kents sista gång blev min första
Innan spelningen på 3Arena visste jag exakt tre saker om kent: man skriver det med liten bokstav, att ingen i bandet heter faktiskt kent och när jag gick i högstadiet så framförde min fantastiska klasskompis en cover på en av deras låtar som var jättefin. Utöver denna korta mellanhandsinteraktion har jag aldrig hört en låt, lyssnat på en platta eller sett dem live. Biljetterna trillade helt enkelt ner i knät på mig, och min kära sambo sa att folk skulle dö för dem – så jag tog instruktion från alla superrikas spelregler och behöll dem för mig själv trots att jag verkligen inte förtjänar dem, i sann senkapitalistisk anda.
Folk har vallfärdat hit för att se detta legendariska band återförenas igen, 30 år efter att de släppte sin första platta (källa: den städade gubben som sjöng sa det på scen). Jag och vännen jag mutat med hamburgare för att hålla mig sällskap är där en timme efter insläppet har börjat, och vi lär oss snabbt en fjärde sak om kent: Deras fans är inte toppen på att vara i tid. Först när det bara är några minuter kvar på den gigantiska LED-timern som indikerar konsertens start så börjar det fyllas på – och då blir det verkligen fullt.
Arenan är upplagd för att maximera varenda plats som kan säljas till högstbjudande, och två våningar av läktare plus en fotbollsplan av ståplatser har sålts till den mest blandade ålderskaran jag hittills sett på en konsert. Priset och den begränsade tillgången har definitivt lett till att 50-åringarna som klivit upp några steg på karriärstegen har lyckats rycka fler biljetter och barnbarnsvakter, och är redan långt innan konserten på festlig stämning med sina gamla gäng – jag önskar lite att jag var 50-isch och kunde hänga på deras vibe.
Lagom till att den enorma LED-timern slår noll börjar filmmusiken ringa ut i det enorma högtalarsystemet. För det är verkligen filmmusik, det påminner mer om Hans Zimmer med lite Lorentz-klingande vokaler än den indierock à la Håkan Hellström som jag har kommit att förvänta mig. En enorm, vit dementor från Harry Potter dyker upp på LED-skärmen som täcker scenen likt en ridå och filmmusiken växer till ett crescendo. LED-ridån lyfter och avslöjar bandet som börjar spela över filmmusiken tills det övergår i en låt som jag tror heter “Jag tänker aldrig så långt” [1].
Det är inte dåligt, men det finns ett logistiskt problem. Majoriteten av publiken ser inte ens bandet? På de flesta konserter av den här storleken så har man åtminstone en, oftast två dedikerade skärmar som visar artisten i storbild — för att arrangörerna har klurat ut att även unga, skarpa ögon som mina inte har en chans i helvetet att se bandet när de står en kvarts kilometer bort. kent dundrar vidare i någon låt som går typ “om du var här, om jag var där” [2] , fortfarande utan någon storbild. Det låter som en tråkig sak att hänga upp sig på, men det här ska ju vara någon form av legendarisk återförening – hur ska vi (använder ”vi” väldigt generöst här) få njuta av dess storhet om det enda vi ser är ett gäng svartklädda figurer tvåhundra meter bort?
”Detta är inte ens kritik, utan bara ren och skär oro för denna stackars man som borde få njuta av sin pension på en valfri solig semesterort.”
Jag förstår dock resonemanget bakom detta kreativa beslut sekunden andra låten går över i någon form av introducerande mellansnack och jag får min efterlängtade storbild. Kameran visar först sångaren, och klipper sedan över till övriga bandmedlemmar — och de är jättegamla och jättetrötta? Alltså, kan någon snälla byta av gubben till vänster så han får åka hem och sova? Eller åtminstone ge honom en kaffe? Detta är inte ens kritik, utan bara ren och skär oro för denna stackars man som borde få njuta av sin pension på en valfri solig semesterort. Jag verkar inte vara den enda som tänker så, då den städade gubben som sjunger vill vara väldigt tydlig med att detta är en tillfällig återuppståndelse, och stämningen i hans röst ger känslan av att de egentligen inte riktigt vill göra detta, men i hans egna ord så “har vi inte fått så mycket kärlek de senaste 10 åren”.
Artistkameran släcks ner, och showen går vidare. Det enda man ser är en blandning av abstrakt videokonst, naturbilder och spöken. Musiken är lite smådeppig men inte dålig, och ibland kommer det en jättekort live-kamera med mängder av effekter på. Så mycket effekter att när jag desperat försöker fota så är det enda kameran fångar en blå blobb. Känslan av att ingen förutom publiken (och ljusteknikern) vill vara här består, och inte ens de är jättetaggade. Det finns typ en rad längst fram som är lite pepp, och några utspridda gäng boomers bland sittplatserna som tog det strategiska beslutet att bli fulla innan konserten, gissningsvis med vetskapen om att det enda de serverar där inne är pissig folkis för 90 kr. Låtar som jag gissar på heter typ “Sommartid” [3], en 4-chord song om att ”ingen, ingen, ingen kunde höra oss” [4] och många fler dundrar förbi.
