Klara livet: Från debutroman till föreställning
Fylla, första kärleken, ensamheten, den lilla hemstaden och sorgen från en pappa som dött. Hur klarar man egentligen livet, när livet slår en rakt i ansiktet?
Klara är det första hon tänker på när hon vaknar och det enda hon strävar mot. Studenten, vännerna och familjen kommer i andra hand. Det viktigaste på hela jorden är Klaras kärlek. Lune är 18 år gammal och går på gymnasieskolan Katedral i Växjö. Strävan efter Klaras bekräftelse är en paus i sorgen från en förlorad förälder. Den bräckliga ungdomskärleken fungerar som ett tillfälligt plåster, men när plåstret faller av har ytterligare ett sår tillkommit – Sorgen över att inte vara önskvärd och åtrådd.
Nike Krantz speglar den för många turbulenta gymnasietiden genom målande språk och utsvävande metaforer. Läsaren följer Lune genom fest, ångest, vänskap och den första stora kärleken. Klara livet är en känslomättad och lyrisk roman som utspelar sig under den tiden i livet när kärleken känns som det största. Språket är stundtals poetiskt och svallande, stundtals rappt och avhugget. Huvudkaraktären förlorar sig själv genom bokens gång. Bit för bit försvinner Lune. Hon anpassar sig, ändrar hela sin person, allt för Klaras skull. Boken utforskar den svåra balansgången mellan att ge hela sig till den man älskar, men samtidigt inte förlora den man är. Krantz fångar också den tidlösa och universella smärtan som övergången från barn till vuxen innebär. Förvirringen som Lune känner går rakt in i hjärtat. Vi kan alla känna igen oss i känslan av att ”ingen känner som jag, det måste vara fel på mig”.
Under sensommaren 2021 hade Krantz omarbetning av debutromanen till föreställning premiär på Ö2/ung i Stockholm. Dramatiseringen är gjord av Caroline Jörgensdotter utifrån Krantz roman, med regi av Joséphine Wistedt och Nora Dellow på scen. Föreställningen är en monolog med en speltid på 70 minuter. Omarbetningen för scen lägger stort fokus på de inre monologerna hos huvudkaraktären, där hon utforskar sig själv och försöker förstå varför hon är som hon är. Ena sekunden har hon en uppblåst självbild och känner sig som världens centrum, för att i nästa stund falla ner i en molande ångest över att vara konstig och fel. Att sträcka sig mot vuxenlivet men samtidigt vara kvar i tonåren speglas genom Lunes ambivalenta förhållande till sig själv och världen. Nora Dellow använder kroppen för att gestalta känslor som tillsammans med musik och poetiska metaforer får publiken att ömma för den trasiga karaktären. Kroppsspråket skriker på hjälp. Omfamningar av sig själv blottar den stora ensamheten som Lune brottas med. Pjäsen väcker både skratt och gråt hos publiken genom att framställa det tragikomiska i smärtan.
Föreställningen tillåter saker att ta tid, samtidigt som mycket klippts bort. De scener som valts ut får mycket utrymme vilket gör att framförandet inte upplevs som hastigt eller nedkortat. Ett exempel är den mängden alkohol och fester som Lune går på i boken, som komprimeras till två/tre gånger på scen. I romanen spelar alkohol en viktig del: ”Jag dricker alkohol med vad som helst i som kan få bort smaken, smaken av alkohol, smaken av mig.” Citatet från den första sidan blir en följetong genom boken. Huvudkaraktären kämpar hårt för att försvinna men samtidigt vara kvar. Alkoholen ska vara där men inte smaka, Lune ska finnas men inte synas. Berusningens roll i pjäsen är dock mer av ett verktyg för att visa på Lunes destruktivitet, snarare än ett eget tema.
Monologen är ett koncentrat av de mest utmärkande delarna från originaltexten. När Lune upplever något obehagligt eller ångestframkallande i uppsättningen benämns det som ”ryggradskarusellen”, ett uttryck som inte används i orginalmanuset. ”Ryggradskarusellen” kan ses som ett substitut för alla olika metaforer som Kratz använder sig av i sitt manus, som möjligtvis hade varit svåra att gestalta på scen. Monologen innehåller dock flera direkta citat och scenerna som skrivits om har fått samma prägel. Dikter bryts av med svordomar och skrik för att sen återgå till lyrik. Lunes kluvna karaktär speglas i språkbruket.
Publiken och läsarens delaktighet skiljer sig en del från bok till pjäs. I och med monologformatet berättar Lune sin historia för publiken, medan Lune i boken talar till Klara i du-form. Boken känns mer intim på det sättet. Som att texten inte är menad för läsaren utan skriven specifikt till Klara. En annan skillnad ligger i Lunes undergivenhet. I och med tidsbegränsningen på föreställningen behöver också det förloppet suddas ut eller raderas. I boken sker nedbrytningen av Lunes självförtroende successivt medan det på scen etableras direkt att hon är underlägsen och osäker. Kaxigheten och ilskan är något som går förlorat i omarbetningen där Lune upplevs som mer passiv. Också inställningen till livet skiljer sig där bok-Lune är mer pessimistisk och hård medan scen-Lune är mildare. Det är som att Lune i boken och Lune i pjäsen är samma person fast i två olika fonter.
Vid omarbetning av bok till scenuppsättning är det oundvikligt att ändra, komprimera och anpassa manuset för scen. I fallet av Klara livet har ändringar gjorts i kronologi, språk och till viss del karaktärer, men orginalmanusets ryggrad är där och narrativet förblir till stor del densamma. Känslorna förmedlas minst lika starkt i uppsättningen. Känslorna som vi alla känt någon gång: Hat, kärlek, sorg, ensamhet och destruktivitet. Klara livet bjuder in läsaren och publiken till att känna samhörighet i ensamheten. Vi kommer alla att Klara livet (med livet i behåll).
Text: Hanna Bolander, @bolander.jpg
