”Jag skulle vilja se en modigare teater”

Skådespelerskan Maja Rung från Karlstad tog sig via musikalvärlden och en roll i Andra Avenyn till Teaterhögskolan i Göteborg, till en del av den fasta ensemblen på Stockholms stadsteater. Senast kunde du se henne i deras uppsättning av Kulla-Gulla, eller kanske på SVT Play i Kenny Starfighter-uppföljaren. För tillfället är hon mammaledig och ute på promenad med sin tre månader gamla bebis. KULT:s filmredaktör Lovisa Strååt drar henne tillbaka till jobbet i ett samtal om skådespeleri och scenkonst, och varför teatern är att föredra framför filmen.

Först och främst: vad går ditt jobb ut på?

– Det går ut på att försöka förstå människor, och gestalta dem.

Hur skiljer det sig då från andra konstformer?

– Jag tänker att det som skiljer är kropp och röst. Man har sig själv som instrument. Man kan inte ta upp en gitarr och så är man själv bakom den, utan det är jag som är gitarren. Det är både frustrerande och underbart, men det betyder att man måste ha tillgång till hela sig själv för att kunna arbeta. Sin kropp, sin röst, sitt sinne. 

– Jag har ju jobbat med musikal och även dansat väldigt mycket, så jag har kontakten med kroppen väldigt naturligt. Jag gillar att jobba utifrån kroppen och ofta i mitt rollarbete så kommer den först. Jag får en impuls och så går jag via kroppen.

Maja har inte så mycket övers för skådespeleriet som något mystisk, oförklarlig process.  

– Ofta är det ju väldigt höljt i lönndom hur skådespelare jobbar. “Åh, säg inte vad jag gjorde för då är det förstört, då kommer jag inte kunna göra det igen”. Men jag tycker om att tänka på arbetet som något väldigt konkret och handfast. Att man faktiskt har en verktygslåda och att man jobbar utifrån den.

Skådespeleri framstår för mig som något väldigt kreativt men också ganska styrt. Hur förhåller du dig till den dubbelheten?

– Jag upplever ofta att skådespeleriet faktiskt är mycket friare än vad man kan tro. En regissör har ofta en väldigt bra helhetsbild och ansvar för historien vi ska berätta. Men när det kommer till det egna gestaltandet så upplever jag att en bra regissör är öppen för att jag får ge förslag. Då tror jag att det märks att det här är något som kommer från henne och och att det är något lustfyllt, och då nappar ofta regissören. Så jag känner mig inte som en marionett eller vad man nu kan ha hört för uttryck.

– Sen finns det ju absolut regissörer som är oerhört intresserade av att detaljstyra. Men de gånger jag har varit med om det så har jag tyckt att det har varit väldigt, väldigt kreativt ändå. Om man får väldigt mycket instruktioner, “nu ska jag lägga ner skeden precis där efter precis det ordet”, så känns det skit-o-organiskt i början. Men till sist, när det där schemat är lagt, så finns det frihet inom det schemat som dyker upp, som också är jävligt kul.

Maja Rung har arbetat både som musikalartist, som skådespelare på scen och i film och TV. Hon identifierar sig ändå mest som scenskådespelare.

– Jag har ju stått mest på scen. Å andra sidan så filmade vi Andra Avenyn varje dag i tre år. Det var en enormt bra skola. Men jag känner mig liksom som en scenskådespelare tror jag, för jag känner så starkt att jag har en tillhörighet i Stockholm Stadsteaters ensemble. Att det är min fasta punkt och så gör jag avstickare därifrån.

Så du föredrar scenen?

– Det var någon som sa: “Gör TV om du vill bli känd, gör film om du vill bli rik, gör teater om du vill bli lycklig”. Jag vet inte om det är sant, men just att få blanda tycker jag är livet på nåt sätt.

Då kan man ju bli både känd, rik och lycklig.

– Ja, om man får till en bra blandning. Det jag gillar väldigt mycket med teatern är det här att man tillsammans är ansvariga för helheten. Alla vet hur den här bågen ska se ut och hur vi ska berätta den, och därför tar vi gemensamt ansvar. Jag älskar liksom kollektivet och att vara med folk.

Även om Maja gillar att jobba med film och TV så tycker hon att det ofta innebär ett mer ensamt och isolerat arbete, där skådespelaren är med en kort period och inte hinner bli involverad i projektets helhet.

– Du kan göra din insats och sen är det upp till klipparen och regissören vad som kommer ut av det. Jag kan inte styra det och det tycker jag är läskigt.

Hennes karriärs favoritproduktion är Blodsbröder, en musikteater och hennes andra produktion på Stockholms stadsteater. Då fick ensemblen dubbelt så lång reptid som vanligt, fri tillgång till kostymförrådet och en regissör som ville få fram det individuella i skådespelarna.

– Det var så otroligt lustfyllt och lekfullt, och regissören, Alexander Öberg, pushade mig verkligen att ta fram det som var jag. Att jag skulle ta mer plats och få vara galen och rolig och ful och glad och allt jag ville. Och det betydde så mycket att så tidigt i mitt yrkesliv få möjligheten att få det utrymmet i ett sånt lekfullt forum.

