Kulturjournalistik + betyg = sant?
Stoppa pressarna! Aftonbladet har gått ut med att det nu kommer att införas plusbetyg på deras kultursida, något som tidigare varit reserverat för nöjesredaktionen. Nu ska alltså inte enbart konserter, filmer och musikalbum betygsättas, utan även teater, konst och litteratur.
Utvidgandet av betygssystemet är motiverat med förhoppningen av att locka till sig en bredare grupp läsare till recensionsmaterialet. Att det ska bli lättare att slå igenom i mediabruset och erbjuda tydligare guidning av kulturutbudet. Aftonbladets kulturchef Karin Petterson beskriver det som en ”bonus” som inte kommer att gå på bekostnad av kvaliteten.
Ute i kultursverige är det som om Aftonbladet sagt att de ska slakta småbarn.
På ett sätt förstår jag varifrån kritiken kommer, recensioner ska ge en nyanserad bild av verken och spegla deras komplexitet och nyckfullhet.
Göteborgs-Postens Jenny Högström – egenutnämnd ”idealistisk och elitistisk drama queen” – sätter ord på det jag inte kan säga. ”Bort med det motsägelsefulla, prövande, ambivalenta. In med det tvärsäkra, hårdvinklade. Allt det som jag kämpar med att göra i kritiken desarmeras med betyget.”
Nina Björk skriver i Dagens Nyheter att detta är en ”anpassning till den kompass som hela samhället sedan några decennier tillbaka har börjat navigera efter. Nämligen att kvantifiera det kvalitativa.”
Björk går vidare med att lägga fokus på siffrorna. ”Vårt sätt att möta världen i det tjugonde seklet. Siffror, mäta, räkna. […] Ta till exempel omsorg. När en människa tar hand om en annan – en liten, eller en gammal eller en sjuk människa – kan vi inte mäta det som händer mellan dem. Visst, vi kan mäta hur lång tid det tar att byta en blöja eller servera mat, men vi kan inte mäta ögonkontakten mellan de inblandade, samtalen, relationen. Vi kan inte mäta omsorgens särprägel.”
Resultatet blir en oförmåga att uppfatta det unika med livets kvalitativa aspekter, alltså sådant som inte kan mätas eller värderas i siffror. Risken i en värld styrd av siffror är att dessa omätbara värden börjar verka föråldrade och irrelevanta, eftersom de inte går att översätta till en tydlig kvantitativ form.
Men betygssättning på kultursidor behöver inte nödvändigtvis ses som en underkastelse inför vår tids fixering vid kvantifiering.
Man kan inte låta bli att undra om det under ytan av genuin oro över plusbetygens större påverkan på kulturjournalistiken gömmer sig lite folklighetsförakt. Betygsskalor är trots allt något som traditionellt har reserverats för nöjesredaktionerna, för det folkliga.
I skrivande stund bränner Jack of Spades av Joyce Carol Oates ett hål i min handväska, en bok som förtjänar fyra plus för att den är fascinerande, fylld av idéer och teman som väcker tankar och frågor långt efter att man lagt den ifrån sig, men som får ett plus för att den samtidigt är rentav trög att ta sig igenom. Det är en bok som stimulerar och utmanar, där analysen av innehållet kanske är mer givande än själva läsupplevelsen. Inget är trots allt svart och vitt. Men vad är det man ska betygsätta?
Bara tiden kan säga huruvida plusbetyg kommer att bli kulturens motsvarighet till snabbmat: snabbtolkat, lättsmält och ett steg bort från kritiska nyanser som kräver tid och reflektion eller en efterlängtad vägledning när tröskeln till kulturen ofta är hög.
Rent principmässigt måste jag stötta Aftonbladet och deras plusbetyg, är det en nagel i finkulturens öga så är det en fjäder i min hatt. Precis som jag av princip måste anse att sport är kultur, oavsett hur ont det gör att säga högt.
Text: Olivia Karlsson Lexberg
