Henrik Ståhl om det prestigelösa och om att få växa som skådespelare
Från en vindsvåning i Änggården till storproduktion av SVT och soloshow på Rival i Stockholm. Edward Langert talar med Henrik Ståhl om riddaren Salve, en konstnärs val och om barnkultur idag och igår.
Det är en surrealistisk upplevelse att tala med Henrik Ståhl. Att känslor är involverade i samtal klarar jag av, det tillhör och är svårt att komma bort från i möten med människor. Alla födda på nittiotalet känner igen Henriks ansikte och hans röst. Men vem är han? Och hur ser egentligen regelverket ut för det möte vi ska ha? Vi har varken talat med varandra eller träffats innan och trots det väcker rösten minnen, skratt och nostalgi.
“Herregud, är det verkligen du?”, är det första som slinker ur mig när vi ses för intervjun, och genast är all hopp och ambition om professionell distans grusad.
– Ja, jag tror det. Men det där kan man ju aldrig vara säker på, men jag tror det, svarar Henrik.
Namn: Henrik Ståhl
Yrke: Skådespelare
Bakgrund: Född i Falun 1975. Examen vid Teaterhögskolan vid Göteborgs universitet 1999. Har skådespelat i teaterproduktioner på Dramaten och Fria Teatern i Stockholm. Känd från Bolibompa, Salve och Supersnällasilversara och Stålhenrik.
Aktuell: Sociala medier, podcasten Somna med Henrik och solo-showen Henrik Ståhl: Det är som det är, det som händer det händer på Rival i Stockholm.
Katarina Barrling och Ceilia Garme skriver att människan har ett tidsdjup som sträcker sig längre bakåt än hennes eget liv, vilket gör det förflutna viktigt. Barnprogrammet Salve sänds under 1997, precis sexhundra år efter undertecknandet av Kalmarunionen. När jag i förberedelse för intervjun ser om Salve på SVT Arkiv är det som att kliva in i en annan tid, i fler än en bemärkelse. Medan dagens norm tycks vara ett framåtblickande, skildras här istället Sveriges historia med glöd och färg.
Riddare, svärd, hantverk, peruker och slott. Finurlig humor och ett drama taget på så stort allvar att det kan tilltala både vuxna och barn. Ett intensivt skådespeleri med ett till synes obegränsat antal statister i medeltidsmundering. Detta måste ha varit en jätteproduktion?
– Jo, den var större än den var budgeterad för. Jag tror vi hade en miljon kronor i budget, så det var ju ingenting. Det var väldigt mycket ideella krafter bakom Salve. Kalmar Läns Museum gjorde ju hur mycket som helst, mer än vad jag kan tänka mig var betalt arbete. Det blev en ganska stor produktion, och byggdes mycket på att människor helt enkelt var där för sitt eget höga nöjes skull. Väldigt mycket statister och folk som var där bara för att de älskade medeltiden.
”Salve var ett av mitt livs bästa somrar”
Det är lätt att älska excentriska personer. De som tar intresset steget längre, blir fantaster, nördar ned sig och går ihop med likasinnade. Blotta tanken på medeltidsfantaster som givetvis inte kan låta bli att dyka upp för att hjälpa till får mig att le och Henrik talar varmt om de ideella krafterna bakom Salve.
– Ja men alltså produktionen växte ju av sig självt. Från början var det ganska litet tänkt men i och med att det kom så mycket folk och satte sig på slottsvallen mitt emot för att titta på, samtidigt som det blev något av en samproduktion mellan SVT och Kalmar Läns Museum Kalmar Läns blev, de satt ju på ovärderlig expertis om medeltiden.
Hur såg tiden ut precis innan produktionen av Salve?
– Jag gick ju scenskolan i Göteborg och bodde på en vind i en villa i Änggården. Sent nittiotal. Jag hade bara bott hemifrån i ett och ett halvt år när jag gjorde Salve så jag var ju jätteliten när jag klev i en stor produktion av Sveriges Television.
Om du blickar tillbaka, hur ser du på tiden kring inspelningen idag?
– Jag är jätteglad att jag fick vara med och göra det där. Det var en jättebra skola för mig. Det var ett av mitt livs bästa somrar, det var skitkul, jättevarmt och då var det ingen som talade om global uppvärmning utan då var alla bara glada. Det var en av mina första somrar som vuxen kan man väl säga, jag var 21 år. Det var ett av mina första jobb så jag tjänade ju pengar för första gången på riktigt och det kändes ju fantastiskt. Jag var bara glad, det var en oavbruten lyckosommar för mig. Vi hade väldigt roligt.
Fanns det ett avgörande tillfälle när visste du att du ville bli skådespelare?
