Krama din lokala ironiker
I somras hyrde jag och mina vänner en segelbåt för att spendera tid i Bohuslän, efter en för många av oss ganska tilltufsande vinter. Vardagen är ju som den är, man fäster blicken i något långt därborta och håller näsan över ytan så gott det går. Men nu, på en begränsad area i en hel vecka utan särskilt mycket att stå i, nu kan vi ju faktiskt prata om saker, tänkte jag på bussen ut mot Rönnäng. Jag vill ju veta hur de mår, mina kära vänner. Vi närmar oss trettio. Nu kommer vi såklart prata på riktigt. Om ingen annan gör det kommer jag se till att vi pratar på riktigt.
Vi hann inte få upp seglet innan den skulpterade jargongen var igång, och i en virvelvind av excentriska skämt snurrade jag glatt runt tills den spottade ut mig på bussen mot centralstationen en vecka senare. Jag mådde bättre än när jag åkte, och jag hade roligare än jag haft på länge, men det fanns där en molande fråga med ett obehagligt svar. Kan jag, till någon, säga något mer nyanserat och personligt än vilket pålägg jag vill ha på mackan, utan att på något vis försöka underhålla eller förbereda en utväg vid konfrontation? En ganska jobbig tanke. Tur att en annan kom till undsättning. Åh, den är så fin, när den lägger en varm hand på axeln. Du, detta är säkert samhällets fel.
Med tiotusen timmars poddlyssnande och tre år på Södermalm ger jag mig själv rätten att spekulera fritt kring Stockholms språkliga natur. Vi är alla skakade ur Filip och Fredriks kappa, och underhållningsaktien har aldrig stått högre i kurs. Ett överdrivet intresse för nischade, ointressanta saker går alltid hem, och om man vill få någon att skratta högt är det bra att känna till att allas vår favorithumor är hur himla tokiga vi själva är. Att sakna en åsikt är att sakna en själ, och en svag åsikt är som svag saft. Tyck ordentligt, lille vän.
Vi är alltid ute efter starkare tobak, så vi dricker målmedvetet, köper dyrare jeans, säger sjukare och sjukare skit tills vi känner något, det där pirret. Iterativt har vi jobbat fram en så mångbottnad ironi att vi befinner oss mil från vad våra sagda ord betyder för någon som inte består till hälften av Ringvägens avgaser. Om du tar illa upp ber vi genast om ursäkt, men tänker tyst att vi inte gjort något fel. Vi söker bara kickar, fattar du väl?
”Om du kan navigera i stockholmsironin kan du underhålla, och då vinner du oftast utan att ha behövt sänka skölden en millimeter.”
Jag roas av kulturpoddar och Cyklopernas land, men visst mår man lite illa ibland. Som om det över tid ackumulerats något sötsliskigt i magen, som om vi mölat rent socker sen 90-talet och det börjar ta ut sin rätt. Det blev extra tydligt under Emil Perssons utfrågning av politikerna i våras. Såklart ska makten ifrågasättas och granskas, men vad håller vi på med egentligen? Varför sitter en man med hela Our Legacys senaste kollektion i ansiktet och ställer snuskfrågor till folk som i alla fall i sina egna ögon försöker förändra saker till det bättre? Ska jag behöva sitta här och sympatisera med en budgetmediatränad politiker med halvsunkiga värderingar?
Sen åkte Stefan Holm på bokmässa. Våld är vidrigt, men att reaktionerna påminner om när Sverige la fjärde målet mot Tyskland 2012 måste betraktas som intressant. Inte särskilt många i de jublande kommentarsfälten verkar ha kollat upp vad Persson faktiskt sagt, men att fokusera på det specifika skämtet är att missa poängen. Det som firas, verkar det som, är att någon äntligen klämde till en ironiker.
Höjdhopp är nog så långt från ironin man kommer. Det är vackert hur de spänstiga kropparna eldar igång sig själva, springer sådär studsigt för att ta sats inför något omöjligt högt och faller till mattan för att genast, tillsammans med publiken, hantera det oerhört binära utfallet. Inte mycket att resonera kring där inte. Inga vinklar, inga skydd. Det är väl det som gav våldet ett bibliskt skimmer. En handlingens man gick till handling, och det förlöste ett halvt land.
Pennans makt är att föredra över våldets, ju. Kombinerad med underhållningsaktien och ironin skapas dock en problematisk maktdynamik. Om du kan navigera i stockholmsironin kan du underhålla, och då vinner du oftast utan att ha behövt sänka skölden en millimeter. Det krävs att man är en intellektuell gigant med en enorm förmåga att ta in alla perspektiv i realtid för att uttrycka sig genuint och distanslöst, utan att betraktas som världsfrånvänd och omedelbart förnedras å det grövsta på diverse välföljda instagramkonton. Vad ska resten göra, är det tänkt?
Tyvärr är väl ironin den lille pinne som finns till vårt förfogande för att fäkta bort de mot oss galopperande miljökatastroferna, arbetslösheten, masskrigen och tydligen en icke försumbar risk för mänsklighetens slut. Det onaturliga i ironin ger oss en känsla av kontroll. Den är vår, ett konstaterande av att vi finns, förstärkt av insikten att vi snart kanske inte gör det längre.
Pissar jag på de där violinisterna på Titanic, eller pissar jag på henne som läser en bok för sina barn i hytten som om allt vore lugnt, eller pissar jag på matroserna som förgäves försöker laga spruckna livbåtar för glatta livet? Jag känner nog inte för att pissa på någon alls, helt ärligt. Jag vet uppenbarligen knappt vad som är upp och ner.
Men om skeppet går under imorgon tror jag att jag vill dö tre öl in på Carmen till någon märklig AI-cover av NMH som Sigge Eklund upphetsat pillat upp ur avgrunden, med Holm under ena armen och Persson under andra, sjungande ”When we meet on a cloud I’ll be laughing out loud, I’ll be laughing with everyone I see. Can’t believe how strange it is to be anything at all”.
Text: John Bergevald
