KULT på Nobelfesten: ”Är den lika stel som på tv?”
Gabriel V Rindborg ikläder sig frack och går på Nobelfesten – en kväll att minnas på dödsbädden.
KULT Magasin på Nobel? Det måste ha blivit något fel, tänker jag när jag halvvaken en måndagsmorgon läser inbjudan i min mejlkorg. ”Festernas fest” är väl en stel tillställning, knappast något som lätt lockar Gen Z?
Två veckor senare har jag noggrant knutit den vita flugan i marcellaväv, högglanspolerat mina oxfords och valt antika skjortknappar med omsorg. När jag når Hötorget för prisutdelningen ringlar en kö längs med ett polisstaket. Det är kallt men molnfritt. Mats Malm står bara några meter framför mig i kön. Han tornar över alla. Väl igenom säkerhetskontrollen ser jag flera kända och halvkända ansikten. Några har jag pratat med förut, men ty jag är författare och skygg till naturen utgår jag alltid från att de inte skulle känna igen mig. Jag fotograferar ett par vid dörren och blickar mot den nyfikna folkmassan på andra sidan staketet. Någon håller upp en skylt föreställande den sydkoreanske presidenten Yoon Suk Yeol med texten ”arrest criminal Yoon”. En studentmarskalk i en lång blå ullkappa släpper in mig.
Inne i huset är det pompa och ståt på en nivå som jag inte riktigt hade förväntat mig. Byggnaden är alltid en fröjd att få besöka i dess nyklassiska art déco-form, men havet av långklänningar, juveler och frackar, med alla lätta ljuva dofter av parfym i myllret, slår mig som något extra. I baren trängs tusentals finklädda gäster i alla åldrar. Ett antal pojkar i tonåren sticker ut i sina kostymer, men överlag är känslan att jag lika gärna skulle kunna befinna mig i 1920-talets Stockholm. Som journalist får jag en plats högst upp i huset, mittemot studenterna och bakom en pelare. Det går att se pristagarna och deras röda sammetsstolar. I tystnaden efter orkesterns stämningsprocedur utbrister en hostsymfoni i publiken som får alla i skratt.
“Upplevelsen är ett spektakel där åskådarna utgör en central roll”
Vad kan sägas om själva prisutdelningen? Upplevelsen är ett spektakel där åskådarna utgör en central roll. Alla reser sig. Konungen kommer in. Kungssången sjungs. Elva stolar, elva pristagare. Sakta tågar de in till Mozarts marsch i D-dur, KV 279. När fysikpristagaren John Hopfield tar emot sitt pris känner jag en form av social transcendentalism. Mänskligheten, mina applåder i stormen, symbolvärdet i ritualerna – att de som gick där på scenen för över hundra år sedan var som vi idag. Inget ovanligt, men mäktigt – den känslan man får i en antik ruin eller en kyrka även när man själv inte är troende. Djupt inne finns ändå något, en tro, en tillhörighet, med mänskligheten, levande och döda.
När ceremonin är över tar gästerna plats på förhyrda SL-bussar. Jag går förbi fysikern Eleonora Svanberg och känner mig lite starstruck. Utanför ser jag fjolårets fysikpristagare Anne L’Huillier med hennes man. Hon lyckas inte komma på bussen. På väg till stadshuset lyssnar jag på andra passagerares samtal med ryggen mot dem. Inte artigt, men som författare ursäktar jag mig själv just den vanan – den tillhör jobbet. Bakom mig diskuterar ett par hur den hyrda fracken sitter. Flugan är tydligen lös. Handskar kommer damen inte att ha på sig, har hon bestämt. Skorna ska hyras i förväg ”nästa gång”. Det är tydligt att de har som intention att komma fler gånger. Jag är bara glad över att bli inbjuden en gång.
I stadshuset tilldelas vi en kartbok över bordsplaceringen. Jag hittar min plats intill trappan vid bord 58. Trots det höga bordsnummret har jag en otrolig syn över trappan där processionen och framträdandena äger rum. I högtalarna påminns det om att det inte är tillåtet att fota eller filma banketten, och att mobiler bör ställas undan. Vid mitt bord sitter andra kulturarbetare. Det visar sig att borden till viss del delas upp efter intressesfär, enligt en av mina bordsgrannar. Det känns som en mycket väluttänkt placering. Det blir intressanta samtal under natten om bland annat film, ceremonin, och kulturens roll i själva priset – spektaklet tar in alla konstens former. Nobelservisen som utformats av Karin Björquist kommer till liv i sin storskalighet vid bordet med blomsterarrangemangen från San Remo. Orgelns mäktiga eko når djupt in i bröstet. När honnörsbordet tågar in är det svårt att inte tänka vilken vikt festligheterna har för Sverige som stat. ”Soft power”-projektionen är nästan bländande stark. Sverige, vetenskapen, litteraturen och Nobelpriset går hand i hand, både metaforiskt och fysisk i Blå hallen denna kväll.
På uppmaning av mina redaktörer frågar jag mina vana bordsgrannar om de anser att banketten är stel. Jag upplever det själv som en helt naturlig kväll, även om jag inte har frack på mig varje dag. De instämmer. Det ska tydligen vara en vanlig bild för de som aldrig har närvarat. På TV ser allt stelt ut – i verkligheten är det mer som en otroligt fancy studentgasque. ”Några kanske blir stela för att de blir överbelastade med regler — man ska kunna reglerna för att bryta dem.” Men vad händer om man inte kan reglerna? Om man aldrig har getts möjligheten att lära sig? Min granne nämner hur skolor inte lär ut etikett, men att Nobelbanketten kanske bidrar till att vissa skolor ändå försöker med sina Nobelmiddagar. Själv funderar jag också på om det inte kan väcka intresset hos unga att lära sig.
