordnar händelserna till en obeveklig logik följer insikter om livet och människan därav.
Hur förhåller du dig till idén om sanning i litteraturen?
Den litterära sanningen är en annan än den journalistiska eller vetenskapliga sanningen. Sann kan litteraturen bara vara om den är rätt gestaltat utifrån sitt eget stoff och verkets egna avsikter. Aristoteles har formulerat det väl: Diktens sanning handlar om att visa inte det som har hänt, utan det som skulle kunna hända, och att koncentrera detta till något ovanför den enskilda händelsen.