Att just ta fram det som är hon själv i karaktärsarbetet är något Maja försökt göra ända sedan tiden på scenskolan. 

– Det finns en fördom om att alla kommer ut likadana där, men det är verkligen inte så. Både Alexander och lärarna på scenskolan frågade “Vad är du? Vad är det som gör att man vill se dig? Plocka fram det.” Så det har varit en grej som jag har försökt tänka på i alla situationer, att jag måste våga släppa in mig själv i gestaltningen. För det är då jag har som roligast och det är då jag tror att jag blir som mest liksom människolik på nåt sätt. 

När man lyssnar på dig börjar man tänka att du har världens roligaste jobb. Vilka är de svåra delarna av jobbet?

– Det är väldigt jobbigt att så ofta få nej på det mesta man söker. I och med att det är så många som vill och så få tillfällen, så öppnar det upp för avundsjuka, armbågande, osofta sätt att se på varandra och sådär.

Maja funderar och skrattar till.

– Det är också jobbigt att jobba när alla andra är lediga! Och så är det påfrestande att bli bedömd, att bli recenserad.

Hur håller man recensioner ifrån sig?

– Det går inte, tror jag. Man pratar inte om det. Ofta när man har haft en premiär och kommer till andra föreställningen så pratar man inte om recensioner, för man vet inte: vissa är så “jag läser ingenting” och vissa läser allt. Så man vill inte gärna prata om det om det är någon som försöker hålla det ifrån sig.

– Men min kollega och kompis sa en gång att om man vaknar morgonen efter premiären och inte har fått ett enda sms, då vet man att man är sågad. Även om man håller det ifrån sig så kommer man alltid att få veta vad det var. Men… det slår mig att tillfredsställelsen som kommer med en bra recension är aldrig så stor som besvikelsen när man inte blir omnämnd. Så det skänker inte så mycket ändå tycker jag.

Maja tänker och tillägger sen: 

– Men jag tror absolut att det finns människor som jobbat så pass länge att man känner jaja, recensioner kommer och recensioner går. Jag vet till och med en kollega som blev kritiserad i någon text och sa, “nej men han hade ju helt rätt”, och tog det hela med ro. Och jag bara, “men herregud!”.

Maja Rung är något så ovanligt som en skådespelerska utan karriärsmål. När hon får frågan vad hon vill göra i framtiden har hon först inte något svar. Drömmen hon hade när hon gick scenskolan var att få arbeta på Stockholms Stadsteater och efter dess har hon inte riktigt haft några konkreta mål. Istället jobbar hon på och tackar ja till projekt som känns intressanta och fyllda med bra energi. Så vill hon fortsätta.

– Jag är väldigt tacksam för att jag får göra det här. För mig finns det inget jag kan tänka mig som skulle vara ett roligare eller mer meningsfullt yrke. Sen tror jag att jag kommer vilja regissera längre fram. Vara med och bestämma mer, när jag får mer självförtroende.

Är det något många skådespelare känner tror du, att man vill regissera till sist?

– Vissa i alla fall, för det är också väldigt tärande med ett helt liv på scen. Jag tror absolut att i slutet så känner man “Men vad fan, nu måste jag bestämma över det här. Nu behöver jag hålla i taktpinnarna”.

Vad skulle du vilja se på scen framöver? 

– Vi är kanske på väg dit, men jag skulle vilja se en modigare teater som inte är så ängslig. Där man kan skilja på konsten och samtalen. Ibland går de hand i hand och ibland gör de inte det, men vi måste ha en plats där vi liksom gestaltar allt. Utan hänsyn till politik eller moral. Jag hoppas att vi kan fortsätta stå upp för det vi gör, att vi kan fortsätta ha det modet oavsett diskussioner. Sen är det ju såklart en annan sak att det i vårt arbete måste finnas jämställdhet och likabehandling. Men vi måste veta att det vi visar på våra scener och hur vi arbetar är två olika saker. Vi måste stå upp för att vårt jobb är viktigt typ. Att folk ska vilja fortsätta komma. För det ser ju lite mörkt ut för teatern för tillfället har jag förstått, efter pandemin och när folk har det så jävla skakigt med pengarna.

Sista frågan: har du någon favoritföreställning?

– Asså, jag älskar Jesus Christ Superstar.

Har du spelat i den?

– Nej, det finns inte så bra tjejer. Det är väl Maria då, annars är det mest män om man inte gör en ensembleroll. Nej, det har jag inte gjort men skulle gärna göra.

Då kanske det är ditt karriärsmål?

– Att spela i Jesus Christ Superstar! Ja, det är inget jag har tänkt men nu när du säger det.

Nöjda med att ha löst Majas brist på specifika karriärsmål säger vi adjö och Maja fortsätter sin promenad. Förhoppningsvis ser vi henne på scen snart igen – kanske i en sån där pjäs som är lite modigare. Eller Jesus Christ Superstar.