Timmarna tickar obemärkt förbi utan ett armbandsur. När Laleh uppträder och barnen dansar blockeras deras huvuden av räcket. Vi skämtar om hur vi tolkar det vi ser från vår begränsade vy. Maten är utsökt, även om min huvudrätt kommer till bordet när alla andra nästan är klara. Jag avstår från den omtalade woke-gröten på grund av äppelskal – men serveras till slut ändå äppelskal i desserten. Jag svettas och känner hur det svider i halsen och i magen. Jag tappar mitt sociala fotfäste, men talen drar i gång och jag tvingas hantera allergin i tystnad.
“På dödsbädden vill man minnas att man dansat, om än taffligt, i Gyllene salen på Nobelfesten”
När honnörsbordet tågat bort utgår jag naivt från att jag kommer att hitta mina bordsgrannar uppe i Gyllene salen. ”Vi syns där uppe?” – ”absolut”. Jag hade bara en biljett för mig själv. Jag vill dansa. På dödsbädden vill man minnas att man dansat, om än taffligt, i Gyllene salen på Nobelfesten. Dumt nog frågar jag aldrig min bordsdam eller någon av damerna i min närhet. När jag väl kommer upp är det magiskt, men ingen jag känner igen från bordet är där. När jag hittar damen med en orange sidenstola som satt mittemot mig är det för sent. Stämningen från middagen känns bortblåst, och min dåliga hörsel hjälper inte min skygghet. I stället väljer jag att flanera bland gästerna. Pristagarna, politiker, och kända ansikten minglar fritt. I en intilliggande sal i södra längan skyms kungligheterna av blomstaket och säpovakter. Flera ansikten känns igen från min akademiska karriär och min tid på Nationalmuseum. Förre detta överintendenten, Susanna Pettersson, och professor Jan Teorell för att nämna några. Vissa har jag på LinkedIn, några har jag hälsat eller samtalat med tidigare, men det är något med stora sociala tillställningar som får mig att hålla mig undan. Jag känner mig som ett spöke – hemma, men inte riktigt sedd. Pupillerna ser tillbaka på mig, men har ingen aning vem eller vad det är de tittar på.
Har man studerat i Stockholm lika länge som jag vet man att Students Nobel Nightcap hålls varje år på olika institutioner. 2024 är det Karolinska. Jag tror först att Nobelbiljetten räcker, men under middagen får jag veta att en annan biljett behövs. Jag måste dit – jag är ju inte en vanlig journalist, jag tillhör KULT Magasin. Förgäves försöker jag få kontakt via officiella vägar först. Snart ser jag dock en student i en blå sammetsklänning som har IB på sin studentmössa. Det är samma linje som jag gick en gång i tiden. Hon står med en kompis och betraktar dem som dansar. Quando, Quando, Quando spelas. Om jag går upp finns det risk att jag knappt hör ett svar. Och vad ska jag säga? ”Hej, du gick IB? Jag har inte haft tid att träna min foxtrot eller vals. Vill du dansa ändå? Vet du hur jag tar mig in på Nobel Nightcap?” Jag håller mig undan, trots att regissören till mitt liv antyder starkt att jag borde lita på mina instinkter. Snart försvinner även hon och hennes vän. Kungen och pristagarna har också rört sig vidare.
Om jag inte kan gå på efterfesten får jag ändå njuta av allt som stadshuset har att ge. Till slut är det bara jag och en handfull par kvar. Jag rör mig mot trapporna och är redo att gå för natten när jag plötsligt hör någon skrika ”Gabriel!”. Jag vänder mig om och till min stora överraskning står en av mina vänner där. Hon har jobbat i bakgrunden under natten. Jag får insiderinfo om dramat. Hon introducerar mig till sin kollega. De har tio minuter på sig att njuta av Gyllene salen. Sista sången som spelas är en brasiliansk låt (livet känns verkligen som en Truman Show ibland) – vi dansar alla tre lite smått. Jag frågar om efterfesten. Väldigt få studenter tillåts gå. Jag får bekräftat att det inte är någon chans att försöka, och det är för sent ändå – det gick bussar dit tidigare. Bandet börjar packa och jag säger mitt adjö. Trevligt med ett kärt ansikte. Cherry on top.
Jag täcker för fracken med min rock medan jag väntar på min Uber i kylan. Taxichaufförer försöker hetsa mig att hoppa in utan att veta vad jag ska betala. Första Uberchauffören ställer in. Nästa tar nästan en kvart att hitta. Jag tar av mig klackringen innan jag sätter mig i baksätet. Vi kör över mot Norrmalm. Det är inga andra bilar ute. Tisdagsnatten är kall och död. Stadsljusen hänger som ett arrangemang över en tom fest. Chauffören mumlar för sig själv. Väl hemma kommer den sjunkande känslan av att dagen är över. En dag som man går till dödsbädden med. Jag vaknar varm ett par timmar senare. Drömde jag allt? Jag går tillbaka till sängen och hoppas bara att jag får turen att återvända.
