Vasas flora och fauna om självförtroende, hiphop och att bli vuxen

Det är tisdag eftermiddag och vinden dånar utanför fönstret. Jag pratar i telefon med Mattias Björkas från Vasas flora och fauna, som snart ska släppa sitt fjärde album Möte med Skogsgardisterna. Ett band med rötterna i Österbotten som med sin musik skildrar livet med distans till närheten, skratt i sorgen och ro till det okända. Finstämda pianoslingor blandas med uppriktiga vardagsskildringar för att enas i en blandning av vispop, folkmusik och indie. På andra sidan telefonlinjen pratar Mattias lugnt och metodiskt, med en eftertänksamhet i rösten. 

Hur såg processen ut när du började skriva på skivan?
– Jag tycker att jag har gjort lika under alla år, att jag gör en del skisser och så väljer jag ut sådana som jag vill gå vidare med. Sen så lyckas man med vissa och misslyckas med andra, men förhoppningsvis har man tillräckligt många. Det känns som en ganska oromantisk process när låtarna blir till, för de är inte alla skrivna ute i någon stuga i ett naturskönt område, utan det är ganska mycket att sitta hemma och klippa och klistra. 

Vad handlar den nya skivan om?
– Det är oftast efter att en skiva är klar som jag kan se vad den handlar om. Nu märker jag att många av låtarna handlar om en oro kring vänskap, vad som händer med vänner när man blir vuxen och hur ens liv förändras på grund av jobb eller barn. De kanske inte handlar om det rent explicit, men bara det att många låtar innehåller de funderingarna får mig att tänka att det handlar om en oro jag bär på. “Hur kommer resten av mitt liv se ut? Kommer jag att vara ensam?”. Man har alltid tänkt att det finns så mycket tid att göra saker, men nu börjar det kännas som att man behöver ta ett nytt radikalt grepp om tillvaron för att det ska bli något, som man kanske inte behövde förr.

Det låter ju lite som klassiska funderingar, om jag kan säga så, kring att bli vuxen. Känner du att du har blivit vuxen nu och att det är därför som du funderar mycket kring de här sakerna?
– Jag vet faktiskt inte varför det dyker upp när jag skriver. Det är väl också typiskt när man flyttar till Stockholm att man hamnar geografiskt långt ifrån folk man känner, och man har inte längre något naturligt grannskap. Jag minns att när jag flyttade till Åbo när jag var 20 och studerade så var det som att alla bodde så nära varandra. Senare flyttade jag ifrån alla de vännerna, och det gör ju folk, man flyttar på sig, men det kan slå mig ibland när jag tänker på resten av mitt liv. Hur ska man göra för att skaffa och behålla vänner?

Har du en stor längtan mot det kollektiva, mot det sammanhanget?
– Ja, men inte vilket kollektiv som helst. Jag tänker på de nära vännerna och de är något som jag skulle vilja behålla livet ut. Ändå tycks det vara så svårt på något vis, jag märker att jag inte vet hur man gör. Ska man schemalägga något i tillvaron, ska man skapa någon slags herrklubb eller hur gör folk?

Jag har blivit förälskad i en slags ljuv smärta, både melodiskt och textmässigt.

Vad vill du att folk ska känna när de lyssnar på det nya materialet?
– Jag själv vill åt en väldigt specifik känsla, någonting som jag hela tiden har jagat. Jag tänker att de som gör musik alltid jagar olika sorters känslor och tillstånd. För mig tror jag att jag har blivit förälskad i en slags ljuv smärta, både melodiskt och textmässigt, som jag bara vill åt gång på gång. Det är aldrig något annat, jag vill inte nå någonting som är glatt och energiskt. Jag kan uppskatta det i andra delar av livet, men just när det gäller musik så är det som att jag jagar något väldigt specifikt. Det är den enda drivkraften att nå dit när jag skriver, att det ska kännas som någon lycklig, skön smärta. Det blir då min förhoppning, att folk ska känna samma sak och uppskatta det.

Finns det några speciella artister eller händelser som du tycker har influerat ditt sätt att skapa och skriva?
– Det finns ju såklart sådant som man har lyssnat mycket på för länge sedan som har gjort att man skriver som man skriver, men jag skulle snarare vilja lyfta fram det som gör att man känner att man blir driven framåt. När jag lyssnar på ny svensk hiphop så blir det så uppenbart att den utvecklingen, det sättet att skriva och uttrycka sig med ord på, går så mycket snabbare än på vissa andra områden. Just med svensk rap känns det som att det finns en enorm utveckling hela tiden där som jag inte tycker att man hittar i någon annan stil just nu. Det gör så att jag blir nervös, jag känner att jag måste steppa upp på något sätt.

