Josef Slunge om musslor, morgondagen, och musiken
Josef Slunge är nöjd. Framför honom finns en tallrik musslor. “Jag brukar inte se mig själv som särskilt överklass, men det är ju jävligt gott”, utbrister han. För att skölja ner skaldjuren smuttar han på en “Slunge Special”, en cocktail med hennessy och cointreau. “Senast jag spelade här var jag arg för att de inte hade någon hennessy. Det är ju raplife att dricka hennessy, liksom. Så nu har de beställt in det för min skull, jag älskar det här stället”. Stället i fråga är Kaijas Musiksalong, ett charmigt hak på Östermalm som med sin ovanligt minimala lokal har beskrivit sig själva som “Stockholms minsta livescen”. Det ter sig en naturlig miljö för en rappare vars senaste släpp var en live-EP inspelad i det egna vardagsrummet.
Det är inte bara musslorna och hennessyn som ger Slunge anledning att le. Den 24:e februari släpper den 23-åriga jazzrapparen från Göteborg sitt debutalbum ikväll, inatt, men aldrig imorgon. Dygnets olika tider får symboliska innebörder under den löst konceptuella skivans gång.
”Albumet är en resa genom mitt inre från kväll till morgon. Mitt liv har alltid handlat mycket om flykt, flänga runt med substanser och sånt. Det är vad jag ser som kvällen och natten. Man flyr in i det där och kastar morgondagen. Skivan handlar om att ta sig till en plats där jag till slut kan känna att morgondagen är värd att bevara och ta hand om.”
En låt från albumet som speglar kvällen och natten är den rimligt döpta singeln inatt. Låten är en dimmig berättelse om att fly ut i natten och göra lite vad som helst utan större eftertanke. Den gjordes ihop med Göteborgsproducenten Filip Hunter, och har några år på nacken.
– inatt spelade vi in typ tre somrar sen. Att jobba med Filip Hunter på den kändes så jävla stort eftersom hans tidiga grejer med Bennett formade mig. Det var han som hörde av sig till mig och inte tvärtom, vilket bländade mig helt. Vi hängde hela sommaren, badade och gjorde musik. inatt var en av låtarna som kom från det.
Slunges ögon lyser upp när han pratar om producenten, som han beskriver som “en nära vän som är fri i sitt skapande”. För Slunge får vänskapens betydelse i musikskapandet inte underskattas.
– Vänskapen kommer alltid först. Det är klart att det har funnits folk man har jobbat med där det varit mer rent arbete, men det är viktigt för mig att etablera någon form av vänskaplig grund.
Den som har koll på Slunge och hans musik känner nog igen sig i intrycket att musiken och skapandet alltid har handlat om vänskap. Bland annat beskriver han de mest frekventa kollaboratörerna Fridlyst som sina bästa kompisar. En annan nära vän som Slunge har samarbetat med är Bella Leonette, som förgyller singeln höst, en ljuvlig slow jam som också finns med på den nya skivan. Slunge och Leonette träffades på musikskolan Spinneriet i Malmö, där Slunge spenderade det senaste året. Han talar varmt om tiden på skolan.
– Jag och Bella gick samma klass på den skolan förra året och hängde jävligt mycket, en av många fantastiska människor jag träffade där. Spinneriet gav mig det bästa året i mitt liv. Det var mindre som en skola utan mer som den fetaste fritidsgården någonsin. Det var ju uppgifter, men uppgiften var snarare “du har en vecka på dig: gör en banger”, mer än något annat.
Idag är Slunge fortfarande bosatt i Malmö. Ursprungligen är han från Majorna i Göteborg, och uppväxten på Västkusten märks av i hans tidigare verk. Exempelvis på låten Uppväxt, som beskriver de tidiga åren i Lilla London i minutiös detalj. Ändå menar han att hans musicerande lyfte efter att han flyttade till Skåne.
– Flytten till Malmö var sjukt viktig för mig. När jag var i Göteborg var jag i en krets med massa fantastiska barndomsvänner, men jag hängde inte alls runt så många andra musiker. När jag kom till Malmö blev det helt plötsligt BARA musik i livet. Vissa gillar ju kanske inte att ha det så men jag tycker det är så jävla härligt.
Trots att Malmö har öppnat nya dörrar till ett liv där musiken får ta huvudscenen pratar Majornasonen fortfarande nostalgiskt om hemstaden. Speciellt när det kommer till ett kärt övningsfält där den unge Slunge vässade sin skicklighet med pennan.
– Något som var viktigt för mig tidigt i mitt eget musicerande var ju poesiskolan för unga i Göteborgs förorter som Vic Vem drev. Varannan tisdagskväll satt man där i tre timmar och Vic gick runt och sa inspirerande saker och la en freestyle då och då.
Vic Vem blev snabbt en mentor för Slunge. På Tagga Ner, det sista spåret på Slunges debut-EP, hörs den legendariska göteborgsrapparen hålla ett tal direkt till den yngre eleven. Det är en relation som har varit viktig för Slunge.
– Vic såg nåt i mig tidigt. Han tog mig under vingen, lät mig gästa spelningar, hade mig på sitt album, tog med mig överallt och trodde verkligen på mig.
