Jag såg om Skam och har lite åsikter
Kommer ni ihåg Skam? Det är klart att ni gör. Den norska ungdomsserien om kärlek, vänskap och identitet som 2016 satte hela Sveriges befolkning i en kollektiv masspsykos. Folk började slänga in lite norska uttryck i sitt talspråk (för att vara coola? kultiverade? världsvana?), Snapchat Stories kryllade av bilder med gul text i caps som signalerade veckodag samt klockslag och helveteskedjan Gina Tricot lanserade fula tröjor med tryck såsom “Kosegruppa” och “Noora + William”.
Nyligen kom serien tillbaka till SVT Play och som den nostalgiknarkare jag är bestämde jag mig för att ta en till titt och åter förkovra mig i allt vad denna norska härlighet har att erbjuda. Fram tills detta hade jag knappt kastat en blick åt serien sedan jag maniskt plöjt igenom säsongerna precis när de släpptes, genom delade Drive-länkar på Tumblr där någon hjälte hade lagt på engelska undertexter. Oundvikligen så slog tanken mig: Kommer jag fortfarande att tycka att detta är bra? Det har ändå gått fyra starka år sedan sist. Chansen att jag fortfarande anser att detta är heeeeelt fantastiskt är nog rätt liten.
Nu, precis klar med säsong två, kan jag ändå konstatera att mycket fortfarande håller. Man kan definitivt kritisera Julie Andems sätt att skriva vissa karaktärer på och flertalet skådespelarinsatser är på gränsen till plågsamma, men bra, ja, det är serien fortfarande. Man kan dock kritiskt granska hur realistiskt vissa saker är, och då jag har fått för mig att mina åsikter är sjukt viktiga tänker jag härmed presentera lite tankar och funderingar som väckts. Då jag ännu bara är halvvägs genom det samlade verket blir det säsong ett och två (främst säsong två) som sätts under lupp. Spänn fast er i russebussen, för nu åker vi!
Gang gang, flex flex
En av de första sakerna som slår en likt William i alla gängslagsmål är att alla kompisgäng i Skam har namn som de är allmänt kända vid. Yakuza, Pepsi Max, The Penetrators. Att det ens finns ett gäng som heter The Penetrators är världsomvälvande sjukt, men för den civiliserade stämningens skull kan vi lämna det där. Gängen har en logga och ibland till och med egen merch, likt en maniskt ambitiös Youtuber som desperat försöker klättra på karriärsstegen. Är det här en grej? Jag har då aldrig varit med om att kompisgäng har officiella namn på det här viset.
På tal om gäng: det gäng som huvudpersonerna ingår i ska vara, så som jag förstår det, ett ganska ocoolt gäng. De bildas ju bara för att de inte har några andra att hänga med, och är i säsong ett till och med utstötta. Ändå är de med på nästan alla The Penetrators-fester, aka det coolaste gänget i hela skolans eftertraktade fyllejippon. Så det mest populära gänget har fester där de bara bjuder in sig själva och detta halvt utstötta gäng på fem nobodies? Och ingen verkar tycka att det är konstigt? Kanske bara är jag som är fixerad vid hierarkier, men men.
Frippan på Wille
Av alla frågetecken som uppstår är nog ändå detta mitt största. Vad i helvete har William för frisyr? Den är rent ut sagt gräslig, men framför allt så skulle skolans snyggaste (och typ rikaste?) kille aldrig ha håret såhär. Det var omodernt och fult redan 2016. Orealistiskt!
Ser ni det här sorgliga kråkboet? Luggen besöker mig i mina mardrömmar.
Forever Föräldrafritt
Så var det ju det här med föräldrarna. Var är de? Det verkar inte finnas en enda person i serien som har en fungerande relation med en närvarande förälder. Folk lämnas ensamma av sina föräldrar i stora hus eller flyttar hemifrån. Noora flyttade till och med ensam till Madrid redan som 15-åring (!!!). Att överklass/övre medelklass-kids i en huvudstad har föräldrar som jobbar (för) mycket och prioriterar karriären framför barnen är självklart inte orealistiskt, snarare kanske lite förväntat, men att så många karaktärer knappt ens pratar med sina föräldrar tycker jag känns lite märkligt.
