Varje gång en artist jag värderar högt släpper ett album efter en längre paus känner jag en viss aktsamhet. Kan de göra det igen? Kan de hålla samma höga standard som förut? Så skulle jag resonera om exempelvis Frank Ocean skulle hinta om ny musik, och liknande tankar lär även artister själva ha ibland, som i Dr. Dres fall med det osläppta albumet Detox. Jamie xx:s In Colour som kom ut 2015 är, utan en gnutta överdrift, ett livsförändrande album för mig. Innan dess lyssnade jag inte på elektronisk musik, och var tveksam till om syntar och trummaskiner kunde förmedla känslor på samma sätt som vanliga, “akustiska” instrument. In Colour gjorde mig till en konvertit. Nio år senare, efter en rad singlar som inte lyckats lyfta mina ögonbryn, kommer nya albumet In Waves ut. Skeptikern i mig vill knappt lyssna på det – jag förväntar mig en ljummen, pastellfärgad London Fields-upplevelse, i linje med den mesta musiken som stora brittiska DJ:s skapar nuförtiden; se Disclosure eller även stundtals Overmono.
Skeptikern i mig får äta sina ord. In Waves öppnar med Wanna: en svävande låt där en sångsample flyter över ett piano som fasas in och ut, tillsammans med en mjuk subgång och blygsamma trummor. Strax innan låten är över hörs en gammal, hederlig dub siren, och ett bastungt break tar över ljudbilden. Jamie xx har alltid kunnat dirigera stämningen över ett längre verk, och In Waves är inget undantag. Londonproducenten och The xx-medlemmen tar lyssnaren på en berg- och dalbana av känslor, men överlag är albumet festligt. Ett extremt bra housealbum lämnar lyssnaren med känslan av att peaka på MDMA, och det är precis vad Jamie lyckas med på In Waves.
Singlarna, däribland Baddy On The Floor med Honey Dijon och Life med käraste Robyn, får ett nytt liv på In Waves – helheten är definitivt bättre än albumets enskilda beståndsdelar. Var för sig är låtarna inte mycket mer än välproducerade klubbdängor (med undantag av de mer meditativa Dafodil och The Feeling I Get From You), men tillsammans blir de del av en mäktig upplevelse. I ett avsnitt från februari pratar Liv Sundqvist och Caroline Ringskog i sin podd En varg söker sin podd om “no plot, just vibes”-trenden som verkar dominera samtidens mediala landskap, och In Waves passar bra in i det. Det finns nödvändigtvis ingen känslomässig röd tråd i detta album, till skillnad från föregångaren In Colour, men viben är monumental. Jag har hunnit lyssna på hela albumet mer än 10 gånger, vilket är förvånande med tanke på hur friterad min uppmärksamhetsförmåga är i dagens sociala medier-infekterade tillvaro.
Jamie xx är en otrolig producent och DJ, och tekniskt kan han tävla mot vem som helst. Men hans egentliga styrka har alltid legat i att mästerligt styra lyssnarens känsloläge genom en längre speltid, vilket inte kan sägas om många andra kreatörer som rör sig i samma nisch som han själv. Det gjorde han på In Colour och det gör han nu igen på In Waves. Även monologer om att beakta skönheten i att röra sig mitt på ett dansgolv med andra rejvare – sådana jag brukar tycka är cringe – får han att landa precis rätt. In Waves är inte ett kort album, men speltiden på 44 minuter springer förbi en. När det sista spåret Falling Together tar slut vill jag krama någon, och sedan trycka på Wanna och börja om från början. Det kan jag inte säga om många andra album.
Med andra ord har Jamie xx gjort det igen. Jag har haft mina reservationer, jag trodde att det skulle vara ett välproducerat, men själlöst album som fallet brukar vara när DJ:s blir så stora som Jamie. Men han bevisar varför han är så välrespekterad i genren, och varför han förtjänar att betraktas som en av Londons allra bästa musiker. In Waves är extremt välproducerat. Hur det placerar sina element, hur det tajmar sina drops och hur det guidar lyssnaren genom ljudvågorna är makalöst. Det låter som ett av de bästa DJ-setsen du någonsin hört, och påminner mig om hur fantastiskt det kan vara att lyssna på elektronisk musik.
