Charlotte Wells: ”Jag balanserade på en knivsudd av subtilitet”

Charlotte Wells sitter i en röd sammetssoffa på hotell Ruth nära Odenplan. Den skotska regissören befinner sig i Stockholm under två dagar för att medverka vid en Q&A i samband med visningen av hennes första långfilm. Under dagen betar hon av journalister i sin svit, och jag känner ett stygn av dåligt samvete när jag slår mig ner för att ansätta henne med ytterligare frågor. Stilla försäkrar hon mig om att hon fortfarande är pigg. Hon ser fram emot att upptäcka lite av staden efter kvällens visning.

Wells film är en succédebut, det måste man ändå säga. Aftersun heter den, efter krämen för solkysst hud, och är den sortens stillsamma indiefilm som ofta passerar utan vidare mycket uppmärksamhet. Inte denna gång. Istället har Aftersun visats på Cannes kritikervecka och blivit i princip enhälligt hyllad av kritiker. Trots detta utstrålar Wells inget av det Ruben-Östlundska självförtroendet. Istället är hon ödmjuk, välformulerad och nästan lite blyg när hon berättar om sig själv.

Från början var det inte alls självklart att Charlotte Wells skulle regissera. Även om hon alltid älskat film studerade hon istället Classics vid King’s College London och Oxford University. Filmandet blev det först senare, efter att ha hjälpt en vän med ett projekt. Då sökte hon till producentlinjen på NYU i New York.

– Jag var där för att lära mig att producera men hade möjligheten att regissera en film och gjorde det, och fann det mer uppfyllande än något annat jag gjort förut. Nästan det jag så länge letat efter och aldrig trott att jag skulle finna. Jag fann samarbetet så meningsfullt, och att hitta denna form att uttrycka mig genom.

Strax efter att hon färdigställt sin första kortfilm började hon jobba med manuset till Aftersun. Åtta år senare har filmen äntligen haft premiär.

Vad var det som fick dig att vilja göra den här filmen?

– Det känns alltid svårt att svara på den frågan eftersom det aldrig känts som ett val. Det kändes som en enkel idé från början, en ung pappa och hans dotter på semester. Under åren jag skrev på manuset insåg jag att det var så mycket mer än det. I slutändan handlade det om en egen sorg som jag inte helt tagit hand om.

I Aftersun åker en ung pappa och hans 11-åriga dotter på en veckas charter till en turkisk semesterort. Med hjälp av en videokamera fångar de ögonblick tillsammans som annars är sällsynta, då de inte bor i samma land. Den lilla, Sophie (Frankie Corio), är stark och mjuk och sprudlande av livskraft och nyfikenhet. Calum (Paul Mescal), den lika mjuka men mer vilsna pappan, trodde aldrig att han skulle bli 30 år och kan inte föreställa sig själv som 40. Kärnan i filmen är relationen mellan far och dotter. Den är kärleksfull och öm, men också trevande – de ses inte så mycket annars. Dessutom förstår vi att något tynger Calum. Hans psykiska ohälsa skildras diskret med små, hjärtskärande glimtar av hjälplöshet.

Psykisk ohälsa har gestaltats på otaliga sätt genom filmhistorien. I Aftersun görs det väldigt subtilt. Hur tänkte du i gestaltandet av Calums depression?

– Återigen så vet jag inte om det var ett val så mycket som en instinkt. Sophie ser tillbaka och sträcker sig efter något i sitt förflutna. Hon vill förstå något som inte helt kan förstås, förstå en förälder som inte kan bli helt förstådd. Och till en viss grad, och Paul förklarar detta bättre än jag, så förstår inte Calum heller. Han kämpar för att förstå vad det är han känner, han förtärs av ögonblick av total desperation. Jag ville att dessa ögonblick skulle ackumuleras, och jag tror att det är vad filmen är, en ackumulering av ögonblick.

Wells berättar att allt fokus i slutet av manusarbetet låg på Calum, eftersom så många människor tyckte att karaktären var frustrerande.

– Jag balanserade på en knivsudd av subtilitet och ville inte falla på någon sida. Man vill inte diagnosticera, men man vill inte heller vara så obskyr så att folk inte förstår att något är fel. Det var den linjen jag ville balansera på. I början av arbetet med manuset fick jag feedback av människor som tyckte att jag borde skriva en mycket mer dramatisk presentation av depression, men jag var helt enkelt inte intresserad av att göra det. Det är något som jag är mest stolt över med filmen, att höra från folk att de tyckte att det var ett autentiskt porträtt av depression, att de kände igen sig.

