Kläderna är inte det enda som är tunt med Kejsarens nya kläder
Under 2025 firar Dalateatern 50 år och jubileumsåret avslutas med familjeföreställningen Kejsarens nya kläder – en färgsprakande storsatsning baserad på H.C. Andersens klassiska saga i modern tappning som blandar sagolik satir, nutida politiska kommentarer och flera musikalnummer.
Eftersom föreställningen marknadsförs som en familjeföreställning funderar jag på vad som utgör en lyckad sådan. Jag blir att tänka på Roland Schimmelpfennigs pjäs Biet i Huvet och något som Disney och Pixar tidigare behärskade i sina ikoniska filmer: att hålla den fina balansen mellan underhållning riktad till barn och att skapa ett verk som har ett emotionellt djup som också kan tilltala vuxna. H.C. Andersens Kejsarens nya kläder från 1837 handlar om en fåfäng kejsare som slösar landets rikedomar på kläder och luras av två bedragare som påstår sig sy en dräkt som endast dumma och inkompetenta inte kan se. För att inte avslöja sig ljuger alla om att de ser plagget. Till slut är det barnen som avslöjar sanningen, eftersom de ännu inte anammat de vuxnas förljugna konventioner.
En identisk berättelse får vi här på Dalateatern, med manus av Viktor Tjerneld. En satir om fåfänga och hyckleri som handlar om att stå upp mot grupptryck och om att våga säga sanningen. Den klassiska sagan får i omarbetningen mest fokus på lättsmält humor och olika samtidsmarkörer som sociala medier samt politiska referenser om nedskärningar i kulturbudgeten och barnomsorgen. Kejsaren och hans ministrar bryter fjärde väggen och tilltalar publiken ofta direkt. Publiken eller “folket” får komma med instick där vi ska berömma kejsarens kläder och får kommentera handlingen. Tyvärr mumlas och viskas det mest. I en scen står miljöministern och säger att det är en del av hans jobb att ljuga för befolkningen. En del av poängen (riktad till de vuxna) är att de politiska ledarna och makthavarna för folket bakom ljuset. Trots att greppet känns något övertydligt går det hem hos flera roade i publiken.
Manuset bygger också mycket på ordförvrängningar som att musealminister förväxlas med musikalminister. “Boring! Tråkigt!” utbrister kejsaren medan hans stora putiga rumpa i guldbyxor svänger runt när han sparkar sin personliga stylist, då det hon designat inte är tillräckligt trendigt. Hon beordras snabbt att bränna alla hans kläder och degraderas till näshårsfrisör, “Hämta näspapiljotter!” ropar hon. Det når visserligen upp till farsartad komik vilket ofta uppskattades hos den skrattande publiken men ibland tenderade det att bli för spretigt och kaotiskt.
Regissören Maria Bloms regival framhäver förvisso den sagolika atmosfären men den maximalistiska stilen i uttrycken och det hetsiga tempot utmynnar i en överdrivet hysterisk stämning utan någon andningspaus. Föreställningen framförs med krystade ordvitsar, ihopklippta idiom, stora kjolar i olika färger och ett mestadels överspelat skådespeleri vilket nog hör genren till, men här blir till ett det i överflöd vilket till slut stör helheten.
Skådespelarna gör vad de kan med manuset, där “flexibilitetsministern”, spelad av Joel Torstensson, lyckas frammana många lyckade komiska inslag som med lätthet får barn och vuxna att skratta. I rollen som kejsaren ser vi Dejmis Rustom Bustos, som sjunger övertygande och beter sig som en typisk pojk-härskare, en barnslig despot med för mycket makt med bara ja-sägare omkring sig. Skådespelarmässigt bär han upp rollen galant.
Förutom ett tokigt omotiverat insprängt musikalmedley i mitten av föreställningen är den nyskrivna musiken och musikalnumren kvällens höjdpunkt. Främst när Mala Kyndel briljerar i flera sångnummer. Musiken är kompetent komponerad av Hampus Hallberg och utomordentligt framförd av musikerna Thomas Caudery, Magnus Olsson och Mikael Svedlund. Men tyvärr räcker inte musiken och de gedigna sånginsatserna för att rädda helheten. Det genomgående tunna manuset och delvis regin verkar utgå efter devisen att “om vi fyller föreställningen med samtidsreferenser i överflöd kanske kidsen förstår”. Som när de skurkaktiga skräddarna som ska bedra kejsaren tar selfies och skryter om hur många miljoner följare de har på sociala medier, det blir sökt och krystat.
Jubileumsåret avslutas förvisso med en storsatsning klädd i överdådig skrud, med en stor portion moralkaka i slutet. Som vuxen saknar man dock de djupare lagren och emotionell tyngd men det fungerar som underhållning för barnen. Själv blir jag varken investerad eller fångad som jag blir av Schimmelpfennig eller varför inte Suzanne Ostens föreställningar som ämnar att utmana sin publik. Jag tänker att det måste gå att göra mer nyanserad, mångbottnad och intressant familjeteater än detta. Allt behöver inte vara så förfärligt glättigt och silkestunt hela tiden.
Kejsarens nya kläder spelas fram till 4 januari
