Varför älskar alla killar Palme?
Johanna Ihse frågar sig hur det kommer sig att Olof Palme fick bli fadersgestalt åt en hel generation drömmande killar.
Härmed vill jag rikta mig till alla killar som inte alls kände er träffade av TikTok-trenden om att ni tydligen skulle gå runt och tänka på det Romerska Imperiet dagarna i ända. Ni svarade kanske förbryllat jakande när ni fick frågan av era flickvänner eller nästan-flickvänner, men ni ljög liksom lite skamset. Tredje Puniska kriget är inte alls er favoritkonflikt. Det är okej. Man kan bli ställd när någon undrar vad som försiggår i era djupa, lite obskyra inre. Det är ingen fara. Jag vet vad ni egentligen tänker på och jag är här för att berätta att ni inte är ensamma.
När jag försöker skriva min filosofiuppsats på biblioteket avbryts jag abrupt av en pojkvasker med längre hår och moloken uppsyn som slår sig ner bredvid mig och yrar av en sån där mysig doft av Lundgrens, Lidl-schampo och att ha sovit i obytta lakan, som får en att behöva använda hela sin styrka och självbevarelsedrift för att kämpa emot viljan att fråga om man får snusa på hans tröja. Då lägger jag märke till tröjan. Urtvättad svart. Olof Palme i rött tryck. Vad tänker han läsa? Den osannolika mördaren. Jag blir varm inuti.
Jag har nämligen gjort en observation av mina jämnåriga av det manliga könet. Och eftersom jag tycker om att vara vetenskaplig på det sätt en var på medeltiden, det vill säga en magkänsla får kombineras med några få empiriska observationer som diskuteras med vänner och slutligen en rådfrågning av Gud, har min hypotetiskt-deduktiva undersökning med högsta tänkbara validitet nått resultatet att; Killar och Palme = Sant.
När utredningen av Palmemordet avslutades år 2020 satt hundratals tonårskillar som varit i karantän sedan mars och hade grämelser över livet. Orosmomenten var framför allt bristen på; fotboll med killkompisarna, den ömma kvinnliga närheten och folköl i en park, som innan pandemins restriktioner varit så lätt att nöja sig med som svar på livets svåra frågor. Vad skulle han nu ta sig till? Somliga läste Knausgård och kände sig förstådda, andra vände sig till att promenera om kvällarna med en liten marijuanacigarett i ena handen och en halvomtyckt flicka i den andra (ja för killar vill inte heller känna sig ensamma!), vissa laddade ner Twitter och är kvar där än. Den tionde juni kollade de alla fascinerat på televisionen, kanske var det på grund av deras nyfikenhet, deras då sovande politiska intresse eller en ren slump som gjorde de sökte sig dit, när Krister Petersson gick igenom händelseförloppet kring Palmes död och pekade ut Skandiamannen som potentiell gärningsman. Wow, tänkte pojkarna, lite coolt. En oskyldig Wikipedialäsning senare, en hemlånad bok eller två, några youtubevideos. Och plötsligt var de fast, the Roman Empire was created.
”Hur ska de tolka Palme? Borgarsonen med socialism i sikte, antiimperialisten som samarbetade med Amerika, landsfadern med moderna visioner. Hur ska de någonsin få svar på frågorna om hans säregna karaktär?”
Således, vetenskaplig observation; Alla älskar Palme. Men min kvalificerade gissning är att det ligger något alldeles speciellt i den nyvuxna killens relation till honom.
Jag har ju själv sett dem våndas över Palme, läsa biografi efter biografi, lyssna på poddar och följa mordutredningar, diskutera ivrigt ända in på morgontimmarna med likasinnade killar, och kanske en tjej eller två att förklara Sydafrika-spåret för. Gullisar. Ligger sömnlösa bredvid en på natten och stirrar upp i taket; Varför, Palme? Den existentiella frågan som är högst upp på deras agenda. Jag har sett dem hamna i slagsmål över konspirationsteorier om Palmes död, CIA kontra ensam galning, jag har sett dem glädjas när de hittar en gammal bortglömd intervju med honom om löntagarfonder på SVTs öppet arkiv. En glögglymmig kväll förra julen åhörde jag några som var övertygade om att Palme iscensatt sin egen död, egentligen var en hämmad homosexuell som nu bodde på en karibisk ö ihop med Hans Hólmer; kanske var det hela ett utrop av förträngning från pojkarnas sida av det faktum att Palme är verkligt död och begraven?