När du säger att du behöver steppa upp, menar du textmässigt?
– Ja, precis. Det är så många som blir omsprunga ur just den textmässiga aspekten, att vissa bara ligger på latsidan och inte har insett att den språkliga utvecklingen kanske mer eller mindre står stilla. Just inom svensk rap så är det ett otroligt halsbrytande tempo angående vad som anses skickligt och smart, ett nytt grepp känns förlegat några månader senare, och den utvecklingen tycker jag är fascinerande.

Vasas flora och fauna bildades 2012, då som en duo med Mattias Björkas och Iiris Viljanen. Efter inspelningen av debutalbumet lämnade Iiris bandet, och Mattias fortsatte tillsammans med sångerskan Tina Kärkinen och pianisten Daniel Ventus. Under intervjun återkommer han flera gånger till vikten av vänskap och dess närvaro, och det blir tydligt att de andra bandmedlemmarna spelar en stor roll i hans liv. Oron kring att tappa närheten med sina vänner när åldern och avståndet ökar verkar även finnas kring relationen med Tina och Daniel. Båda två är bosatta i Finland och gruppen ses för det mesta under musikrelaterade omständigheter, vilka såklart blir färre och färre när städer sätts i karantän och inbokade spelningar ställs in.

Hur skulle du säga att eran dynamik i bandet är?
– Det var under ganska kaotiska omständigheter som jag träffade Tina och Daniel, i och med att de inte hade varit med när jag och Iiris gjorde den första skivan. Jag var ensam och skulle lansera den, vi träffades och blev snabbt goda vänner. Jag skulle snarare vilja beskriva oss som en liten vänskapskrets som har hittat varandra i vuxen ålder och det känns väldigt speciellt. De som musiker och personer har börjat kännas helt oumbärliga för mig. 

Har du något starkt minne från din musikkarriär som du skulle vilja dela med dig utav? 
– När jag var väldigt liten så höll jag på jag en del med musik. Jag var inte särskilt bra på det men jag var ändå intresserad, och sen kom det som en dipp där i högstadiet och gymnasiet när jag glömde bort det lite tills min tvillingsyster fick mig att börja igen. Vi brukade inte hålla på och ge komplimanger till varandra, vi var ganska sparsamma, så jag minns en gång att jag höll på att öva på en skoluppgift som vi hade till en musiklektion när kom hon in i rummet och sa att jag sjöng bra. Efter det började jag syssla mer med musik igen, för jag tänkte att det kanske stämde, att jag kanske var bra. Det kommer jag fortfarande ihåg, att hennes ord betydde mycket då. 

Att det stärkte ditt självförtroende kanske?
– Ja, det var ändå så att väldigt många sysslade med musik omkring mig. Det fanns ett musikgymnasium som jag inte gick på, och så fanns det folk som spelade i band, och jag var inte riktigt med där så att jag kände att det inte fanns något naturligt sammanhang för mig. Men efter att min syster hade sagt att hon tyckte jag var bra så tänkte jag att det kanske var någonting jag skulle kunna göra ändå.

Tvivlar du ofta på din egna förmåga? Det låter lite som du kanske gjorde det under din dipp.
– Ja, för jag har liksom aldrig varit någon musiker på det sättet, inte varit någon instrumentalist eller någon sångare, så jag har kanske inte vågat. Jag har inte heller känt någon stor samhörighet med de som är helt och hållet nånting när det gäller musik, jag har alltid hållit mig lite ifrån det. Jag har varit ganska försiktig med att se mig själv som nån som är jätteduktig på musik.

Varför har du tänkt så? Är det en hybrisrädsla?
– Det kanske är för att jag dels saknar jag någon formell utbildning, men också för att mitt intresse har varit ganska spretigt. Jag inte har varit särkilt fokuserad på någonting specifikt och då tror jag att det är så många inom varje enskilt område som är så mycket skickligare. 

En sista grej: Jag tänkte på en textrad från låten Leevi and the Leavings där ni sjunger “Man har knappast levt om man inte har ett prick i något register när man dör”. Har du en prick i något register?
– När jag skrev den raden kände jag att “Det här kan jag inte sjunga, men det skulle vara roligt att höra när Iiris sjunger det”, och så fick det bli. Men jag känner mig inte helt ett med den raden. Jag tror kanske att jag skulle vilja vara mer en sådan person, eller åtminstone en del av mig skulle vilja ha lite fler prickar i registret. Den raden skrevs i en situation där jag tänkte att möjligheten att skaffa sig prickar börjar bli färre och färre. Jag tror att jag kanske ville leva ut en sådan sida via den här texten och via någon annan, och på så sätt distansiera mig lite.

Albumet Möte med skogsgardisterna släpps 17/4.