Julianne Moore briljerar i Jesse Eisenbergs oväntade pärla
Dag två av Stockholms filmfestival och jag var på plats på biograf Skandia. För en sekund trodde jag att jag var på fel visning. Skandia var proppfullt med människor som alla var taggade till tusen. Hade jag precis missat Olivia Colman? Det kanske berodde på att Skandia serverade billig alkohol. Eftersom jag var sent ute blev det en plats på andra raden som jag fick betala med en nackspärr. Men det glömde jag snart tack vare den otroliga filmen jag fick se. Jesse Eisenberg, inte att förväxla med Michael Cera av samma skådespelarkaliber, är tillbaka som manusförfattare och regissör efter succén A Real Pain, den här gången med Julianne Moore i hennes kanske charmigaste roll hittills.
Möt Mona, den timida hemmafrun som hela livet varit andra till lags. Hon bestämmer sig, mest som en kul grej, för att provspela till en musikal som ska sättas upp i staden. Eftersom hon är den enda som sökte (den andra hoppade av) så får hon rollen. Under två timmar följer vi Mona när hon går från en nervös amatörskådespelare, till talangfull protegé och hela vägen till en självisk diva, som nästintill förvandlas till rollen hon spelar. På resan slår hon sig loss från det gamla inrutade livet med en man som tar henne för givet och barn som flyr boet – och hittar sitt kall i livet och sig själv. Jag ska inte spoila slutet men filmen överraskar, till och med för en som har sett trailern.
Moore är både charmig och rolig. Filmens kanske bästa scen är med pjäsens regissör, spelad av Paul Giamatti, när han ska lära Moore de grundläggande bitarna inom skådespeleri. Scenen är fantastisk, ni kommer fatta när ni ser den. Moore svär, gråter och skrattar till den milda grad att Skandia brast ut i jubel när scenen var över.
Filmen driver parodiskt med den typiskt amerikanska teatervärlden, där alla pjäser tycks utspela sig i New York mellan 50- och 80-talet. Det kanske krävs en del förkunskap om den subkulturen för att verkligen uppskatta alla undertoner och skämt, men för den som kan det kommer ni gilla detta. Jag kollar på er som gick teater på gymnasiet.
Ni som har sett filmer som The Substance kommer säkert hävda att den inte tar ut svängarna tillräckligt, men det håller jag inte med om. Det finns något blygsamt och stilrent i filmens uttryck. Om en annan regissör hade fått dra i spakarna hade det mycket väl kunnat bli en farsartad rulle, men Eisenberg gör det hela på ett skickligt sätt som känns både smart och roligt.
The Debut tar sig inte så seriöst, men det behöver inte vara en dålig sak. Tvärtom, jag vill hävda att det är filmens största styrka. Det är en kul och härlig film som gör sin grej jäkligt bra. Under vissa delar går den lite djupare, och det är också där den tappar mig, men trots det drar det inte ner hela upplevelsen.
The Debut är en oväntad pärla som både charmar och roar. Är det festivalens kanske bästa film? Kaxigt att säga efter att bara ha sett en annan. Den som överlever festivalen får se.
Text: Gustav A. Lilliehorn

