Torrey Peters om debutromanen, representation och att fastna i Twitters gapande käftar
Det är en nästintill dystopisk stämning som präglar dagen jag träffar Torrey Peters. Det är den första riktiga sommardagen – himlen är så där blå att man bara vill gråta – men i Uppsala brinner en fabrik och det blåa slåss med grå, tung rök. Så fort jag kommer till Stockholm finns det dock inget annat än ren och skär sommar. De få gräsplättar som innerstan tillåter är täckta av scilla och vårlök, fåglarna tutar på för glatta livet och på uteserveringarna hålls inofficiella tävlingar i snyggast solglasögon.
Torrey har precis kommit till Sverige från New York, direkt från Arlanda till mig. Jetlaggad – (“Jag kanske kommer säga jättekonstiga saker under den här intervjun”) – men tillfreds. En tre veckor lång pressturné i Europa, nästan är exakt samma rutt som den tågluff hon genomförde 20 år tidigare. Pirrigt och nostalgiskt.
Torrey har under de senaste sex åren arbetat med sin första roman: Detransition, baby. Boken handlar om Reese och Ames, två före detta älskare som försöker navigera i frågor om genus, identitet och familjebildande. Reese är en transkvinna som mer än något vill bli en mor. Ames, som under deras förhållande också var en transkvinna, har nu detransitionerat och lever som man. Ames har råkat göra sin nya flickvän (och chef) Katrina gravid, och när han ställs inför faderskapet är det något som skaver i honom. Han känner sig fel i rollen som pappa och är oförmögen att kliva in i den traditionella kärnfamiljen friktionslöst. Han behöver queerheten för att kunna vara endast förälder – och inte en far. Så han börjar fundera: kan inte Ames, Katrina och Reese uppfostra barnet som en trio?
Hur kom det sig att du började skriva på den här boken?
– För att jag försökte lista ut hur man lever. Jag fann mig själv, 34 år gammal, utan några besparingar, jag bodde inte direkt i en toppenlägenhet, jag hade inget jobb och jag hade gått igenom massor av misslyckade förhållanden. Jag kände att det inte riktigt var så här jag trodde att livet skulle bli. Först funderade jag på om det berodde på att jag var trans. Och visst, ja, delvis var det väl så, men den andra delen av det var att jag behövde förstå allt som händer och hur jag ser på världen.
När Torrey skulle börja utveckla handlingen kom hon att tänka på någon som hon kallar för Sex and the City-problemet. Som 30-något och kvinna finns det fyra alternativa livsval: ha en karriär (Samantha), gifta sig (Charlotte), skaffa barn (Miranda) eller leva på och utforska sitt konstnärskap (Carrie). Torrey hade ingen desperat längtan efter barn, men som transkvinna verkade det alternativet vara det mest ouppnåeliga. Hon ville då skriva om någon som var i en liknande position samt utforska alla de frågor och känslor hon hade.
– Det har alltid känts konstigt att vara en transkvinna som kanske vill ha barn. För transkvinnor, just nu, om du inte är gift med en transman, behövs en till kvinna för att du ska kunna bli mamma. Det är en stor skillnad mot hur ciskvinnor har det. Ibland finns det såklart en tredje kvinna involverad för ciskvinnor, exempelvis om du inte kan bli gravid, men det finns alltid någon annan med i bilden om du är en transkvinna. Det förändrar innebörden av moderskapet. Det är aldrig bara du, det är alltid något delat. Frågan om kärnfamiljen blir också något helt annat om det alltid finns en annan kvinna eller om det ska vara tre personer involverade. Så då började jag fundera – hur ser kärnfamiljen ut för transkvinnor?
Torrey fortsätter:
– Samtidigt som jag skrev boken följde jag med en vän till Guadalajara, vilket är ett ställe i Mexiko dit många åker för att genomföra könsbekräftande kirurgi. Min vän skulle operera sig och jag gjorde henne sällskap. Jag var då inne i en ganska låg period i mitt liv och hade inte ändrat i mitt pass, så jag visste inte riktigt hur jag skulle ta mig genom tullarna med ett M i passet. Jag hade en kostym kvar från innan jag transitionerade, så jag hade på mig den under resan dit. Allt gick bra med tullarna men när jag kom fram var självklart allt mitt bagage borttappat. Helt plötsligt var jag i Guadalajara utan ombyte och såg ut som någon från Reservoir Dogs.
När Torrey promenerade runt i Mexico, iklädd den sliskiga kostymen, märkte hon att människor placerade en annan identitet på henne.
