Jag minns första gången jag hörde Josef Slunges musik. Det var för fyra år sedan, i mitt korridorskök i Lund. En nyinflyttad utbytesstudent hade precis börjat försöka prata med mig på engelska, något jag på den tiden undvek till allra möjligaste mån. Min mobiltelefon hade förstås redan uppfattat situationen (läs: lyssnat av rummet) och läst mina tankar (såsom mobiler gör). När jag stoppade i hörlurarna spelade Spotifys algoritm upp Bäddsoffa för mig. Jag blev omedelbart konsumerad av musiken. Jazz och hiphop, på svenska?! Holy Bo Sundström!
Det kändes som en bristvara, åtminstone i Sverige. Kombinationen av jazz och hiphop har en lång historia inom den afroamerikanska musiken. I Sverige har Bo Kaspers Orkester och Kaah lyckats med liknande musikaliska möten, men kombinationen har varit mindre självklar bland dagens yngre hiphopartister. Så är inte fallet med Josef Slunge – rapparen från Majorna som snabbt plockades upp av musikkollektivet Random Bastards, hemvist för namn som Cleo, Fricky och Fridlyst.
På sitt nya album Din horisont är han fortfarande som bäst när han gör just den där grejen: hiphop med ett myller av jazzinfluenser för vanligt folk. Plz drugdealer har ett laidback-gung som för tankarna till D’Angelo och är omedelbart medryckande. Även Ihop hör till skivans absoluta höjdpunkter – här är det uppenbart att Slunge är skicklig på groove och van vid att arbeta med livearrangemang. I refrängen upprepas ordet ”ihop” om och om igen, men det blir mer än bara ett mantra. Sången vävs samman med bandet och blir ett rytmiskt instrument i sig, lika självklart som övriga percussioninstrument. Tillsammans med varma jazzackord på pianot och en dov trombon låter Slunge helt hemma.
Samtidigt har något förändrats med Josef Slunge. Håret har blivit längre, han har blivit signad, men det är inte det. En ny musikalisk influens tycks ha flyttat in: Mk.gee.
Mk.gee, ja. Det är två år sedan den amerikanska artisten, låtskrivaren och producenten slog igenom med sitt råa, analoga sound, som fick varenda snubbe som pluggat musikproduktion att komma i brallan.
Hans inflytande på Josef Slunge bekräftas på Va med mig och Bredvid dig. I en tid när musikproduktion ofta handlar om att polera bort varje ojämnhet finns det något tilltalande i att vilja bevara det mänskliga och oförutsägbara. Men någonstans mellan idé och utförande har det gått lite snett. De atmosfäriska klangerna tar över, ljudbilden blir överlastad och luften försvinner. Det som ska ge musiken karaktär börjar i stället skymma dess beståndsdelar. Skillnaden mot Mk.gee är att hans musik, trots att den stundtals låter både massiv och distad, ofta är förvånansvärt minimalistisk. Bakom de märkliga gitarrljuden och de förvrängda vokalerna finns det gott om utrymme. Dynamiken uppstår genom kontraster, inte genom att hela tiden lägga på fler lager. På Va med mig blir det nästan motsatt effekt när fler synthar och ljudlager successivt letar sig in mot slutet. I stället för att bygga upp låten blir lyssningen utmattande.
Textmässigt bjuder skivan på både toppar och dalar. I det mer intima och avskalade spåret Timglas sjunger Slunge att ”hennes midja är som ett timglas som snart rinner ut”. Det är en formulering som nog är tänkt att vara vacker, men som lämnar mig lite frågande. Håller kvinnokroppen på att förfalla, eller är det kärleken som har ett bäst före-datum? Jag kommer att tänka på något Slunge sa i en intervju från 2023 med KULT: ”Jag älskar att skryta, snacka om stora tuttar och att ligga med folks morsor och sånt. Hiphop blir jävligt tråkigt om det hela tiden ska vara det här jättedjupa.” Och jag håller egentligen med honom. Problemet är bara att det inte är lika lätt att rappa om ingenting när man sjunger. Hiphopens skryt och objektifiering bärs ofta upp av en viss distans, ironi och självsäkerhet. I en avskalad ballad försvinner mycket av den inramningen.
På andra håll fungerar det bättre. När blir ett sår som du ett ärr har en finare dynamik i sitt sätt att närma sig kärlek och längtan. Joel interlude är en charmig liten studioscen där en konversation mellan två vänner om att ragga upp någon på krogen blandas med instrument och adlibs. Även Sambapappa sticker ut som en fin berättelse om artistens pappa och den brasilianska musik som präglat hans uppväxt. Här tas lyssnaren med rakt in i en bateria. Och på KOKO får slagverken mig att vilja se hur låten skulle kunna växa på scen.
Det finns med andra ord mycket att tycka om på Din horisont. Men jag saknar den där omedelbara känslan från första mötet med Bäddsoffa. Det är inte nödvändigtvis en fråga om att Slunge har utvecklats bort från sin gamla musik, utan snarare om att han ibland tycks leta efter något som redan fanns där från början. När han släpper sargen och låter jazzen, groovet och den lekfulla rappen ta plats uppstår något som känns både personligt och självklart. När han i stället försöker bygga atmosfär, à la Mk.gee, eller skriva ballader, blir resultatet betydligt mer anonymt.
