Black Girl Magic

Honey Dijon

Som en av Nordamerikas – och världens – mest musikaliska städer, är Chicago också platsen där housemusiken fötts. Idag kan termen slarvigt referera till allt från Disclosures mjuka kickar till Swedish House Mafias rumsfyllande saws, men under 70- och 80-talet när housemusiken började ta form, hade den en mer definierad ljudbild och säregna kännetecken: samplade discolåtar som fått följa efter mekaniska beats skapade av (bland annat) trummaskinen Roland TR-909 i 120-130 BPM och texter som (ofta) handlat om det stadium av absolut extas som långa nätter av dans och kärlek kan ta en till. Housemusiken har många grundare, och till de mest omtalade hör Frankie Knuckles, Jesse Saunders och DJ-gruppen Phuture. Stilen exploderade i popularitet under 90-talet tack vare låtar som Madonnas Vogue och Janet Jacksons Together Again. Chicagodottern Honey Dijon är en av nyckelspelarna i genrens återkomst under sena 10-talet och tidiga 20-talet.

Honey Redmond, som är Honey Dijons namn på ID-kortet, är redan en välkänd och välrespekterad DJ och producent inom housemusikens kretsar – hör bara på detta set och njut av housemusik i högsta klass. Hon har DJ:at sedan 90-talet, producerat sedan 00-talet och släppt den utsökta debuten The Best of Both Worlds under 2017. Nu på senare år när house börjat bli inne igen, en trend som uttryckts främst genom Beyoncés Renaissance (och Drakes stolpskott till album från i år) har det bäddats för henne att ta mer plats i det största av alla rum. Hon var trots allt med på låten ALIEN SUPERSTAR och gjorde en fantastisk remix på spåret BREAK MY SOUL. Det känns därför som ett smart läge för henne att släppa en uppföljare och smida medan järnet är varmt – eller spela en banger för att hålla igång crowden, för att tala i DJ-termer.

Black Girl Magic är en uppvisning av Redmonds finess som producent. Albumet består av 15 låtar tvättäkta Chicago House och snuskig techno. Att lyssna på albumet är ungefär som att lyssna på ett av Dijons sets, för här dansar hi-hatsen med kicksen, med en konsekvent energinivå över hela albumet. Det finns några självklara vinnare: In The Club, Show Me Some Love, Work och C’s Up vill man bara ta med på ett USB och välsigna valfritt dansgolv med på en gång. Överlag håller den otroligt stora uppställningen av gästakter hög kvalitet på samtliga features, men Honey Dijon lyckas inte alltid matcha dem. Ibland vill man upp när hon tar oss ner, och ibland känns det som att albumet skulle må bra av lite variation. På ett DJ-set är det ett superbra tecken om det hålls jämn nivå över en timme, men det som gör ett set bra funkar nödvändigtvis inte på ett album. Jämfört med The Best of Both Worlds är Black Girl Magic en aning monotont, och plattan behövde kanske inte hela 15 låtar.Texterna är ofta klyschiga, fyllda av plattityder och skrivna för att sjungas med i, och inte lyssnas på med samma omsorg som ett album kallar till. Efter en 5:e uppmaning till att dance and work blir en lite uttråkad.

Med det sagt är Honey skicklig på att skapa ljud, och hon har bemästrat konsten att skapa traditionstrogen house och sätta dansgolv i musikinducerade extastillstånd. Däremot kräver albumformatet mer än bara skickligt upplagda dansspår, och likt de allra flesta otroligt skickliga producenter och DJ:s misslyckas Honey Dijon – åtminstone denna gång – med att släppa ett album som engagerar hela vägen. Det finns gott om guldkorn här för house-DJ:n som vill få folk att röra på sig, men som ren musikalisk upplevelse saknas det fortfarande det där lilla extra som skiljer en samling låtar från ett koherent projekt.