Det som skickas upp kommer också ofta tillbaka ner. Så blev det när Slunge senare själv tog över poesiskolan där hans kärlek för skrivandet en gång föddes.
– Det är så jävla fett att kunna ge tillbaks på det sättet till kids i jobbiga situationer som får något ut av att skriva, som jag själv fick. Det är något jag jättegärna skulle göra igen.
Efter tiden på poesiskolan började Slunge karriären med ett par EPs som hade rötterna fästa starkt i jazzrap och spoken word. Med liveskivan Hemma Hos Josef började mer traditionellt jazziga influenser och sång smyga sig in i ljudbilden. På singlarna som hittills har släppts från det nya albumet låter det som att den utvecklingen fortsätter.
– En hel del av materialet på albumet är ju absolut mer själsligt, mer sång. Det är väldigt intimt för mig att sjunga, men jag har alltid älskat det egentligen. Jag minns ett ostämt gammalt piano vi hade hemma i vardagsrummet hos päronen där jag brukade sitta och sjunga. Sen satte farsan en gitarr i knät på mig när jag var typ åtta.
På toxic/fake news, den sista singeln att släppas innan albumet, rappar Slunge om just den saken: “Jag kan sjunga melodier, men aldrig framför andra än mitt piano”. Att börja våga testa sångrösten har varit en lång och försiktig process för Slunge.
– Allt det där har alltid funnits i mig men jag har inte vågat. Jag har varit väldigt osäker kring det, och haft komplex över sångrösten. Jag är ju väldigt trygg i min rap men sången är något annat. Det känns också lite icke-normativt att vara en rappare och sjunga på just det jazziga sättet jag gör.
Det nya albumet är elva spår som samlar flera av Slunges många olika inspirationer, från Malmös underjordiska jazzbarer till Göteborgs egensinniga hiphopscen, under ett och samma tak. Själv beskriver rapparen skivan som “stökig som fan”.
– Skivan är jävligt spretig, det är så många olika sound. Jag har alltid dött för jazzballader, och nu har jag äntligen lyckats göra några med en egen touch. Det finns vissa grejer med liveband, det finns en rockballad utan några liveinstrument, det finns två spår som bara är helt instrumentala, en som är någon mystisk jazzfusion och en som är mer psych-rock.
Trots skivans stora, bångstyriga bredd hävdar Slunge att hans egen personlighet agerar som klistret som får allt att hålla ihop. Skivan är helt enkelt en reflektion av en musiknörd och hans eklektiska smak – vare sig Slunge pratar om jazzens storheter, hiphop-underjordens beatmakers, eller den så ofta omnämnda inspirationen Parham, kärleken för musiken märks alltid på 23-åringen.
– Främst av allt är väl plattan väldigt mycket jag. Den har rört sig från EP till album till singel tillbaka till EP, men nu känner jag till slut att det här är min skiva och att den inte kan låta på något annat sätt. Jag är den enda röda tråden, och jag är jävligt stolt att jag har kunnat landa i det.
En spretig platta som pekar åt många olika musikaliska riktningar, alltså. Ändå finns det en låt på skivan som Slunge är speciellt stolt över – en låt han inte ens rappar eller sjunger på själv. Slunges ögon lyser upp när han berättar om den.
– Det måste vara en låt som heter En ballad från Stockholm, trots att min egna röst inte är med på den alls. Det är en väldigt stor och orkestral heartbreak-ballad om en tjej jag var kär i som bodde i Stockholm, och som jag skrev på min gudfars piano. Jag har skrivit texten och arrat, men Selma Zahroubane sjunger. Det är en god vän till mig som kommer glömma bort vad jag heter om några år när hon blir stor R&B-stjärna och bor i L.A. Jag kände att jag inte kunde bära upp den och att jag behövde hennes fantastiska röst på den istället.
Slunge sluter sig också till den nya vågen av rappare i Sverige som gör allting självständigt utan ett stort skivbolag. Han pratar stolt om hur allt gällande den nya skivan – musiken, grafiken, livespelningarna – har gjorts in-house. Trots den kreativa friheten är livet som independent inte bara en dans på rosor.
– Jag mår inte så jävla bra just nu. Det är mycket stress och press, och helt ärligt är det skitjobbigt att vara independent. Man har ju många fantastiska människor som hjälper till men i grund och botten måste jag dra i hela grejen med vetskapen att ingen tror på det här lika mycket som jag gör. Det tär på en både fysiskt och psykiskt. Man blir sliten.
Trots att han numera släpper musik genom Umeåbaserade hiphopinstitutionen Random Bastards är det fortfarande Slunge själv som drar i det allra mesta kring musiken. Att satsa allt på sin egna musikaliska talang utan ett skyddsnät kan vara riskfyllt. För Slunge är det ändå en risk värd att ta, när allt kommer omkring.
– Man vet ju aldrig hur det ska gå, man har inte det stabila skivbolagsteamet bakom sig. Många saker jag vill göra hade varit mycket enklare att få till om jag inte var independent, till exempel spela större scener. Men i slutet av dagen är det värt det hela vägen för att jag får göra vad fan jag vill.
