juli på kaféet
Mellan vardagens konkreta scener och drömmens förskjutna logik diktar Vendela Lundegårdh om sorg, längtan och jagets sköra självbild.
mitt ansikte är ledset
och händerna
stora, som
elefantsulor
tung är hästen
där hon står i hagen
mellan barndom och jag
är så ledsen över saker
vad har hänt, jag är skonad, som ett
svampdjur i kallt polarhav
ett skadat villebråd nej
vad heter det
en stackars krake ett kräk
när jag var som mest olycklig
drömde jag om olyckan
gjorde den åtrådd och önskvärd
ett missfall, så underbart konkret och smärtsamt
ånej, nu gråter ansiktet igen
på kaféet
där någon förbipasserande påminner
om mamma
jag lider av längtan
efter fäste
ful är jag också
i gråten och i sömnen
har alltid varit
snott på mig morgonrocken den noppriga
låtit den hänga löst i livet
och gått sloknackad genom nätterna
min egentliga oro
bor inte i mig
utan i stiftet
när jag bokstaverar
sakers stavelser
ansiktet vet
att sommaren
aldrig kan avbildas
den står för stor i sin svarta grönska
men en annan verklighet
henne har jag satt ihop
av virket jag samlade mellan vakan och sömnen
alla kluvna tankar och ansatser till drömmar
sjögång i ögonen
blicken kastar utan ankar
jag sover skulpterad
inte som död på rygg
utan som en flicka
med benen uppdragna
om någon hade frågat mig
skulle jag svarat
varför jag tycker om regn
mitt ansikte är ledset
och händerna
har drabbat samman
i en hysterisk applåd
inför denna stålblå tragik
länge sprang min längtan
genom gula tunnlar
och trodde
att du var en oregelbunden puls
jag såg harar löpa asfaltsgator
och råttliknande djur sova
inlindade jordens fäll
varje gång jag tar till skriften
är det i ett ivrigt försök
att med orden på mitt papper
nagla fast blicken du gav mig
när jag var elak
ansiktet bärs fram
ur dunkla kaféer
ser in i solen
utan att blinka
mina viljor har slutat segla
ljuden susar svagare
än suset i snäckan
man kan säga
att jag äntligen simmat
armarna trötta
och hamnat
bortom all hjälp
Fotograf: Camilla Lohmann
