För de flesta var nog föregående fredag ingenting märkvärdigt men i musikvärlden briserade en bomb – Kendrick Lamar hade i smyg släppt ett nytt album.
Comptons favoritson har minst sagt varit aktiv den senaste tiden – så vida man inte lever under en sten kan man omöjligt ha missat Kendricks och Drakes beef som ekat i popkulturens massiva eter. Därför kommer det inte som en överraskning att Kendricks nya album GNX följer samma kommersiella fotspår som Not Like Us.
Sist vi hörde Kendrick i ett längre format var det på hans konceptuella album Mr. Morale & The Big Steppers, som blandade bekännelsefylld neo-soul med radiovänlig west-coast rap. Tematiken borrar djupt och tacklar tunga ämnen som alla på något sätt ramas in av Lamars spirituella sökande. GNX ställer sig i stor kontrast till Mr. Morale och skippar den övertäckande konceptuella aspekten. Trots att Kendrick stundtals rappar om samma blytunga tematik är det med ett lättare tillvägagångssätt vilket speglar sig i albumets stundtals enformiga och slappa musik. GNX är inte det ambitiösa magnum opus som Mr. Morale är, utan snarare något mer lättsmält, lite som en enklare novel istället för en tegelsten till roman.
GNX inleds med albumets längsta spår wacced out murals, som sträcker sig över fem minuter. Musiken är fylld av stråkar som tagna ur filmen Rocky, som om Kendrick gör sig redo för en stor fajt. När Kendrick väl kliver in i ringen gör han ett par stöddiga påståenden som bygger upp till någonting större. Hans slutsats, “I never lost who I am for a rap image / It’s motivation if you wonder how I did it”, blir dock svår att helhjärtat tro på.
De senaste åren har tagit Kendrick från ett redan skyhögt kändisskap till en ännu högre, oberäknelig status som världsstjärna. Påståenden om att han aldrig förlorat sig själv ställer sig därför i stor kontrast till den artist som för endast två år sedan rappade “Kendrick made you think about it, but he is not your savior”. Som lyssnare blir det en smula omtumlande att vänja sig vid en Kendrick som ställer sig på världsscenen med inställningen att stanna kvar där, istället för att vända ryggen och skygga undan som man nästan trodde att han skulle göra.
Men på följande spår squabble up låter Kendrick mer bekväm innan. Han leker med sin underliga röst till ett lika udda beat och skapar en mer underhållande stämning. Hans humor skiner dessutom igenom mer när han bestämmer sig för att vara annorlunda, än att falla in i fällan som öppningspåret gör – en låt där han bara ska vara tuff. Ännu en höjdpunkt följer på luther, gästad av sångerskan SZA, som är lika trallvänlig som den är vacker – lite som en modern tolkning av en kärleksballad av Nancy & Lee. Han återvänder ännu en gång till samma typ av örongodis på låten dodger blue, som man nästan kan föreställa sig spelas på radion när man åker bil under en vacker solnedgång.
Kendrick hoppar hejvilt mellan olika humör på GNX. Ena sekunden är han sårbar till akustiska gitarrer, andra sekunden interpolerar han 2pac och skiftar attityd helt. Ibland är han till och med uppriktigt rolig, som när han skriker producenten Mustards namn på tv off. Den skiftande tonaliteten gör att GNX är ett extremt underhållande album att lyssna på men samtidigt skapar det ett annat problem, nämligen att det stundtals kan uppfattas som spretigt och oseriöst. Till och med DAMN, som generellt anses vara ett av hans mindre omtyckta album, har en mer sammanhängande röd tråd än GNX. Hans senaste album känns därför mer som ett meningslöst segervarv än något annat, speciellt efter att han redan tagit ett antal varv med Not Like Us.
Kanske har det också något att göra med Kendricks status. Han är inte bara extremt populär, utan även en extremt hyllad artist. Få personer skulle utmana påståendet att Kendrick är sin tids största textförfattare, någon som alltid kliver upp på scen med någonting viktigt att säga. Han är onekligen sig själv, envis att framföra sin åsikt oavsett om man som lyssnare håller med eller ej. Denna gång känns budskapet inte lika angeläget och viktigt som på tidigare album. Helheten upplevs bara som överblåst, kanske tack vare hans stora skara av följare, som alla kanske är lite väl snabba på att kalla GNX för årets bästa album.
Dock finns det ett fåtal stunder där hans geniala samhällskritik skiner igenom, exempelvis på spåret heart pt. 6 som skildrar hans början som rappare med referenser till Ab-Soul, Schoolboy Q och Jay Rock. Till skillnad från albumets mer kaxiga ögonblick erbjuder heart pt. 6 en mer ödmjuk version om hur Kendrick tog sig till toppen av berget. Vid slutet är det uppenbart att det inte var helt utan sina stora uppoffringar.
Kendrick avrundar GNX på topp med ännu en höjdpunkt gästad av SZA, denna gång på låten gloria där Kendrick kamouflerar sin kärlek till sitt textförfattande i form av en kärleksballad. Musiken är avskalad och lägger en bra grund för artisten att utveckla sitt genomtänkta narrativ. När låten är slut är det stunder som dessa som utgör sig från mängden på GNX. De mest underhållande låtarna är bara ytligt roande och saknar samma matnyttiga kärna som exempelvis gör gloria och heart pt. 6 så bra.
Trots att GNX brister i sin övergripande tematik, lyckas Kendrick ändå ingjuta sitt senaste album med tillräckligt tankeväckande stunder för att rädda det från medelmåttighet. Jämför man albumet med hans tidigare diskografi, däri ett antal mästerverk ligger och luskar, kanske det inte heller är så konstigt att GNX verkar sakna någon typ av magi eller personlighet för lyssnaren att fästa sig vid.