Slunge menar att stressen och osäkerheten är något som varenda indieartist känner, och att det faktumet är något som har fallit ur diskussionen när allt fler har valt att gå den självständiga vägen utan ett bolag. Han efterlyser en öppen konversation om hur slitigt det faktiskt kan vara.
– Vi som är independent måste börja snacka om den stressen och oron som många bär på och lägger ner på grund av. Visst att friheten är viktigast, men man ska vara medveten om att det här inte är lätt nånstans. Jag personligen har en psykolog och många bra vänner jag kan prata öppet om det med, men inte alla har det trots att det behövs som fan.
Slunge avrundar tankespåret med en förfrågan till branschen: skulle någon vilja ställa upp som independent-psykolog?
”Jag hade velat ha typ, “independent-psykologen”. Att man liksom kan ringa en hotline så sitter det någon branschkunnig människa där som kan ge lite goda råd. Det är dagens elevator pitch.”
Tidigare har Slunge pratat om att han har mycket stress kring den kommersiella sidan av musiken – tänk om streamingsiffrorna inte är så bra som de borde vara, eller om albumet floppar? Idag har han landat i något som liknar en försiktig acceptans av att de känslorna är svåra att skaka.
– Jag har fortfarande sjukt mycket ångest och oro över det. Ett tag försökte jag skjuta det ifrån mig och låtsas som att det inte spelade någon roll, men jag har kommit fram till att det inte är vad acceptans handlar om för mig. Acceptans för mig är att kunna känna att något är fett obehagligt och allt det där, och att våga låta sig själv gå igenom dem känslorna.
I slutet av dagen är Slunge en udda fågel på den svenska hiphopscenen som aldrig riktigt har följt strömmen i sitt musikskapande. Hjärtat ligger fortfarande kvar i den experimentella, fria attityden gentemot musiken.
– Det sista jag vill göra är att följa någon kommersiell mall för att lyckas. Trots all osäkerhet och dålig självkänsla har jag ändå en ganska stark tro på mig själv och det jag vill göra.
Samtidigt som musikkarriären har börjat ta fart på riktigt för Slunge lever han lite av ett dubbelliv. På vardagarna jobbar han i kundtjänst, och han har fortfarande inte blivit riktigt van i rollen som en igenkänd och respekterad artist.
– Det är viktigt för mig att inte bygga upp den här bilden av mig själv som en stor artist. Det är delvis därför jag kör mitt eget namn. Jag vill vara den som är lätt att komma fram till och snacka med.
När det känns konstigt att vara sedd som “artist” försöker Slunge jobba aktivt med att ta in kärleken han får från fans och ta vara på den.
– Det är jättekonstigt. Jag övar verkligen på att ta in det för det är så fint, men man är så jävla jante. Men jag har ett fotoalbum i telefonen där jag sparar alla meddelanden, så jag kan gå tillbaka till det när jag mår lite dåligt. Man måste försöka ta in det där för sin egna skull, påminna sig själv att man är uppskattad.
Trots allt snack om jante har Slunge inte något emot att skryta när det gäller. Under soundcheck för kvällens spelning hörs han spotta ut ett par snabba verser där han under några korta stunder låter som den minst ödmjuka 23-åringen i hela Sverige. Även om han ofta rappar om tyngre ämnen är det fortfarande viktigt för Slunge att hiphopen ska kunna vara lekfull.
”Jag älskar att skryta, snacka om stora tuttar och att ligga med folks morsor och sånt. Hiphop blir jävligt tråkigt om det hela tiden ska vara det här jättedjupa. Ibland vill man bara skryta och rappa om ingenting.”
Ett praktexempel på hur kul det kan vara att bara rappa om ingenting är Slunges vers på Cleos övermäktiga posse cut Häxan Karaba från förra året, där göteborgsrapparen hävdar att han är “spicy som en thaibox” och att lägga sitt nummer i “en pretty girl’s iPhone”.
– Haha, det var kul att skriva den versen. Jag satt hemma i soffan med mamma och pappa och skrev den när de kollade på nyheterna. Sen blev det en snabb demo, allt med den låten gjordes på distans faktiskt.
Och framtida planer, då? Slunge nämner allt från att “ha en stor mäktig hiphopfest någonstans” till att “samla landets fetaste rappare på en och samma låt”. Men först och främst ska en gammal dröm uppfyllas, innan det är dags för turné.
– Det blir en liten releasetour. Först är det stora releasefesten den tredje mars på Babel. Där ska jag ha typ tolv personer på scen, flygelhorn, trumpet och allt. Att köra en konsert med ett storband har alltid varit en stor dröm för mig. Efter det får vi se, men jag vill bara ut och spela och ha en riktig sån där gigsommar.
När Slunge intar scenen under kvällen är det lekfullt, jazzigt, och fullt av pojkaktig glädje. Det är lätt att heja på 23-åringen från Majorna när han framför en cover av idolen Parhams klassiker Driftar Iväg och sveper en shot hennessy inför kvällens sista nummer. Rap life, indeed.
