Kamel Daoud skildrar kriget som är förbjudet att prata om
Den Goncourtpris-belönade Ärret vittnar om det algeriska inbördeskrigets konsekvenser. Michael Dahnberg läser en smärtsam roman, skärande vackert skriven.
Sedan år 2005 är det förbjudet att skriva om det algeriska inbördeskriget – om ”såren som åsamkats av den nationella tragedin”. Åtminstone om man gör det för osämjans skull. Om ens själviska syfte är att skada landets institutioner, smäda tjänstemännens ära eller att smutskasta Algeriet internationellt. Det svarta decenniet varade mellan år 1992 och år 2002. Hundratusentals människor dog. Andra försvann. Mördare benådades. Offer glömdes bort. Men tystnaden har lagt sig över landet, som en kollektiv förnekelse i försoningens anda.
Aube är ett stumt vittne. När hon var fem fick hon halsen avskuren och stämbanden förstörda. Hela hennes hemby Had Chekala massakrerades. Första gången föddes hon av sin mamma, och andra gången föddes hon i en ambulans. Hon kan inte vittna om det hon varit med om med ord men det stora ärret hon bär på halsen, hennes ”leende”, vandrar likt ett erisäpple över fredens gator. Alla tvingas se och minnas.
21 år efter attacken lever Aube i Oran och driver skönhetssalongen Scheherazade, döpt efter den visa sagoberätterskan från Tusen och en natt. Det är en fristad för systerskap och dekadens. Där man får vara sig själv en stund, eller bli någon annan. Aube går i jeans och röker, pratande med sitt ofödda barn, med sin inre röst, med språket hon behärskar. Efter återkommande konflikter mellan henne och den radikale imamen som öppnat en moské på samma gata förstörs hennes salong av okända män, upphetsade av predikningar om synd och kvinnolist. Fönstren krossas, stolarna skärs sönder, handfaten splittras och de dyraste apparaterna stjäls. Polisen gör ingenting. En folkhop står utanför och viskar att hon fick det hon förtjänat.
Aube lämnar Oran och beger sig i stället mot Had Chekala för att söka efter svar och visa sin ofödda, sin Houri, platsen där hon föddes och dog. På vägen mot byn blir hon överfallen och rånad av två okända män. En av dem försöker att förgripa sig på henne men när hennes ärr blottas chockeras han. Det räcker då med att misshandla henne, att ta bilens däck och försvinna ut i öknen. När Aube går barfota längs med landsvägen möter hon Aïssa, en man som aldrig lärde sig skriva men som med en encyklopedisk precision minns varje detalj av kriget. Han ser Aube som en uppenbarelse, som ett bevis för att han inte är galen och för att folk nu måste lyssna till hans ignorerade och obekväma berättelser. Han plockar upp Aube i sin bil och de beger sig mot Had Chekala, samtidigt som han utan avbrott berättar sin livshistoria.
Ärret är skärande vackert skriven. Aubes tankar förs fram likt blodiga aforismer och alla mina egna ord känns klumpiga intill. När hon skildrar sitt mordförsök lyder det: ”När man får halsen avskuren tror man inte att det har hänt, för det gör inte ont, men det är som om porten mot vintern hade vidgats”. När Aïssa kämpar mot sin relativa analfabetism frågar han sig: ”Kan man verkligen dö under böcker ifall de är mycket tunga? […] I dag svarar jag ’ja’. I synnerhet böcker som man inte kunnat skriva. Böcker som inte finns, syster, är de tyngsta.” Men Ärret finns, och bekräftar något som hände men som inte längre sägs – ett rekviem för de glömda och förnekade.
Romanen drabbas dock av vad man skulle kunna kalla för en brist på nyans. Som i en fantasytrop delas algerierna upp mellan frihetliga ateister och bakåtsträvande religiösa. Ondskan är banal, primal och primitiv. De troende är antingen halsskärare eller medlöpare. Regeringsstyrkornas roll i Algeriets totalitära verklighet behandlas knappt mer än som en förbipasserande korruption. Förutom då i den senare lieringen med islamisterna, med monstren och demonerna. Man behöver inte förstå fundamentalism, och verkligen inte förlåta den, men i en roman med delsyfte att bryta tystnaden kan händelserna och fortsättningen av dem inte reduceras till en kamp mellan gott och ont.
På samma gång är det inte en dokumentär text, utan en skildring av Aubes verklighet i en patriarkal värld som aldrig slutat kämpa mot hennes varje steg. Ärret gör ont i en, den river, och Aubes tystnad kommer nog alltid att eka i ordlöshetens vakuum. Vare sig någon vill lyssna eller inte.
Text: Michael Dahnberg
