Hanna Järver om skitiga sound, intuition och rave-substitut

Sommaren fullkomligt sprakar omkring mig när jag står på Medborgarplatsen i Stockholm och väntar på Hanna Järver. Alla knoppar har lämnat sitt bristande stadium och breder ut sig som klargröna blad i trädkronorna ovanför mig, solen står kvällslågt och låter strålarna hålla sina händer runt mina kinder, vinden ligger snällt stilla för att då och då göra sig påmind. Hanna dyker upp med lätta steg, det bruna håret vilande på axlarna, och vi letar reda på en mindre pub att slå oss ner på. I bruset av pubens fixering vid att endast spela The Killers och våra bordsgrannars bekymmerslösa skratt börjar vi prata om Hannas kommande skiva, Tusen täta lögner in. Titeln, som kommer från en av låtarna på albumet, refererar till en känsla av att något inte är vad det verkar vara. En känsla hon beskriver som ett övergripande tema genom skivans alla spår, ett tillstånd där tankar och idéer började ta form.

Hur gick det till när du började skriva?
– Det har varit lite annorlunda från förra skivan, för den kom ur tristess, att mitt liv kändes ganska platt och inte som jag ville att det skulle vara. Den här skivan är mycket mer höga toppar, djupa dalar. När jag tänker tillbaka på tiden som jag har jobbat med skivan så är det knappt att jag minns att jag har varit i studion. Jag har haft korta intensiva perioder när jag suttit i tre dagar och skrivit tre låtar på en gång och sen så har det gått lång tid när jag har gjort andra saker. Det känns som att jag inte har haft ett jämnt flow utan någonting har hänt och så har jag sprungit in i studion i några dagar och skrivit mycket. Därför känns det som att varje låt är starkt förankrad på något sätt, för jag minns väldigt tydligt de tillfällena när jag skrev dem.

När du började skriva på skivan, hade du någon tydligt vision av vad du ville att det skulle bli?
– Jag kan inte sätta ett tema och bestämma mig för ett sound för då känns det begränsande. Men när vi spelade efter att förra skivan kom så kändes en del av livesetet väldigt najs att köra och soundet live gav mig känslan av att det här vill jag ta med mig till nästa skiva. Något som är lite rockigare, lite skitigare och mer att man bara river av en låt. Inte lika mycket tusen massa småljud, utan bara en synt, en bas och ett trumset. 

När det kommer till soundet på den nya skivan säger Hanna att det finns en skillnad från tidigare i hur mycket hon har arbetat med produktionen. Inför den förra skivan, So Long, satt hon väldigt länge och producerade innan allting kändes klart. Den här gången är det mer fokus på själva låtarna. Ett sound som upplevs vara slarvigare, men att det var just den känslan som hon ville att materialet skulle ha.

Vad tycker du är lättast eller svårast att skriva om?
– Jag har aldrig hittat på en historia och skulle ha jättesvårt om någon gav mig ett tema eller en fiktiv historia som jag skulle skriva om. Det kan jag inte, allting måste verkligen vara förankrat i någonting som jag själv har upplevt. Så det är lättare att skriva om någonting som är nära i tiden och som fortfarande känns relevant för mig just nu, oavsett vad det är för tema. 

Finns det någon skillnad rent textmässigt eller känslomässigt mellan skivorna?
– Jag tycker att texterna är tydligare och rakare nu. Förra skivan tycker jag var mycket ord och mer som ett pussel av olika scenarion som man hoppar mellan. Den här skivan känns mer som att den kanske är berättande och det tycker jag om. Den förra skivan var också skriven under en längre tid medan den här är skriven under ett år, så den var kanske lite mer spretig i vad den handlade om. Den här känns mer som att den är en historia. 

Vad vill du att folk ska känna när de hör den nya skivan? 
– Jag hoppas att folk ändå, som känner igen sig i tematiken på skivan, kan lyssna på det och känna att det är bekräftande och stärkande. Att man känner att man äger den låten lite. Jag bryr mig inte så mycket om att folk egentligen ska förstå exakt vad jag menar med texterna. Jag tycker, framförallt om man ska prata om sina låttexter, att det är väldigt ointressant vad jag egentligen menar, man applicerar ju det på sitt eget liv och gör sin egen tolkning. Men jag hoppas ändå att folk ska känna igen sig även om det inte alls är vad jag har tänkt.

Hanna beskriver det färdiga materialet som ett starkt utlopp för allting som hon har haft inom sig under den tiden som hon har jobbat på skivan. Hon förklarar det med att de känslor som hon går igenom på Tusen täta lögner in fortfarande är närvarande i hennes liv och när hon uttrycker de på det här sättet kan de få realiseras, och sedan ebba ut. Att låta känslorna fylla hjärtat till bredden för att sedan låta de flöda genom blodomloppet är något hon verkar göra ofta. Känslolivet får alltid styra henne och hjälper henne att navigera i vardagen. Hon sätter hjärtat över hjärnan, vilket speglas i sättet som hon skapar på.

