Recension av Nobelmenyn: ”Allergisk reaktion under middagen”
KULT Magasin är på plats under årets Nobelbankett och blir likt snövit förgiftad av ett äpple.
Jag är fel person att recensera Nobelbanketten. Eller så är jag precis rätt person. Visst gillar jag mat, men jag nöjer mig med det mesta. Hemma är det ofta ägg och bröd som gäller, eller olika varianter av det som mina vänner kallar för ”ancient peasant food”. Mest kräsen är jag när det kommer till kaffe och vin.
Centralt för den här berättelsen är Frida. Eller Frida-äpplen. Eller egentligen bara äpplen. Jag har alltid älskat äpplen. Röda äpplen bäst. Men i tjugoårsåldern måste jag ha råkat stjäla en av Hesperidernas Gyllene äpplen, ty jag betade en bit och fann mig kräkandes i fosterställning intill toalettstolen någon minut senare. Ung och dum testade jag att äta ett till rött äpple veckan därpå, med samma utfall. Gudarna hade gjort proteinet på röda äppelskal likt björkpollenproteinet till formen. Sedan dess har jag avsagt mig äpplen – eller ja, råa röda äppelskal, för att vara specifik.
Men låt oss glömma äpplen för en stund. Getostentrén gör sitt intåg på Nobelbanketten. Det är en fantastisk balanserad förrätt, med en underbar sås gjord på honung och rosenkvitten som jag gärna fortsätter att äta med brödet. Larmandier-Bernier Champagnen är god men inte märkvärdig.
Och så kommer huvudrätten som det har talats så mycket om: ”Woke-gröten” som Anna Gullberg på Expressen valt att kalla det. Alla pratar om budskapet snarare än smaken, och jag önskar att jag kunde flika in, men sanningen är att jag aldrig får chansen att prova den. De gula tallrikarna ställs ut, men jag och en annan dam vid mitt bord blir utan. Jag har fått information i förväg om att det finns en risk för äpplen i desserten, så när ingen tallrik kommer till huvudrätten antar jag att de har övertolkat min allergi.
Detta var inget problem alls. Logistiken bakom banketten är enorm, och att de anpassar maten efter olika specialkoster är ett under i sig. Det som saknas är information. När några minuter passerat och jag fortfarande står utan vinkar min bordsdam, en Nobelveteran, till personalen och påpekar att jag saknar en tallrik. Jag påminner om min allergi för personalen och får det förbryllande svaret: ”det är äpplen i alla rätter”. Är det verkligen så? Menade han att hela huvudrätten består av äpplen? Är alla rätter äppelbaserade, inklusive förrätten? Men det är ju bara skalet jag är allergisk mot. Till slut kommer maten – för alla andra. Quenelle på kyckling med hösttryffel, kål och rotselleri. Minuterna går. Grötskålarna läggs fram tillsammans med kycklingskysåsen. Nu börjar alla förutom jag att äta. Vid något tillfälle läggs det äntligen något framför mig, en mindre silverskål med vad som ser ut att vara potatismos – antagligen god, men jag har varken tallrik eller bestick att äta den med. Jag nöjer mig med rödvinet, som jag utan att läsa omedelbart känner igen som en Barolo i högklass. Jag bläddrar igenom menyn. Alla rätter har äpplen? I menyn antyds det att kålen har smak av ”äpplen”. Gröten är smaksatt med Pomme de Vie (äppelbaserad sprit). Just det senare ska nog inte vara ett problem. Inte heller det tidigare. Men bättre att ta det säkra före det osäkra.
Till slut, när alla runtomkring nästan ätit färdigt, kommer min tallrik – till synes likadan som alla andra. Ljuvlig Quenelle, kål och rotselleri. Jag lägger nästan upp lite gröt på tallriken, men alla runt omkring undrar om det är riktigt säkert. Jag har ju potatismoset i skålen. Jag avstår från gröten för säkerhets skull och börjar rusa mig igenom huvudrätten – när servitörerna kommer för att ta min tallrik har jag knappt hunnit klart.
Ok, jag missade gröten alla pratar om, och fick äta lite för snabbt på grund av min allergi. Än sedan? Allt är väl förlåtet? Ja, om inte komiken över det hela hade kulminerat under desserten. Tjechovs pistol hade introducerats, nu krävdes bara att den skulle avfyras. Jag hoppades på en dramafri final, men så kom desserten.
I en oändlig parad nedför trapporna anländer den: terrin på svenska äpplen toppad med lite glass. I just mitt fall har glassen råkat rulla ned från toppen till sidan. Servitören ber mig att peta upp den så att den ligger fint. Jag börjar äta tillsammans med resten av sällskapet. Ljuvliga, nyanserade texturer och syrligheten av äpplen. Till det, Bute mousserande iscider, ett perfekt ackompanjemang i samma tonart. Men vad är det jag till slut märker i mörkret? Ovanpå terrinen ligger inte bara äppelskivor, men väldigt tunna röda äppelskal – råa. Min stora fiende, här till slut.
Vad dramatiskt det vore att stupa på Nobelfesten, utslagen av sin enda fiende i världen. Ty, jag flyttar undan äppelskivorna till kanten och ber till Nobelgudarna att min reaktion inte blir dramatisk. Snabbt kommer svetten och den välbekanta svidande känslan i halsen. Jag fokuserar på att hantera reaktionen medan samtalet runt bordet fortgår. Kaffet kommer till undsättning i vad som måste vara Nobelservisens mest kitschiga inslag – kaffekopparna med Nobelmedaljen som motiv. Talen drar i gång och jag får i tystnad hoppas att kaffet kan skölja undan det värsta av mina smärtor.
Råa, röda äppelskal till trots är banketten en fantastisk upplevelse, och maten är ljuvlig för någon som oironiskt livnär sig på fullkornigt panis quadratus. Samtidigt finns det något komiskt i att det blev så stökigt kring min huvudrätt, bara för att till slut serveras exakt det som allt gick ut på att undvika. Jag tappar mitt sociala fotfäste resten av natten; inte hela världen. För någon med anafylaktisk allergi kunde det ha varit värre.
