Yoel Escanilla: ”Får jag göra teater resten av livet är jag skitglad, tacksam och blessed”
Det är en sen eftermiddag på Uppsala Stadsteater. Utanför fönstret ska solen snart gå ner. Skådespelaren Yoel Escanilla har odlat mustasch och sparat ut ny frisyr, allt för att se ut som en poliskonstapel från 40-talet. På lördag är det premiär för föreställningen Arsenik & Gamla spetsar, i regi av Philip Zandén. Nu sitter jag och Yoel i samma soffa där han några år tidigare fick beskedet om att han hade fått sin första huvudroll.
Om vi hade ringt tioåriga Yoel och berättat att han tjugo år senare skulle arbeta som skådespelare vid Uppsala Stadsteater hade han blivit glad men lite förvånad.
– Det hade inte känts jättefrämmande med teater men det var inget jag drömde om där och då. Däremot började jag rappa i den åldern och var dessutom omringad av kreativa människor. Min pappa är konstnär, han hade ett konstgalleri vägg i vägg med där vi bodde.
Ett år tidigare, när Yoel är nio, tar han familjens kamera och börjar spela in sketcher. Hans föräldrar kallar honom för ”monsterregissör” eftersom de hör hur Yoel dirigerar sina skådespelare och berättar hur de ska bete sig framför kameran. I sketcherna är Yoel dock inte bara regissör. Han är också skådespelare och scenograf.
– Jag reflekterade inte över att jag gjorde något kreativt och jag såg det inte heller som något konstigt eller annorlunda. Andra ägnade sig åt innebandy eller fotboll men jag gick och hem och gjorde det här. Jag hade massor av idéer och sa till mina vänner, kom vi drar hem till mig och filmar det här. Någonstans där, när jag producerade hela paketet, måste det ha såtts ett frö.
Under tonåren är Yoel ett stort fan av film och i artonårsåldern känner Yoel att han skulle vilja prova på att vara skådis. Den känslan agerar han dessvärre inte på.
– Det var först när jag var tjugofyra, tjugofem, som jag via musiken träffade folk som höll på med teater. Då kläckte jag ur mig att jag gärna hade velat prova skådespela. Jag tänkte shit vad coolt att få vara med i en produktion men jag hade heller inga direkta kontakter i den världen.
Drömmarna om att skådespela tar form men Yoel ser det mest som en rolig grej.
– Det blev lite som något man har på sin bucketlist. Jag ville i alla fall ge det ett försök och på så vis var det bära eller brista. Men nu sitter jag ju här, säger Yoel och skrattar.
Inga dörrar hålls stängda men att vara teaterskådis är inte att befinna sig i ett väntrum innan filmproducenterna ringer.
– Får jag göra teater resten av livet är jag skitnöjd, tacksam och blessed.
Det är våren 2018 när den uppmuntrande vännen Alma tipsar om en öppen audition som livet förändras för Yoel. På Skärholmens Stadsteater ska den då nyskrivna pjäsen Snubben lättar på sitt hjärta sättas upp.
– Det jag visste var att det inte krävdes varken tidigare erfarenhet eller teaterutbildning. Jag tänkte: perfekt!
Pjäsen skildrar ett gäng killar som försöker att förstå sig på sig själva och sin omvärld.
– Det lät intressant just för att den handlade om hur förortskillar hanterar känslor och hur man kommunicerar kring dessa. Jag tänkte shit, this is right up my alley.
Inför audition ska Yoel förbereda en tre minuter lång text.
– Jag är rappare så jag vände mig direkt till hiphoptexter. Först tänkte jag skriva något själv, fast inte i rap-form, men det var svårt.
Valet faller tillslut på rapparen Parhams låt Sådan far, sådan son.
– Den hade gjort stort intryck på mig, det var därför jag valde den. Där och då tänkte jag inte på att den berörde samma starka ämne som pjäsen skulle gestalta. Nämligen demonteringen av machoarvet, alltså hur vi förhåller oss till det vi ärver från våra pappor eller andra manliga förebilder.
Yoel plockar bort ord som rimmar och när texten känns färdig att framföra, övar han in den. Det tar inte mer än en förmiddag innan texten sitter.
”Min bild av teater var att jag skulle behöva framföra texten inför en jury bestående av fem vita människor i medelåldern.”
På audition möts Yoel av Farzin Fatih och Affe Ashkar, två bekanta ansikten för honom. Plötsligt stiger nervositeten.
– Min bild av teater var att jag skulle behöva framföra texten inför en jury bestående av fem vita människor i medelåldern. Då hade jag haft en kulturell distans men med Farzin och Affe förstod jag att jag inte skulle kunna fejka något. Vi kände till varandras koder och det gjorde det hela mer nervöst. Jag hade lust att banga men det är jag glad att jag inte gjorde.
Rollen går till någon annan men däremot mottager han ett mejl från Affe som skriver att han är imponerad av Yoels audition.
