Läskigt värre på Dramatens höstrepertoar 2026
Efter en höst, och vår präglade av klassiker, dramatiserad litteratur och nypremiärer, byter Dramaten kurs inför hösten 2026. Kaos och skräck är ledorden för den nya repertoaren, så KULT Magasins Filip Lindgren tycks ha blivit bönhörd. “Jag tror aldrig jag har varit såhär rädd!” utbrast Sanna Sundqvist under gårdagens presskonferens. Jag kan inte annat än instämma. Efter att ha nåtts av informationen att enstaka publikmedlemmar kommer att släpas upp på Stora Scenen i höst. Förutom du och kanske jag (ve och fasa, låt mig slippa!) kallar Dramaten in förstärkning från Turteatern, Konträr och det irländska teaterkompaniet Dead Centre.
Fejk, av den israelisk-österrikiska regissören Yael Ronen, öppnar Stora Scenen i september. Pjäsen är devised, det vill säga föreställningen kommer att arbetas fram ur tomma intet av regissören och ensemblen. Ronen, som i dagsläget vet lika lite som du och jag vad Fejk kommer att handla om, säger att metoden är helt rätt i tiden. Genom att arbeta fram texten precis innan premiär har föreställningen potential att vara fullkomligt synkad med vår kaotiska omvärld. Bianca Kronlöf, en av de medverkande, ser fram emot arbetet med “skräckblandad förtjusning”.
Skräckvandringen fortsätter med Antikrist i regi av Ada Berger. Föreställningens filmförlaga (Lars von Trier, 2009) var så stark att Berger på egen utsago kravlade omkring på golvet i biosalongen. Scenversionen beskrivs som ett mörkt och symboltungt kammarspel, och Berger planerar att närma sig berättelsen med hjälp av hela den humorarsenal som hon har byggt upp under de senaste årens arbete med att dramatisera Liv Strömquists seriealbum. Från samma projekt tar hon även med skådespelarna David Book och Sanna Sundqvist.
Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken rycker i sin tur in som regissör för Parzival med Razmus Nyström i titelrollen. En coming of age berättelse – baserad på en dikt, baserad på en myt – om ynglingen Parzival som lämnar uppväxtens skyddade tillvaro för att bli riddare, intet ont anande om den bisarra och brutala värld han kommer att möta. Premissen för tankarna till de unga män som de senaste åren har lämnat isolationen på den ryska landsbygden för att växa till män i Putins armé. Vi utlovas en maximalistisk och grov estetik i denna antisuperhjältehistoria, vilken regissören beskriver som lika delar South Park och “medeltid på speed”.
Även Konträr har lånat ut en av sina konstnärliga ledare Freja Hallberg, för att regissera sin egen pjäs Fåglarna. Storyn: en tusen dagar lång disputationsfest i ett hus mitt ute i ingenstans, där bara en bråkdel av gästerna dyker upp och värden lyser med sin frånvaro. Pjäsen saknar enligt regissören både handling, point of no return och ett riktigt slut. No plot, men förhoppningsvis plenty of vibes. Medverkande Alexander de Sousa utlovar dialog i klass med Lars Norén.
Ellen Knutas Dramaten-debuterar i egenskap av dramatiker – hon är sedan tidigare Unga Dramatens egen dramaturg – med föreställningen Amnesi. En ung pojke drabbas av akut minnesförlust och får sin barndom återberättad för sig av sin syster. Berättelsen tar oss till en rad historiska slagfält, platsen för syskonparets forna familjesemestrar, tillika en kuslig symbol för historieskrivning som maktfaktor. Regissören Natalie Ringler understryker att sanningshalten i minnen, personliga såväl som kollektiva, alltid är förhandlingsbara. Amnesi kommer att ges både som skolföreställningar för högstadiet och som traditionella föreställningar för allmänheten.
Det irländska teaterkompaniet Dead Centre återvänder till Dramaten, efter gästspelet med Chechov’s First Play 2022, för att kanalisera den “utopiska energin” i Roy Anderssons film En Kärlekshistoria. I scenversionen kommer varje kväll två nya publikmedlemmar att få inta Stora Scenen för att gestalta kärleksparet Annika och Pär. Bush Moukarzel, en av föreställningens regissörer, hoppas att tafattheten, spänningen och glädjen i att oförberett spela en roll kommer ge rätt nerv för att gestalta den första kärleken.
En dag kommer alla alltid att han varit emot det här, baseras på Omar El Akkads bok med samma namn, och skildrar författarens existentiella kris i skuggan av kriget i Israel och Palestina. Dritëro Kasapi beskriver pjäsen som “ett avskedsbrev till väst”, alltså de liberala demokratier vars frihet Omar El Akkad längtade till under barndomsåren i Egypten och Kuwait. Föreställningen har ambitionen att avslöja vår dubbelmoral, vi som predikar om demokrati och rättvisa, men i praktiken agerar främst utifrån våra makthavares ekonomiska bevekelsegrund, säger Kasapi.
Efter de stora orden om att avslöja västvärlden och att föra dialog i klass med Lars Norén, väntar jag med skräckblandad förtjusning på att se om Dramaten lyckas omsätta dem på jorden i höst. Kommer du att våga dig dit?
