Jag saknar inte dig, men jag saknar det vi hade

Jag vet inte om du vet det men jag har många starka åsikter. Jag tycker att paraplyn är överskattade, att Madagascar 2 är ett mästerverk och jag tror inte att man kan berätta för någon att man gymmar utan att framstå som en uppblåst och självgod Jon Olsson-rygga. Med det sagt så brukar jag åka och gymma ibland. Man ser det kanske inte på mig och min spinkiga kroppshydda för det har liksom inte gått till överdrift. Jag har inte blivit en person som ersätter sin personlighet med ett årskort på Friskis, men då och då brukar jag dra iväg och träna. 

Så det är därför jag nu sitter och kämpar på en slät sits i svart låtsasskinn kopplad till en lagom gnisslig bröstpressmaskin. Flex flex. Det är sådär lagom jobbigt. Jag är svettig och fortfarande andfådd efter att ha bearbetat mina känslor under en påfrestande uppvärmningssession på löpbandet där i hörnet. Jag greppar tag i de svarta, gummibeklädda handgreppen och trycker ifrån. Har lämnat mobilen och hörlurarna i skåpet så jag nynnar tyst på en rap av Kanye för att hålla mig motiverad. Ger upp halvvägs genom mitt set av 15 reps. On brand. 

Sen gör du entré. Du passerar självsäkert in genom den där snurrande barriären som separerar omklädningsrummet från gymmets ingång. Du blickar ner på din telefon. Behöver knappt titta upp när du skrider fram över gymgolvet. Du har på dig trendiga skor, en tröja med ett märke jag inte känner igen och trestreckade träningsbyxor. Jag tror att det är du iallafall. Är hyfsat säker. Du har mycket längre hår nu än sist jag såg dig och din skäggväxt är mer vuxen än min. Större biceps också. Om vi stått bredvid varandra hade vi sett ut som före och efterbilder för ett spraytan-sponsrat självhjälpsseminarium. Du går till vattenkranen och fyller på din flaska innan du försvinner in bland träningslokalens djungel av redskap och maskiner. Hur många år gick vi i samma klass nu igen? Från lekis till 9:an, eller hur? Tio år.

Det var längesen nu, men kommer du ihåg när vi var sju och byggde kojor bakom matsalen? Fäktades med pinnar när fröken inte såg. Satt på klätterställningen och bytte Pokémonkort. Du hade en glittrig Charizard. Minns du i ettan när vi missade Tillbaka till vintergatan för att gå på vårt första skoldisco? Sprang runt till Katy Perry-låtar och köpte alldeles för dyrt godis för varsin tjuga. Ritade serietidningar på fritids. Jag gillade Spider-Man. Batman var din favorit. Eller i fyran när vi spelade Runescape på kvällarna och fotboll hela rasterna. Du var ettaväljare. Kommer du ihåg hur roligt vi hade?

Nu var det längesedan vi snackade. Vi har grattat varandra på Facebook. Gills det? Tror att du kommenterade en Instagrambild en gång. Någon kort mening ackompanjerad av en medelglad emoji. Vet inte om jag ska gå fram och säga hej. Ska jag lägga en hälsande nickning eller ett klassiskt, svenskt, tandlöst leende? Sådär som man gör när man går förbi någon halvbekant på stan. Jag känner mig som berättarjaget i en platonisk omtolkning av en Adel-låt. Vad skulle jag säga till dig egentligen? “Hej, vad gör du nuförtiden?”, unga vuxnas version av “Vad tycker du om vädret?”, en klyscha snarare än en legitim mening. Kod för “Jag har ingenting att säga till dig”. Jag minns att din favoritfärg var grön. Det berättade du för typ åtta år sen men det kanske är läskigt att ta upp?