Chris The Cliché
En av seriens största förluster är hur fruktansvärt platt karaktären Chris är skriven. Skaparna av Skam har med Chris valt att använda sig av världens tråkigaste (och överanvända) kliché: Den Roliga Tjocka Tjejen, vars enda personlighetsdrag är att hon är lite större än storlek 38, och därmed (enligt författare som använder sig av denna trope) inte kan fylla något större syfte än att vara en punchline lite då och då. Chris blir för Skam vad Rebel Wilson är för Pitch Perfect.
Detta var självklart redan tröttsamt 2016, och det är ännu tröttsammare nu. Gång på gång förväntas vi skratta åt Chris för hur tokig och crazy och knäpp hon är, gång på gång får hon aldrig vara djup eller intressant eller nära. Hon får aldrig heller manifestera eller uttrycka några starkare känslor, utan lämnas endast till att vara en platt sidokaraktär som ska framkalla skratt då och då. I det absolut sista avsnittet av serien finns det en scen där Chris blottar sina känslor, och den är riktigt fin, men då har det trots allt gått hela fyra säsonger innan hon får öppna sig. Snark.
Noora + William = why
Så var det ju det här med Noora och William. Att jag vill kritisera det kontrollerande och dysfunktionella stadie som deras förhållande börjar i känns nästan underförstått, så jag tänker istället fokusera på de andra delarna. William som karaktär är så outhärdligt platt. Han har ingen personlighet, inga intressen, ingen drivkraft. Vad är egentligen som gör att de är The One för varandra?
Stundtals kan jag faktiskt känna att deras brinnande attraktion känns lite malplacerad. Eller kanske mer att jag inte förstår vad det är som gör att de älskar varandra så plötsligt och djupt, mer än att de verkar vara jävligt sugna på varandra. De har ju inte särskilt mycket banter, eller några som helst givande samtal (om de ens har samtal över huvud taget). Från första stund blir William helt besatt av Noora och tjatar i oändlighet för att hon ska börja träffa honom, men varför? Han vet ju ingenting om henne mer än att hon är snygg? Hur kan han veta att han vill vara ihop med henne när de knappt har pratat med varandra? Förlåt mig för att jag är en tönt som börjar prata om hur det faktiskt är personligheten som räknas. Men det är lite konstigt.
Hunkens frånarande ethos
Inte för att hata på män, men låt oss. Nikolai, Williams storebror, är inte bara seriens vidrigaste karaktär utan också seriens (påstått) största hingst. I säsong två, avsnitt sex påstås det att han under sin russetid pumpade hela 130 tjejer samt att han under sina bravader i Stockholm gav halva Stureplan klamydia. I call bullshit. Min killsmak har i och för sig hånats och kritiserats av mina vänner sedan tidernas begynnelse, så jag kanske inte är rätt kvinna att avgöra detta, men kom igen. Han är verkligen inte så snygg. Jag kan inte för mitt liv förstå varför någon skulle tycka det var realistiskt att han skulle vara en sådan brudmagnet.
Han visar sig dock vara en psykopat, så en förklaring skulle väl kunna vara att han manipulerat denna mängd kvinnor till att ligga med honom. Jag köper det ändå inte.
Killar som hittar riktigt bra pinnar
Nu när jag har spenderat hela texten med att fokusera på allting orealistiskt tänkte jag avsluta med att lyfta något med serien som jag tyckte var underbart verklighetstroget. I säsong två, avsnitt åtta så möts Noora och William upp för att ta en promenad och ha ett allvarligt samtal. Noora har precis bevittnat William knusa en flaske i huet på en fyr och stämningen är tryckt. Man förstår att de snart kommer att börja bråka, men innan det så går de bara tyst sida vid sida genom en park.
Här syns det hur verklighetsförankrat Skam är: William håller nämligen en stor pinne i handen under hela deras promenad. För om det är någonting som killar alltid gör, och alltid kommer att göra, så är det att plocka upp alla riktigt bra pinnar som de hittar, oavsett situation eller stämning. Realismen är ett faktum! Prisa skatteåterbäringen!
Så vad får serien för betyg då? Hur känns det att öppna nostalgins portar och dyka ned i det välbekantas hav? Jag landar ändå i att Skam är värt att se om. Inte bara för alla scener där någon går i slow motion och ett dubstep-drop spelas i bakgrunden, utan för att det faktiskt är en genuint bra serie. Visst, det finns frågetecken, och visst, det finns orealistiska element, men när serien träffar rätt så är det precis lika vackert och ljuvligt som det var för fyra år sedan. Det enda som återstår nu är att ta mig an säsong tre och fyra, för skam den som ger sig.
