Dokumentärfilmskaparen Klára Tasovská: ”Jag är ett stort fan av kvinnor och jag letar aktivt efter filmerna som skapas av dem”

Klára Tasovská är en tjeckisk filmskapare, just nu aktuell med dokumentärfilmen I’m Not Everything I Want to Be, som hade svensk premiär på Tempo dokumentärfestival tidigare i veckan. Hon har tidigare besökt filmfestivaler över hela världen med filmer som Fortress (2012) och Nothing Like Before (2017). I samband med kvinnodagen tog vi kontakt med henne för att höra hennes tankar om den senaste filmen – och varför det är viktigt med kvinnor som gör film om kvinnor.

I’m Not Everything I Want to Be känns som en livsbejakande dröm. Den tjeckiska fotografen Libuše Jarcovjáková började dokumentera sitt liv genom en kamera när Sovjetunionen invaderade Prag 1968. Genom filmen får vi vidare följa hennes vilda liv som tar oss över hela världen. En modig, egensinnig kvinna och hennes liv presenteras i en eklektisk mix, där svartvita stillbilder kombineras med rörliga på ett sätt som känns lika nyskapande som naturligt. Klara Tasovská har, ur ett enormt arkivmaterial, skapat en å ena sidan poetisk hyllning till konst och frigörelse, å andra sidan en tidigare osedd historieskildring som måste ses, där det “gamla” stilla blir fullt av liv.

Hur kom du i kontakt med detta material och varför ville du berätta denna historia?

– När jag bestämde mig för att berätta Libušes historia funderade jag på vilket format jag skulle välja, särskilt eftersom hon är en fotograf med ett perspektiv på världen och vår nutidshistoria som känns unikt för henne. När jag utforskade hennes arkiv – som omfattar både hennes fotografiska verk och hennes dagböcker – mötte jag hela hennes liv, fyllt av dramatiska ögonblick och vardagens nyanser. Hennes närvaro i sina självporträtt stack ut, vilket fick mig att besluta att Libuše, som i filmen avbildas genom sina fotografier, skulle vara den centrala berättaren i denna berättelse och vägleda oss genom hennes resa.

Hur var det att jobba med bara tidigare existerande material och sen bygga en hel berättelse av det?

– Även om jag visste vad jag gav mig in på så var det en enorm utmaning och krävde ett galet kreativt arbete av oss. Libušes arkiv var inte det mest organiserade, utan vi var tvungna att söka igenom det, titta igenom alla negativen, och för att inte missa något – skanna allt. Det var bara första omgången. Vid ett tillfälle hade vi 70 000 bilder på datorn. Vi tillbringade två år i redigeringsrummet med klipparen Alexander Kascheev som jobbade varje dag med detta jätteprojekt. I slutändan valde vi ut de 3000 som bäst skapade rörelse och dramaturgi för att till slut landa i en sammanhängande berättelse!

Vad inspirerar dig och vad kommer härnäst?

– Jag gillar film i en poetisk form, som filmessäer om olika ämnen, men jag vill också gå mer mot fiktion i mina nästkommande filmer. Jag är intresserad av att jobba med berättelser på ett annorlunda sätt där man som filmskapare inte kan luta sig mot verkliga personer och händelser, utan istället kan hitta på vad man vill. Men jag är också definitivt intresserad av att fortsätta jobba med arkivmaterial.

Du är en kvinnlig filmskapare som har skapat en film med en kvinna i fokus. Är det ett aktivt val?

– Jag känner mig självklart attraherad av detta, eftersom alla försöker dela berättelser som speglar deras egna erfarenheter och uppfattningar av världen. Att träffa Libuše var en glädjefull stund för mig; hennes berättelse väckte en djup resonans, även om den utspelar sig för 40 år sedan. Den tar rakt och modigt upp kvinnofrågor som fortfarande är aktuella än idag. Det som förvånade mig mest var hur hennes berättelse överskrider ålder, nationalitet och kön. Jag har hört från flera män som blev rörda till tårar av filmen, vilket visar att den är universell.

Är kvinnlig representation bakom kameran viktig för dig?

– Vi vet vid det här läget, av erfarenhet och många filmer, att en man kan göra en mäktig film av en intim, kvinnlig berättelse. Men ja, jag är ett stort fan av kvinnor och jag letar aktivt efter filmerna som skapas av dem. Deras perspektiv är fruktansvärt viktiga och annorlunda än det manliga perspektivet, och jag är glad att allt fler filmer görs av kvinnliga filmskapare och att kvinnofrågor lyfts ur det perspektivet.

Avslutningsvis, topp tre filmer av kvinnliga filmskapare?

– Sedmikrásky (Tusenskönorna) av Věra Chytilová, Porträtt av en kvinna i brand av Céline Sciamma, och Atlantics av Mati Diop.