Isabel Nylund fångar tonårens lockelse och utsatthet
Flickorna i Isabel Nylunds Rovdjur baxar godis, lyssnar på Ulf Stark under duntäcket och åker runt längs motorvägen med en främmande man som bjuder på Pigall och sprit. Selma Löfman läser en roman som med sällsynt precision fångar det farliga och magnetiska glappet mellan barn och tonår.
Glappet mellan barndom och tonår är stilistiskt svårfångat. Det är knepigt att gestalta tankarna och känslorna hos en tolvåring. Den otyglade viljan att slå sig fri från barndomen kan när som helst förbytas mot ett sökande tillbaka till den skyddade leken. För att bli litterärt övertygande behöver denna kluvenhet bevaras. Blicken måste, så att säga, riktas mot rätt saker. I Rovdjur visar Isabel Nylund prov på att hon har just den där blicken.
Romanen växlar mellan ett nu och ett då. Dåtiden speglar huvudpersonen Alex högstadietid, medan nutiden utgör ett utsnitt ur hennes liv som vuxen. Det är huvudsakligen kring barndomen romanen kretsar. Det är där allt händer, det som ska leda till den rättegång Alex kastas tillbaka till flera år senare.
Från början är de ett helt gäng: hon och några av flickorna från högstadiet. De rör sig genom centrum som en gemensam kropp, baxar godis och tigger cigaretter utanför Ica. Skinnet i jackorna knakar och glänser. De cirklar runt i staden som om de är på jakt, vilket de också är.
För något måste ju hända, så de ringer Leif, deras alldeles egen spritgubbe, som en av dem fått kontakt med på internet. Till en början gör han ingenting. Han kör bara runt med dem i bilen, bjuder på sprit och cigaretter, stannar på macken och kommer ut med famnen full av Pigall och Twix. Alkoholen “hummar mjukt” i flickornas huvuden när de åker längs motorvägen.
Med stark närvaro och på sinnrik prosa gestaltar Nylund den där skärvan mellan flick- och tonår: å ena sidan sylvass och riskabel, å andra sidan magnetiserande och vacker. Dialogen mellan flickorna är spot on. Trovärdigheten vilar inte bara i vad de säger till varandra utan också i hur de beter sig och i vad de gör. Pendeln svänger häftigt mellan det förbjudna och det trygga och just därför känns allting så äkta: ena dagen super flickorna sig fulla på 4H-gården, andra dagen ligger de under duntäcket och lyssnar på Ulf Starks Min vän Percys magiska gymnastikskor på kassettbandspelaren.
Lyhördheten för barnets blick framträder särskilt tydligt i omsorgen om detaljerna, eftersom det för barnet är just detaljerna, och inte helheten, som spelar roll. Varken Alex eller flickorna fäster exempelvis något större avseende vid vem Leif är eller vad han gör till vardags, när han inte kör runt med dem i bilen. Däremot undrar Alex varför Leif har knutit sina gympaskor så hårt.
Kanske är det i denna dubbelhet autenticiteten och styrkan i romanen bor: flickorna är naiva i sitt tänjande av gränserna, men samtidigt inte fullkomligt dumma. Det är ändå något med Leif som får dem att lova varandra att alltid vara fler än två när de träffar honom, och mycket riktigt faller de snart offer för flera övergrepp. Först i vuxen ålder förmår Alex inse att övergreppet i själva verket kanske pågick hela tiden: det där maktutövandet som ett barn kan ha svårt att få syn på eftersom det kräver en helhetens – och inte bara en detaljernas – blick.
Rovdjur är en roman om makt och offerskap, om att tro sig vara den som har kontrollen över en situation när den egentligen hela tiden utövas av någon annan. Men det är också en skildring av den nyblivna tonåringens längtan efter bekräftelse och tillhörighet, inte om en halvtimme eller om tre år, utan omedelbart, här och nu:
“Är det något vuxna inte fattar så är det just det. Jag skiter väl i framtiden, jag vet inte ens vad det är.”