– Det var stort att han ens mejlade mig, jag blev skitglad. Just då mådde jag inte särskilt bra psykiskt men de uppmuntrande orden blev ett ljus i mörkret. Jag har fortfarande mejlet sparat. Jag skulle kunna printa ut det och ha det på väggen, så mycket betyder det för mig.
En eftermiddag våren 2020 ringer plötsligt Yoels lur. Det är Affe. Han berättar att musikgruppen Labyrint skrivit Bra där, en pjäs om hiphop. Han tycker att Yoel är en bra rappare och tror att han skulle passa för rollen, även om han poängterar att det kommer ske en öppen audition.
– En del av mig ville inte ens ha rollen för det kändes som för mycket ansvar att axla. Samtidigt var det fett lockande så jag gjorde som alla andra, det vill säga att jag spelade in ett selftape och gjorde mig redo för audition.
En utdragen process gör det laddat för Yoel, som en vecka innan audition får kalla fötter. Han ringer Affe för att berätta att han inte kommer komma. Samtalet får dock Yoel att ändra sig.
– Affe har en speciell effekt på människor, tryggheten han förmedlar är enorm. Några dagar efter samtalet tänkte jag vad fan håller jag på med. Då messade jag honom och skrev att jag skulle dyka upp.
Yoel återkommer många gånger under vårt samtal till Affe Ashkar och vilken betydelse han haft för Yoels karriär och liv.
– I Chile, eller i alla fall på spanska, kallar man äldre personer som man ser upp till för maestro. Inte på det försvenskade skämtsamma sättet utan för att förklara att någon är som en slags mentor. Jag kallar Affe för El Maestro.
På audition är det folk i varje hörn. Många etablerade namn med gedigna artistkarriärer har sökt. Yoel är missnöjd med sin audition, fan, nervositeten tog honom.
– På min andra audition var vi istället på stora scenen och då blev det en helt annan grej. En och en halv månad senare blir jag kallad till ett möte. Då satt vi här, där du och jag sitter nu, och jag blev erbjuden huvudrollen. Jag minns att jag tänkte är ni säkra?.
Den utdragna pandemin gör att produktionen skjuts upp. Under tiden berättar Affe för Yoel att han har planer på en mindre produktion. Den produktionen är pjäsen Min mamma och också vad som ska bli Yoels debut. Tillsammans med Affe intervjuar Yoel ett trettiotal killar, intervjuerna ska fungera som underlag för pjäsens manus.
– Jag intervjuade faktiskt mig själv för jag kände att jag hade skitmycket att säga. Min egen mamma dog i en plötslig stroke när jag var 18. Pjäsens huvudperson var en sjuttonårig kille, alltså skulle jag gestalta den tid i livet vilken var den sista jag fick med min mamma.
Yoel berättar att hans mamma var och fortfarande är en stor del av hans liv. Vissa delar av manuset är direkt hämtat ur Yoels eget liv, även om mycket är just hopkoket av intervjuerna. Pandemin gör att pjäsen digitaliseras.
– Det var väldigt värdefullt för mig att Min mamma blev min första föreställning. Det hade kanske gått bra ändå men jag fick självförtroende, lärde mig teaterbegrepp och hade dessutom skaffat mig erfarenhet av att jobba både med Affe men också med Gloria Tapia, som spelade min mamma både då och i Bra där.
”Musiken var min identitet väldigt länge, och är till viss del fortfarande det.”
I Bra där får Yoel möjlighet att kombinera sitt intresse för såväl musik som teater. Han känner sig tacksam över att få vara fanbärare av den berättelsen.
– Musiken var min identitet väldigt länge, och är till viss del fortfarande det. När jag upptäckte hiphop kom allt annat i andra hand. Musiken har skänkt mig så otroligt mycket glädje och livslust.
Tidigare hade Yoel, som också är känd under artistnamnet Yoel Ismo, en ambition att bygga karriär inom musiken. Han beskriver att det känns skönt att han idag har en annan karriär eftersom det möjliggör det för honom att göra musik på samma villkor som det började, det vill säga som en kul grej.
– Jag tyckte länge att det lät så jävla klyschigt när folk sa att musik var terapi, men ju äldre jag blev ju mer förstod jag att musik i mörka stunder kan fungera som just det. Det har haft en magisk inverkan på mig med risk för att låta precis så klyschig, säger Yoel och skrattar.
I bagaget har Yoel dessutom inte bara en kandidatexamen, utan två. Han har jobbat på myndighet och suttit på kontor.
– All cred till det men jag är mycket gladare nu när jag får göra något som jag älskar och brinner för. Jag har inga problem med att jobba hårt men ibland kan det bli för monotont och jag behöver variation i livet.
Samtidigt kan längtan efter ett ”vanligt” jobb ibland komma. Yoel förklarar att han i sitt nuvarande yrke aldrig är helt ledig.
– När jag jobbade på myndighet visste jag precis vad som förväntades av mig och dessutom var min fritid och mitt arbete helt separerade från varandra. Nu går de hand i hand och det har både sina för- och nackdelar.