– Jag kände att jag fick mycket mer respekt. Det var inte så att folk trodde jag var en man, jag tror de mer tänkte att jag var någon androgyn person som cosplayade en gangster. Det var inte alls samma som att resa som transkvinna. Jag tänkte “Herregud, jag skulle kunna detransitionera och mitt liv skulle bli så mycket lättare. Jag skulle kunna leva såhär istället och slippa all skit”. Jag ville då skapa en karaktär som också kände så, som tvivlar, men inte för att de tror att de har fel om sitt kön, utan för att livet som transkvinna är svårt. Jag ville prata om längtan efter att detransitionera, inte som en fråga om ånger utan mer som en fråga om realiteter. Vi går alla genom livet och försöker hitta sätt som gör det lättare. Det faktum att en kan detransitionera och förlora internt men vinna externt – vad säger det om vårt samhälle, mig själv och min längtan efter ett enklare liv?
Det tog tre och ett halvt år att skriva det första utkastet, och sedan följde ännu ett år av redigering. Boken skrevs för att undersöka frågor om genus och kärnfamilj inom det samtida transcommunitiet, men den hade också en spegelliknande funktion för Torrey själv. Med tiden kom insikter om hennes sätt att skriva som resulterade i många omarbetningar.
– Det är påfrestande att skriva som transperson och att göra det i ett transcommunity. Så mycket av kulturen händer online, på Twitter, och allt går sjukt snabbt. Man fastnar lätt i småsaker – Oh my god, den här saken hände idag eller Den här personen sa det eller whatever – och att skriva en roman… Eller inte bara att skriva en roman, att leva i allmänhet, är en långsam process.
Torrey utvecklar:
– Jag hade inte möjlighet att lämna New York när jag skrev Detransition, baby men nu känns det viktigt för mig att lämna stan ibland så jag kan ha lite mer utrymme när jag reflekterar över här typen av grejer. Då kan jag se att okej, något liknande hände för fem år sedan. Allt är så cykliskt, både i nyhetscyklerna men också inom transkulturen. Hela tiden uppkommer debatter – typ ska man säga transsexuell eller transperson – som redan har debatterats för fem, tio och tjugo år sedan. Då är det bra att ha utrymmet att ta ett steg tillbaka och fundera på vad som egentligen är den underliggande strukturen. Vad är det som händer, rent kulturellt, som gör att vi fortsätter fastna i samma gräl?
Kände du att du var fast i dessa snabba cykler när du skrev Detransition, baby?
– Absolut. Exempelvis inkluderade jag skämt från Twitter i boken. Det finns en rad i den som är typ “Många tror att transkvinnors högsta önskan är att leva i enlighet med sin könsidentitet, men egentligen är det att alltid stå i fördelaktig belysning”. Det skämtet är en fem år gammal tweet. Om du gör en sådan grej, tar ett med ett gammalt twitterskämt i din roman, betyder det också att du måste förhålla dig till det flera år senare. Det sätter skämtet i ett annat ljus. Ofta insåg jag att jag egentligen inte hade något viktigt att säga. Jag ville bara ha bekräftelse och snabba kickar. När man skriver en roman lär man sig vad som är vad.
Typ vad som är ens eget skrivande och vad som bara är memes?
– Exakt. Vad är att faktiskt skapa något och vad är bara en reaktion? Ingen behöver att jag reagerar på saker och ting. Det finns en hel värld av andra som gör det. Och det är sjukt svårt att skriva. Varför skulle jag göra det bara för att reagera på andras grejer? Det är just därför som fiktionellt skrivande är så speciellt. Det tillåter mig att ta ett steg tillbaka och faktiskt fundera över om jag har något nytt att säga.
Och vad hittade du när du tog ett steg tillbaka?
– När jag började skriva, innan jag transitionerade, skrev jag en bok som var för alla och ingen. Jag hoppades på en bästsäljare, men jag hade egentligen inte något viktigt att säga. Och sen transitionerade jag. Då kändes det som att jag upptäckte vad skrivande är till för. Jag hade så mycket känslor som bara behövde komma ut och jag ville att andra skulle få höra om det. Främst andra transpersoner. Jag behövde verkligen det då, för jag kände mig helt vilse.
Torrey hittade en skrivarcirkel för transpersoner i Brooklyn, anordnat av förlaget Topside Press, där transkvinnor skulle skriva för andra transkvinnor.
– Tanken bakom det var att tidigare texter av transpersoner ofta innehöll massa olika förklaringar för cispersoner. Man skrev 70% story och sen saktade man in och skrev 30% förklaring av hur det känns att vara trans. När man skriver för andra transpersoner kan man skriva 100% story.