– Jag är en sådan jävla intutionsperson. Ganska många som jobbar med kreativa saker är så “Jag jobbar från nio till fem i studion” för att få en känsla av ett normalt liv. Jag är inte alls så utan jag vaknar på morgonen och känner “Idag ska jag göra det här”. Jag tycker inte riktigt att det jag gör är ett vanligt yrke så för mig funkar det bättre när jag följer min magkänsla. Det kan vara att gå runt i en vecka, gå promenader och tänka och sen får jag korta rus där jag får jättemycket gjort. Jag tror inte på att ju mer tid man lägger ner desto mer får man gjort när det kommer till att skriva, för det spelar ingen roll om jag får mer gjort. Det spelar ju bara roll kvalitetsmässigt.

Vad har du för drömmar?
– Jag drömmer om att få spela live igen, men det känns så långt bort. Eftersom man inte vet när det blir och allting har stannat av så är det som att jag har snöat in på mitt musikvideoprojekt. Det känns som att jag har lagt ner mer tid på mina tre musikvideor än på min skiva. Just nu så kretsar det mesta kring film och video i mitt huvud. Jag är mer en sak i taget, så projektet jag är i tar upp all min tid. Har jag idéer i huvudet så är min högsta dröm bara att få förverkliga dem. Jag tänker att det kommer hända så mycket saker i livet som man inte vet och så kommer man helt plötsligt att vara jättesugen på att göra något annat. Livet kommer bli lite som det blir, och om jag bara får fortsätta vara kreativ, följa min intuition och jobba med det så är det helt otroligt.

Jag vill också prata lite om dina musikvideor. Den här skräckfilms-estetiken, var kom den ifrån?
– Det var på en halloweenfest och så var det en kompis som hade tagit en bild på mig där jag ser ut i princip som jag gör i videon till Min bästa vän, jag hade ett vitt nattlinne och linser. Jag såg den och kände “Ja! Det är det här!”. Vi gjorde den videon i januari och det var efter det som jag kom på att jag ville göra tre videor till och att jag ville göra en trilogi. Man har ju extremt kort tid på sig, det är ju tre musikvideor på tre minuter, så det blir nio minuter att förmedla en historia på. Men jag ville göra något som var väldigt dramatiskt.

När jag tänker på skräck så känns det mycket kopplat till rädslor. Vad är du rädd för?
– Jag är ofta väldigt rädd för att saker ska bli tråkigt. Jag är en väldigt kicksökande person. Det finns också en rädsla för att misslyckas, eller liksom att det ska ta slut, det här roliga som jag får göra nu. 

Är du en skräckfilmsfantast annars?
– Jag var det när jag var 16, och hade verkligen velat hålla på med splatter. Jag gillar emo-blod och den viben!

Att blanda olika kreativa uttryck och integrera andra konstformer med hennes musik är något som Hanna uppskattat att få göra. Det märks i hur hon lyser upp när hon pratar om projektet med musikvideorna, hon gestikulerar mycket med händerna och rösten blir livligare. Samtidigt berättar hon också att anledningen till att hon blev så involverad i videoskapandet är en vardag där hon som indieartist behöver lära sig att behärska alla olika element inom artisteriet då det inte finns pengar för att andra ska göra saker åt en.

Att mötas av folk som hade lyssnat på hela skivan och verkligen sjöng med hela vägen, det var stort.

Har du något minne från din musikkarriär som betyder lite extra?
– Det första jag kom att tänka på nu är turnepremiären från förra skivan. Vi spelade på Oceanen i Göteborg två kvällar i rad och jag blev helt knockad, även om det kanske bara var 130-140 personer där. Att mötas av folk som hade lyssnat på hela skivan och verkligen sjöng med hela vägen, det var stort.

Vad kommer att hända framöver?
– Jag ska spela in sista delen i musikvideoserien om två veckor. Allt spelas in på natten och tidigare har det varit så att precis när vi är klara, vilket brukar vara typ fyra-fem på morgonen, så har jag åkt hem och börjat klippa direkt. Det har varit så jävla najs, så jag ser fram emot det. Det blir som en kick, för att det är som det närmsta man kan komma att vara på rave och vara uppe en hel natt. Man är övertrött för att sen bli inspirerad och bara sitta och jobba. Förhoppningsvis så kanske jag kan börja spela i höst. Det är klart jag är taggad på att släppa skivan också, men jag försöker ha lite andra projekt på g. Eftersom att man inte har någon aning om vad man har att förvänta sig så känns det viktigt att hålla sig sysselsatt.

Albumet Tusen täta lögner in släpps 25 september.