Kinds of Kindness är back to basics – tillbaka till det Lanthimos gör bäst
Är man trött på livet är det skönaste man kan göra att släppa kontrollen. Varför inte bara låta den man älskar bestämma åt en? Hajpade regissören Yorgos Lanthimos drar den tanken till sin spets i Kinds of Kindness, en film som påminner mer om hans tidiga verk än hans senaste The Favourite (2018) och Poor Things (2023).
Kinds of Kindness är en antologifilm i tre delar där samma ensemble spelar i alla delar. Ensemblen leds av Emma Stone och Jesse Plemons med starka biroller av bland andra Willem Dafoe och Margaret Qualley. Varje del är fristående, så Stone och Plemons turas om att ha huvudrollen. Medan jag tittar slås jag av att det måste ha varit roligt att spela in den här filmen! Skådespelarna har karisma.
En man låter sin mystiska chef bestämma över hans liv i det lilla och i det stora – vad och när han äter, vem han gifter sig med, allt han gör – men till slut hindrar hans samvete honom från att utföra en uppgift. Frun till en polis har försvunnit och kommer tillbaka, men han misstänker att hon inte är den hon utger sig för att vara. En sekt letar efter en kvinna som kan återuppväcka döda.
Letar man efter förklaringar är det här fel film, man måste svälja premissen och hänga med i svängarna. Intrigen är ofta bisarr, men det betyder inte att det saknas mening. Lanthimos är tvärtemot vad en del hävdar ingen nihilist.
Förutom det uppenbara – satiren över arbetslivet, maktkritiken, lockelsen att släppa kontrollen – så finns det ett djup av teman och tankar man kan fiska i. Våldtäktskultur, kannibalism och psykisk ohälsa (eller kanske galenskap) behandlas, och för min del hade filmen kunnat få vara dubbelt så lång. Jag vill bara se mer! Black Mirror möter Fleabag, det hade lämpat sig för en miniserie på Netflix. Totalt är filmen strax under tre timmar lång, en skön AC-kyld respit från senjunisolen.
Men Lanthimos är inte intresserad av att göra det lätt för tittaren. Delarna får varken lyckliga eller olyckliga slut – han vägrar ge slutet den makten, slutet är precis lika viktigt som resten av berättelsen. Kanske som med livet självt? Och det är en livsbejakande film, huvudpersonerna känns levande och trovärdiga, trots deras Lanthimosianska dead-pan delivery. Ofta läser de bara sina repliker rakt upp och ner, precis som i Lanthimos tidigare The Lobster (2015) och The Killing of a Sacred Deer (2017) – två filmer jag ofta kommer att tänka på medan jag tittar, tillsammans med genombrottet Dogtooth (2009). Kinds of Kindness är alltså back to basics, tillbaka till det han gör bäst.
Jerskin Fendrix (som också gjorde musiken till Poor Things) soundtrack är kusligt och väl anpassat. Det jag tar med mig allra mest är mans- och kvinnokörer som om vartannat i viktiga scener hörs bakifrån i biografen. Filmningen är oväntat konventionell, stundvis med kreativa brott mot 180-gradersregeln och (tyvärr!) ibland med subjektet strax ur fokus. Jag kan sakna fiskögeobjektiven från Lanthimos andra filmer.
Filmen öppnar med Eurythmics dänga Sweet Dreams (Are Made of This) på högsta volym: “Some of them want to use you / some of them want to get used by you / some of them want to abuse you / some of you want to be abused / sweet dreams are made of this”. Handlar sången om dilemmat man står inför som filmskapare? Eller är det mer allmänmänskligt? Oavsett så är det en bra sammanfattning av filmen.
Text: Viktor Hagström