Utgångspunkten hade de hämtat från svarta amerikanska författare – ett känt exempel är Toni Morrison som en gång sa att hon enbart skriver för andra svarta. Med den ansatsen ville Morrison komma ifrån ett skrivande som hela tiden ska ha en vit kritikers godkännande blick.
– Jag började skriva så istället, och då insåg jag några grejer. En är att det satte ribban mycket högre. Om jag vill prata om hormoner till en cispublik kan jag säga det mest grundläggande och alla bara wow, det där är så intressant! Typ om hur ens beteende förändras när man tar hormoner eller whatever. Om jag säger en sådan sak till en transkvinna kommer hon att gäspa mig rakt i ansiktet. Hon blir uttråkad, yeah, no shit, jag tar hormoner varje vecka. Det betyder att om jag vill prata om hormoner med en transpublik måste jag komma med en högre nivå av insikt. Jag måste säga något som ingen av dem har tänkt förut.
Det var en tillvägagångssätt som påverkade henne mycket.
– Det förändrade hela mitt sätt att skriva. När jag insåg att jag behövde komma med mer avancerade insikter, insåg jag också att jag faktiskt inte har några. Jag har inget nytt att säga om hormoner som andra transkvinnor inte redan har hört och sedermera har jag aldrig skrivit om hormoner. Jag kan liksom inte komma med något nytt på den fronten.
Torrey menar att hon tidigare nog hade twittrat sin åsikt om exempelvis hormonbehandlingar utan att tänka något särskilt på vad hon faktiskt ville säga. När hon började försöka hitta en kärna behövde hon till slut även skala bort sig själv.
– Så jag började skriva för transkvinnor utifrån en tanke om identitet. Trans anses generellt vara en identitet. Men så småningom förstod jag att vissa transkvinnor inte gillade vad jag sa. De höll kanske inte med om min approach, eller min politik, eller så kanske de tyckte att jag skrev för öppet om sex eller att jag inte var radikal nog. Då insåg jag att det jag egentligen skrev utifrån var en känsla av samhörighet. Jag kände samhörighet med vissa transpersoner och jag skrev för dem. Och när jag slutade utgå från identitet insåg jag att det fanns många ciskvinnor som jag kände samhörighet med.
På bokens första sida finns en inskription där det står att den är dedikerad till skilda ciskvinnor.
– Om du tänker på det så är liven för en skild ciskvinna och en transkvinna som transitionerade relativt sent rätt så lika. Man lever sitt liv på ett visst sätt, man tror att det är bestämt hur allt ska bli, och sen kommer man till ett läge – en brytpunkt eller ett misslyckande – när du inser att du inte kan fortsätta leva så här. Och så måste du börja om från början. Men du måste göra det utan att bli bitter eller återinvestera i de illusioner som gjorde att du misslyckades från första början. Jag menar: om du letar efter Drömprinsen, gifter dig, men äktenskapet kraschar, och du tror att du ska hitta Drömprinsen nästa gång istället, så kommer du förmodligen att misslyckas igen. Det är samma sak med de illusioner som jag hade om genus när jag växte upp. Om jag såg på det på samma sätt – men bara bytte och gjorde samma sak som kvinna – hade jag förmodligen bara misslyckats igen. Så jag insåg att de som kan lära mig om den här typen av grejer är skilda ciskvinnor. I gengäld tror jag att jag har något att säga till dem.
Torrey fann relaterbarhet och resonans på ställen hon tidigare inte letat på. Små gemensamma öar som man bara hittar om man vecklar ut kartan lite mer.
– Om jag skulle gå in på Twitter för att hitta platser både transkvinnor och skilda ciskvinnor hänger på skulle jag inte lyckas. Idag är allt uppdelat och det är omöjligt att hitta likheter och resonanser mellan olika grupper. Det är bara genom att tänka långsamt – inte reagera utan lyssna på andras historier – som vi kan utveckla empati och emotionella processer oss emellan. Och det är en utveckling som tar tid. Men slutsatserna jag kommer till är oftast helt annorlunda än de slutsatser jag kommer till om jag gör snabb analys i redan existerande kategorier.
Är det viktigt för dig att det du skriver är representativt?
– För mig är representation oundvikligt, men det är mest en börda. Den bästa konsten är oftast specifik. Jag tänker exempelvis på Philip Roth som skrev om judar i New York under 1950-talet. Det var genom att skriva otroligt specifikt om den gruppen människor som han lyckades ta sig genom maskhålet och göra det universellt. Så när man pratar om Philip Roth pratar man helt plötsligt om invandrarerfarenheter eller amerikanska erfarenheter på en större, mer universell, nivå. Men om Roth hade sagt “Jag representerar alla invandrare” hade alla hans verk känts platta. Det var genom att bara representera sig själv som han kunde skriva något för alla.