– Det har jag nog alltid vetat tror jag, ända sedan jag var liten. Jag såg Ronja Rövardotter som Tage Danielsson regisserade när den kom ut på bio 1986. Efter det minns jag en bok som han även skrivit där han berättade om inspelningen. I den fanns jag bilder av Hanna Zetterberg med en täckjacka under tagningarna och då fattade jag att det fanns människor som hade det här som jobb. Jag blev otroligt tagen och berörd av det så att jag bestämde mig när jag var tio att jag skulle bli skådespelare. Sen har det ju ändrat sig genom åren, jag har velat bli författare, jag har velat bli konstnär men skådespelare var det som vann i slutändan.
För så många är du kopplad till barnprogram. Från Salve, Supersnällasilversara och Stålhenrik, julkalendern till Bolibompa. Var barnkultur ditt kall som skådespelare?
– Jag har faktiskt aldrig haft några preferenser, det är inte så att jag föredrar ett innehåll framför ett annat. Det blev mycket barnkultur där några år och det generade mer av samma genre. Det är ju så att det ena jobbet ger det andra. Jag letade mig inte till barnkulturen med någon uttalad tanke om att det var det jag ville hålla på med. Men som skådespelare är man friare inom barnkulturen. Man har inte lika mycket ögon på sig, åtminstone var det så när jag började. Man har mycket mindre prestige, man kan kasta sig ut i saker, experimentera, prova nytt. Jag upplevde att jag var friare under de där åren, prestigelöst och det var jättevärdefullt.
Hur menar du prestigelöst?
– Ja det var prestigelöst på den tiden. Nu är det lite annorlunda, det har blivit lite finare att hålla på med barnkultur och det är ju jättebra. Men då när jag började var det ju inga vuxna kulturpersoner som hade koll på vad vi höll på med, utan det var ju bara publiken. Barnen och deras föräldrar. Det satt ju inga kulturrecensenter på DN och skrev om oss och det var skönt, för vi fick växa och prova saker utan att kom proffstyckare och skrev saker och skapade rädsla och politik. Så var det ju de tidiga åren med barnprogram, det var ju aldrig någonsin någon vuxen som brydde sig om vad vi höll på med Bolibompa, inte ens inom SVT. Vi var ju några kufar i en garderob som satt och sände TV för barn. Det var väldigt fritt, jag är jätteglad att jag fick vara med på den biten. Det var några fina år där, med fantastiska skådespelar och eldsjälar. De på SVT som vågade satsa, för Salve var Lotte Hedberg en sån viktig person och Petter Bragé för Tillbaka till Vintergatan med hela deras härliga gäng.
Var det bättre att göra barnprogram förr alltså?
– Nej det tycker jag inte. Jag tycker att det görs jättemycket fint idag, men däremot tror jag att det var lättare att skapa sig sitt eget utrymme förr. Den enskilda konstnären hade det lättare att växa förr på SVT. Idag är innehållen mer konceptstyrda, det kan vara bra och det kan vara dåligt. För mig som enskild konstnär var friheten guldvärd, för jag fick prova saker som kanske var dåliga först men som sen blev bra när jag fick tid för att göra det bra. Idag om det inte funkar, då stryks det direkt. Och det tror jag tar död på många unika idéer. Det finns en rädsla idag för att misslyckas som inte fanns då för det inte riktigt fanns den prestigen inom barn-TV, det kanske gäller vuxen-TV också. Jag vet inte.
Henrik är aktiv på sociala medier och särskilt på Instagram, där får han gå loss. Sketcher, tragikomiska utspel, kärleksförklaringar, panik, dundrande sightseeing beroende på vart han befinner sig samt alldagliga reflektioner kring vad som är meningsfullt och meningslöst. Fäktandes med livet står han nu inför en alldeles egen soloshow. Han har inte stått ensam på scenen på tolv år och nu gör han det igen. Henrik Ståhl: Det är som det är, det som händer det händer har premiär på Rival i Stockholm 26 april. Innehållet håller Henrik däremot för sig själv.
– Ja alltså den heter Det som händer, händer. Det är ju en fras jag använder i min podcast. Jag vet inte vad den kommer att handla om och kommer förmodligen inte veta det förrän jag gör den, vilket ju ingår i showens koncept. Jag tror att det kommer bli en väldigt rolig föreställning, tanken är att man ska gå dit och skratta. Kanske, som med mitt innehåll i övrigt, att man ska känna sig lite bröstad. Kanske att man får en nostalgikick om man vill, men framför allt att man ska få se mig. Det jag gör, en slags mix av mörker och ljus. Jag är ju komiker med tragiska inslag. Så flummigt är det och jag har faktiskt inte bestämt än. Det är helt fullt på Rival så de som köpt biljetter vet ju inte vad de får.
Har du scenskräck?
– Nej, jag trivs på scen. Det är min plats. Klart att det känns lite nervöst med showen. Jag vet inte vad jag gett mig in på, men det känns bra. Jag är ju en dåre för att jag tackat ja, det kanske blir en succé eller så kanske det blir slutet på min karriär, vem vet.
Text: Edward Langert