Kommer du ihåg när vi började högstadiet? Vi lyssnade på gammal popmusik i syslöjdssalen. Spelade Fyra i rad i cafeterian. Vi satt uppe på skåpen och körde Geometry Dash, gick till ICA för att köpa Eldoradochoklad för fem kronor. Minns du när du började hänga med fotbollsgrabbarna? Rimligt ändå eftersom ni lirade i samma lag. Ni gick i förväg till matsalen och jag hamnade efter. Har sett på din story att ni fortfarande hänger ibland. Kul för er. Kommer du ihåg när vi gled isär?

Jag reser mig upp för att gå bort till benpressen. Slår ner blicken för att undvika ögonkontakt. Helt plötsligt blir allt annat intressant. Golvet. Taket. Önskar att jag hade mobilen i fickan så jag kunde ha en ursäkt till att vara asocial. Där du står är en tom fläck. Ett fält av ingenting som jag undviker att titta på. Jag sätter mig ner vid träningsredskapet och fixerar blicken på en bestämd punkt på väggen, försöker låta så lite som möjligt för att inte dra till mig uppmärksamhet. Ser och ignorerar du mig på samma sätt?

Kommer du ihåg när vi sågs på bussen till gymnasiet? Vi hade börjat på olika skolor men satt och pratade. Catchade upp. Pratade varmt om lektioner och gamla klasskompisar. Alla de där gemensamma upplevelserna som vi delat. Alla minnen. Det var trevligt, men det är svårt att bygga vidare på en relation som bara bärs upp av gamla minnen. Särskilt när hela ens vardag går ut på att forma nya minnen med andra. Minns du hur bussresorna blev tystare? Hur långa konversationer blev till artiga hälsningsfraser? Eller när vi gick av vid olika hållplatser för att slippa dela tystnaden? Kommer du ihåg när den vänskapliga värmen blev stel?

Okej, det här kommer låta kallt, men jag tror inte att jag saknar dig. Jag har andra vänner nu och du likaså. Men jag saknar idén av dig. Tryggheten i att ha en självklar bästa kompis att springa runt med på rasterna. Jag vet dock inte om jag tror på bästisar längre. Det kanske är cyniskt av mig. Eller så är cynisk bara ett annat ord för vuxen? För helt ärligt tror jag att vi är på olika ställen i livet. Jag menar, jag sitter här och halsar vatten från en återanvänd Bonaqua-flaska som jag köpte när jag såg Parasit på bio samtidigt som jag försöker kontextualisera detta ickemöte till en krönika i mitt huvud. Du står vid frivikterna och sveper proteinpulverblandning ur en sån där cool träningsflaska från Gymgrossisten.

Vi växte ifrån varandra helt enkelt. Tio års vänskap som sakta men säkert tunnats ut till en bekantskap över sociala medier. Som den där låten man lyssnar på varje dag, håller fast i, tills den bara inte “passar” längre. Känns rätt sorgligt. Var alla de där fotbollsmatcherna, samtalen om TV-serier och filmer, spelen vi gjorde efter skolan, bortkastad tid eftersom de inte ledde fram till något annat än en stel icke-existerande interaktion på ett gym? C.S. Lewis sa att kärlek aldrig kan vara slösad eftersom dess värde inte vilar på att man får något tillbaka. Kanske är det samma sak med vänskap? Vänskap behöver inte ha något direkt mål. Den är fin och värdefull utan att behöva leda fram till något särskilt.

Jag ställer mig upp, skakar på benen och styr stegen mot utgången. Skippar att stretcha. On brand. Innerst inne kanske jag önskar att du hinner ikapp mig, att du tar initiativet jag inte vågar ta. Kanske vill jag att du ska stoppa mig och säga hej. Fråga mig vad jag gör nuförtiden. Inte för att jag tror att du bryr dig, men en liten knackning på axeln, en liten hälsning, och jag skulle kunna inbilla mig att den vänskapliga lågan finns kvar. Istället stannar jag till, vänder mig om och blickar tillbaka. Blickar förbi gymmets fyra väggar på de minnen vi delat. Är tacksam. Jag ler och går mot omklädningsrummet. Jag ler och går vidare.