– På samma sätt representerar jag inte alla transkvinnor. Jag är en väldigt specifik transkvinna. Jag är vit, medelklass, från Brooklyn och med en universitetsexamen. Om jag ska representera alla transkvinnor kan jag inte dra bra skämt eller säga insiktsfulla saker. Det är för brett. Och jag tror att man hämmar sig själv som konstnär genom att försöka representera. Du kan göra den där magiska grejen som exempelvis Philip Roth, James Baldwin och Toni Morrison gör – du är otroligt specifik på ett sätt som gör det universellt – men du kan inte representera. Det är sjukt svårt att representera på en bred skala och samtidigt göra riktigt bra konst.
Samtidigt tycker hon att det är ett tveeggat svärd. Representation går hand i hand med synlighet – något Torrey menar kan vara en fälla på flera olika sätt.
– När man pratar om representation pratar man egentligen om två saker: representation och synlighet. Om du skapar det ena kommer det andra automatiskt att följa med. Synlighet är baksidan av representation. Oftast när man åstadkommer representation kommer synligheten på köpet, och då får man en backlash.
Torrey säger att konst gjord av transpersoner har fått mycket större utrymme de senaste åren, och att det nu kommer ett skifte och en backlash i den amerikanska kulturen. Hon menar att transpersoner tio år tidigare har kunnat gå på stan utan att andra människor nödvändigtvis vetat om att de var trans. Idag har de flesta sett transpersoner på TV eller i sociala medier. Med den synligheten kommer också en ökad utsatthet för trakasserier.
– Så det kan bli dåligt hur man än gör det. Är man inte representerad blir man osynliggjord, är man väldigt representerad blir man subjekt för en typ en hypersynlighet som världen placerar på en.
Med pandemin – och den instängdhet som följde – väcktes nya tankar hos Torrey om synlighet och genus.
– Så mycket av genus är att visa upp sig för andra människor. Vissa säger att de bara gör genus för sig själva, men i mitt fall är mycket av mitt genus menat att visas utåt. Visst, man kan sminka sig eller ha en snygg outfit för sig själv, men oftast handlar det om hur man vill att resten av världen ska se på en. På grund av dessa frågor om hypersynlighet för transkvinnor, för transkvinnor blir alltid sedda, var jag väldigt medveten om hur jag som transkvinna skulle bli betraktad av andra. Det var väldigt intressant att utforska vad mitt genus var när jag var ensam och vad som kändes bra att vara, genusmässigt, när ingen annan såg.
– Jag ser egentligen inte på genus som att det bara finns man och kvinna. Inom de koncepten finns det många olika genus. Jag tror att det är ett trans-sätt att se på saker. En ballerina eller en skogshuggare kan vara ett genus. Om du någon gång har träffat en skogshuggare så känner man ju verkligen att dude, du gör ett genus nu. På Tinder finns det till exempel massa killar som håller upp en fisk på sina bilder. Det är ju ingen som vill ha en fisk på första dejten, de killarna gör ett genus. Kolla på det här, jag är en familjeförsörjare.
Hittade du något oväntat när du började utforska genus på det här sättet? Både genom skrivandet av boken men också under pandemins isolering.
– Jag hittade massor av humor. Om du hade läst det första utkastet av boken, iallafall första halvan, hade du upptäckt mycket sorg och ångest. Jag var rätt arg då, liksom varför ser mitt liv ut såhär. Halvvägs igenom började jag inse att de här karaktärerna, som till viss grad var baserad på mig själv, var rätt roliga. Jag började tycka att de var fåniga och absurda, och helt ärligt är hela genusgrejen också det. Du kallar dig liksom för en grej och på grund av det så beter sig alla andra på ett visst sätt gentemot dig, och så måste du bete dig på ett annat sätt tillbaka, och allt leder till ångest och sorg… Allt det här började vara fånigt och roligt i mina ögon, så i den andra halvan av boken bytte jag tonalitet. Då behövde jag gå tillbaka och skriva om första halvan för att få med den nya tonen. Jag tror också att upptäckten av humor har stannat kvar hos mig. Mycket som jag förut tyckte var outhärdligt tycker jag nu är kul. Det är som en helt ny dimension av saker när humor finns på ställen där jag förut inte kunde se det alls.
Detransition, baby släpptes 29/4 på Albert Bonniers förlag.