Under Första Maj-tågen erinrar de sig kanske den lyckliga tid, långt långt långt innan deras påtänkta existens och födelse, då Palme brukade tala med högtravande ord om solidaritet i Folkets Park, och jag har hört några fråga med ängsliga blickar under demonstrationerna mot Sveriges intåg i NATO i samband med den kurdiska motståndsrörelsen “Men hade PKK något med Palme att göra?”. Jag har sett dem i svärmeri hänga upp den kända bilden på Palme med idealistiska uppåtsneglande ögon och rökandes en cigarett på sin vägg, jag har likaså uppfattat dem känna sig förrådda och försmäktade av honom; “Palme var en klassförrädare” kan de utbrista, och kontemplation och villrådighet i blicken följer. Hur ska de tolka Palme? Borgarsonen med socialism i sikte, antiimperialisten som samarbetade med Amerika, landsfadern med moderna visioner. Hur ska de någonsin få svar på frågorna om hans säregna karaktär?
De är minst sagt konfliktfyllda; de älskar honom, de hatar att han stals ifrån dem. Denna mytomspunna mystiska Palme, som de sörjer att de aldrig fick möta, mer än de någonsin kommer sörja vare sig kvinnorelationer eller livsval. Vad hade de inte velat säga till honom! Berätta om allt de försökt åstadkomma i hans ära och efterspår. Dumma politiska Sverige, så dumt det blev efter dig Palme, vi ska ägna oss åt botgöring. Men hur blev det egentligen så att Palme fick bli fadersgestalt åt en hel generation drömmande killar?
Kanske är det oundvikligt att en generation med svaga fadersfigurer måste anamma Palme som husgud, deras sjuttiotalister till pappor är inte av samma idealistiska pragmatistiska stuk som killarna eftersöker. De drömmer om något större än vad deras fäders yuppie-karaktär kan erbjuda dem. Dessutom är Palme perfekt; tillräckligt politiskt korrekt att intressera sig för och det finns bra många tjejer som kan för lite om honom för att man ska få en chans att hålla utläggningar.
Åh söta pojkar! Allt de vill är att få Palmes bekräftelse, och det är så ouppnåeligt för dem, att de tvingas anamma någon semi-folkhemistisk demokratisk socialism trots att de kanske egentligen hade föredragit att vara vänsterpartister. Men sådan är Palme-Pojke-relationen, de gillar allt som Palme skulle ha gillat; Håkan Juholt, diffusa klassresor, Imperiet och Bob Hund, Slavoj Zizek, underground kultursatsningar, Trainspotting, slänga cigarettfimpar i soptunnan istället för direkt på marken, Noam Chomsky, Göran Greiders Instagram och artiklar i Dala-Demokraten. Politiskt, visst, men down to earth. Mysigt på samma sätt som Palme var mysig. Att Greider således har en bok om Palme är tjugoåriga killars faderskomplex sammanfattat i en mening. Som Greider själv skriver i sin bok Ingen kommer undan Olof Palme:
“Unga män, unga kvinnor urskiljde hans ansikte
i den gråa likgiltiga politikermassan:
de log faktiskt mot varandra.”
Den kontemporära snubben ler mot Palme och drömmer om att han ska le tillbaka. De vill visa honom sin lilla gärning på jorden, “Titta vad jag kan!”, vare sig det gäller politiskt engagemang eller kunskap om folkhemmet eller en teckning de klottrat ner eller en liten antiimperialistisk dikt. Åh, det smärtar mig så att se alla gullisar kunna så mycket om Palme och aldrig göra något av det. Vad jag således med denna iakttagelse vill säga är att; go for it. Skäms inte! Starta en Palme-klubb på Facebook. Ha kafferep där ni läser Palme-citat för varandra. Diskutera. Reflektera. Hänge er. Ni är fler än ni kanske tror. Undrar du också över Palme? Du är inte ensam, troligtvis har du en likasinnad kamrat var du än befinner dig! På bussen, på ölhaket, föreläsningssalen, kollegan på jobbet? Till killen bredvid mig på biblioteket, förlåt för att jag undersöker dig, men fina du, sluta aldrig drömma om Palme!
Text: Johanna Ihse