Till slut kommer ögonblicket som i alla fall jag har väntat på, och med tanke på allsången som rycker igång så är jag inte ensam om det. Den enda kent-låten jag har någon tidigare upplevelse av, eller som jag kallar den – “Utan din luft” [5] kickar igång. Den är fin, men helt ärligt så gjorde klasskompisen i nian ett bättre jobb på sin lånade akustiska gitarr med att sätta den sköra låttexten i centrum än arenarock-gubbarna som uppenbarligen skrivit originalet. Nu känns det mer som en Lillasyster-cover, för dem som minns den eran.
Efter det överproducerade framförandet av den intima låten så är det någon form av paus, och publiken lämnas med ett gigantiskt Orwellskt öga på skärmarna. Efter uppehållet verkar det som att gubbarna åtminstone fått i sig lite koffein eller annan substans på K – för då är det fest! De kommer upp på scenen i sina finaste disco-kostymer och tempot ändras markant. Texterna blir dock inte direkt roligare, och jag vet inte exakt vad det är sångaren syftar på med “min dator är fylld av bilder som aldrig borde tagits” [6], men det känns som något som borde undersökas vidare.
Deras kostymer gör att jag äntligen kan avgöra vilka av de nio personerna på scen som faktiskt är en del av bandet, då övriga musiker och bakgrundssångare inte fått några roliga kavajer. Vi har den städade gubben, som sjunger, och verkar ändå vara okej med att vara här. Vi har den yngre gubben som har en cool frisyr, som tar den svåra indiepersonan på blodigaste allvar, så jag vet inte riktigt vad hans känslor kring den tillfälliga återuppståndelsen är. Vi har gubben med glasögon som spelar trummor, han verkar bara skitglad att vara här, men det brukar vara så med trummisar. De är oftast lite golden retriever-personer. Sen har vi stackaren som verkligen bara vill gå och lägga sig. Han tar inte ett steg mer än han absolut måste för att lämna plats för sångarens långsamma vankade över scenen.
LED-skärmarna och den fantastiska ljusshowen är inte bara en bonus för stackars kent, utan ett krav – för vad än motsatsen till att äga en scen är så är det precis det de gör. Som ett brev på posten så kommer spelningens andra (och sista) mellansnack där de berättar att det är dags för sista låten, och alla buar. Jag förstår inte riktigt varför, för vi har väl alla sett samma spelning? Snälla låt farbror sova. De dedikerar i alla fall den här låten till alla som inte längre finns med oss (vilket jag utgår från snart kommer inkludera gubben till vänster) och kör igång en låt som går typ “Allt var förlorat, jag var förlorad” [7].
Konsertbesökaren inom mig viskar att det definitivt kommer en extranummer, vilket det såklart gör, och jag tror nog att det här är konsertens bästa ögonblick. En orgel dånar ut i arenan, vilket också är det objektivt fetaste instrumentet att spela på en arena, och de klämmer igång med en låt som går typ “Vem du än är, vad du än gör, välkommen hit” [8]. När gitarrerna och det visuella väl kommer igång märker jag hur både jag och vännen jag släpade med tittar på varandra, och i samma stund som jag tänker det så lutar han sig över och viskar “Är inte det här en volvo-reklam?”. För det känns verkligen som det. Det enda som saknas är att en XC60 ska rulla ut på scen och Zlatans röst ska dåna ur högtalarna med någon slam-poetry tolkning av nationalsången. Jag förstår verkligen varför högern älskar kent.
Extranumret består dock inte bara av en låt, utan typ tre. Vilket är helt okej, det är troligtvis sista gången gubben till vänster står på en scen och han vill göra det ordentligt. Men när bandet går av utan att buga och bocka förstår jag att det såklart kommer en encore till. Problemet är bara att jag verkar vara den enda som förstår det, för vid det här laget så sitter jag och min kompanjon redan nästan helt ensamma i vår sektion. Till slut kommer den på riktigt sista låten om att “vi ska alla en gång dö” [9] och det blir lite stelt när de tonar ner musiken i hopp om allsång i sista refrängen och ingen sjunger med. Jag vet inte om det finns någon underliggande beef med denna låten, men bandet tystnar en lång stund och kickar igång en sista refräng för att få folk att sjunga med — vilket de (efter inte så subtila påtryckningar) gör.
Jag tror att för dem som inte killgissar sig till låtnamn, och bara vill ha en reunion à la Friends som kittlar deras nostalgi lite lagom så spelar det inte så stor roll om framförandet är bra, men jag tänker att även de måste väl vilja se bandet? Det känns som det mest grundläggande kravet? Annars kan vi ju bara hyra Ullevi och koppla in Spotify med lite Planet Earth-klipp på storskärm för halva priset, eller ge kents gage till ljusteknikern som faktiskt förtjänar det. För oss andra som gått på en spelning senaste tio åren och förväntar oss en konsert från veteraner så faller återföreningen platt som en pannkaka, och då menar jag inte ens den bojkottade amerikanska varianten. Det må ha varit min första kentkonsert, men jag lämnas med känslan av att det lika gärna kunde ha varit deras första. Jag hoppas verkligen att det blir både min och kents sista kentspelning.
[1] Stenbrott
[2] Om du var här
[3] Kevlarsjäl
[4] Ingenting
[5] Utan dina andetag
[6] La Belle Epoque
[7] Förlåtelsen
[8] Sverige
Text: Albert Frykman