Imorgon, den 15:e oktober, har Arsenik & Gamla spetsar premiär på Uppsala Stadsteater. Även denna produktion blev uppskjuten av pandemin och från början var Yoel inte en del av ensemblen. Tvärtom blev han, när han jobbade med Min mamma, inbjuden på genrepet. Då hade han aldrig kunnat föreställa sig att han själv skulle vara med som inhoppare.
– Jag har fått kolla på en film som spelades in förra gången men samtidigt kan jag inte imitera en annan skådespelare, det blir konstigt. Jag måste bygga karaktären baserat på mina egna färdigheter.
Yoel ska spela konstapel Klein, en karaktär som Yoel själv liknar vid ena halvan av den legendariska duon Kling och Klang från Pippi Långstrump. Pjäsen är en fars, det vill säga en slags situationskomik.
– Det ska inte vara underhållande på samma sätt som stand up men timingen i det seriösa och samspelet mellan händelserna och situationerna ska göra det roligt för publiken.
Yoel ser det som en utmaning eftersom han inte på samma sätt som tidigare kan relatera till sin roll.
– I den här pjäsen känner jag mig mer plikttrogen gentemot regin jag får. Samtidigt är det en balans där jag måste jobba med naturliga impulser samtidigt som karaktären, språket, situationen och berättelsen inte alls är personlig för mig.
Publiken kan räkna med högkvalitativ humor. Yoel tror att målgruppen vet vad de har att förvänta sig eftersom det är väletablerade namn och en traditionell story.
– Personer i min krets, folk som kanske skulle gått på en av mina spelningar, brukar nog inte gå på teaterfars. Men man får vara öppen för nya erfarenheter, det har jag också behövt vara. Jag vill bli bredare i min yrkesroll och vidga mina kompetenser.
Yoel berättar att han känner sig lite avvikande i gruppen.
– Språkmässigt är jag den som har mest utmaning, det är svårt att fånga jargongen och få till så simpla saker som betoning. Sen kanske jag har gjort det till en grej också, eftersom jag var orolig för det innan. Jag är van att snacka slang och representera min samtid men nu jobbar jag med folk som är en generation äldre och som har både längre erfarenhet och större kunskap.
Yoel är yngst i ensemblen och är inte scenskoleutbildad, han berättar att det är en utmaning men att det samtidigt gör honom unik.
”Jag har alltid känt att jag stått med fötterna i olika världar.”
När vi pratar om drömroller berättar Yoel att han skulle ha mycket att hämta från en dramatisk roll som utmanar stereotyper. Han finner spänning i normbrytande karaktärer och är ett stort fan av Leonardo DiCaprio.
– The Departed är en favorit, skulle det göras en svensk tolkning hade jag lätt velat vara med. Aspekten med infiltratörer är spännande och nu när jag tänker på det har det nog sina förklaringar att jag tycker om den typen av gestaltningar. Jag har själv haft en slags identitetskris. Jag har alltid känt att jag stått med fötterna i olika världar.
Yoel berättar om den etniska identitetskrisen. Hans pappa är chilenare och hans mamma svensk med rötter från Finland.
– Är jag svensk eller är jag andra generationens invandrare? Jag växte upp lite halvt på landet och umgicks bara med folk med invandrarbakgrund. Vi hittade gemenskap i utanförskapet och den typen av känslor battlar folk med varje dag. Frågor i stil med: vem ska jag vara i det offentliga rummet, ska jag vara förortskillen eller ska jag tvätta bort det?
När Yoel tidigare jobbade som arbetsförmedlare kändes det som att han infiltrerade. Han kunde relatera mer till de arbetssökande än till sina kollegor.
– Det är alltid en slags konflikt det här med identiteten. Det ska gärna sättas en stämpel på mig att jag är musikartisten som nu skådespelar. Är jag inte bara en skådespelare?
Yoel berättar att både Min mamma och Bra där bekräftar att det håller på att hända något inom scenkonst. De traditionella ramarna håller på att utvidgas vilket gör det möjligt för självlärda manusförfattare och skådespelare att ägna sig åt teater.
– Folk har stått och väntat på det här skiftet. Affe, som varit i teatervärlden sen 90-talet, har sett hela den här utvecklingen. Att en pjäs där större delen av ensemblen inte har gått scenskola är skitcoolt.
Innan jag och Yoel säger hej då frågar jag honom vilken som hade varit hans nationalsång om han var ett land. Han skrattar och funderar sen länge.
– Suedi med Erik Lundin. Vi har olika ursprung han och jag men jag kan identifiera mig med den. Det får vara min nationalsång.
När jag kommer ut från teatern är det både mörkare och kallare än när jag klev in. Jag pluggar in hörlurarna och playar Lundins låt. Tanken slår mig att landet Yoel en dag kommer att vara en plats dit alla kommer vilja åka. En plats för kreativitet och konstnärskap. En plats där man får ha fötterna lite var man vill. En plats som den nioårige monsterregissören skapade, utan att han själv visste om det.
Text: Josefiné Josefsson