Relationen mellan far och dotter är varm och öm på ett sätt som jag sällan sett skildrat på film. Samtidigt kompliceras den av Calums mående. Efter en konflikt om ett karaokeuppträdande i slutet av semesterveckan vägrar den sårade Sophie att följa med sin pappa tillbaka till rummet. Den ångestdrabbade pappan rusar ut från hotellet i natten, ut i det svarta havet. När Sophie väl kommer till rummet är det ingen som öppnar, och hon sover på soffan i receptionen tills hon får en extranyckel av personalen. I rummet ligger pappan utslagen och naken på hennes säng. Hon täcker honom försiktigt med täcket.

Hur såg arbetet ut med utvecklandet av en så intim, nära relation?

– Jag visste att filmen skulle leva eller dö med den relationen och dynamiken mellan skådespelarna. Vi la mycket tid på casting, och när produktionen blev alltmer pressad fanns det två saker jag kunde luta mig mot: delvis manuset, som skrevs under så lång tid och som jag var nöjd med, och så skådespelarna. Vi gav dem utrymme att bygga en riktig relation. Det fanns förtroende mellan oss alla. Under inspelningen låg mycket fokus på Frankie, att få henne att känna sig bekväm och spela på det sätt vi visste att hon kunde. Så jag och Paul behövde lägga grunden för vårt arbete innan inspelning. Vi hade samtal via telefon varje vecka och han återkom med nya frågor om karaktären, hans motivation och om historien. Jag började lita på hans sätt att utveckla karaktären och hitta sin egen empati för karaktären.

Skådespeleriet i filmen har hyllats. Den irländske 27-åringen Paul Mescal, tidigare känd för sin roll i tv-serien Normal People, är både Oscars- och BAFTA-nominerad för sin gestaltning av den vacklande unga pappan. Också den nu 13-åriga skotska Frankie Corio briljerar i porträttet av en flicka på gränsen mellan barndom och tonår.

Hur var det att skriva ett manus ur en 11-årings perspektiv?

– Jag tycker det är något väldigt befriande i att skriva från ett barns perspektiv. Du tyngs inte av att känna dig tvungen att låta otroligt sammanhängande eller intelligent, du kan skriva med mindre självmedvetenhet och tillåta rösten att vara ärlig eller sentimental eller klyschig eller fånig för barn är alla de sakerna ibland. Jag skulle vara mycket mer varsam med sådana saker om jag skrev med en vuxens röst. Det var en av sakerna som drog mig till projektet: ett av mina intressen var att porträttera den punkten när man är på gränsen till tonåren och har ett öga riktat mot framtiden. Vad det innebär att utveckla en självmedvetenhet som du så fort du upplevt önskar att du kunde ångra… men du kan aldrig det, och det är vad det betyder att falla utanför barndomen, antar jag.

Jag har tänkt på det som en historia om honom, men egentligen är det kanske hennes?

– Ja, jag vill påstå att det är mycket mer hennes historia än hans. Jag tror att det är lättare att prata om honom eftersom han är vuxen och fylld med all komplexitet och motstridighet som kommer med att vara vuxen, och hans intensiva personliga kamp. Men för mig är hon den starkaste bågen, det är hennes minnen.

Minnenas funktion spelar en stor roll i Aftersun. Efterhand förstår publiken att semestern med pappan är något den vuxna Sophie minns tillbaka till när hon själv blivit förälder. I blinkande nattsvarta dansscener, kanske från en dröm, ser den vuxna Sophie sin pappa ömsom dansa, ömsom falla. Scenerna i Turkiet är i själva verket 20-åriga minnen, videofilmerna likaså. Wells beskriver hur hennes egen förståelse för filmens point of view växte fram medan arbetet pågick.

– Jag arbetade utifrån en outline som organiserades genom dagarna. Det som inte fanns i den linjen var rejvet. Det uppstod i skrivandet, och det var vid den punkten jag kunde se att den här historien berättades genom minnet, med en lins färgad av 20 år, föräldraskap och förståelse. När jag förstod det formade det mitt sätt att närma mig hela processen.

Wells refererar till filmaren Laura Poitras som sagt att det ramverk som en film utgörs av ibland löses upp, ibland inte. Medan Poitras dokumentärfilm All the beauty and the bloodshed är uppdelad i för publiken tydliga, till och med namngivna kapitel, så smälter Aftersun snarare samman till en flytande, drömlik tillvaro i glittret från poolen.

– Filmen känns inte så linjär som den faktiskt är. Det är bara en enda sekvens i hela filmen där tiden inte rör sig strikt i en riktning. Över alla dagar finns det olika lager, rejvet, nutiden, videofilmerna, allt rör sig framåt i sitt eget lager. Det känns inte alltid så, och det var för att väcka den här känslan av filmen som minnen. Vi använde oss av alla filmiska verktyg för att framkalla den känslan, och övervägde vad det innebar för varje scen. Perspektivet skulle vara den vuxna Sophies, som minns tillbaka. Vad innebar det för scener där Calum var ensam, vad innebar det för scener som vi upplevde från den unga Sophies perspektiv, vad innebar det när vi skulle skapa en scen som innebar ett i stunden glädjefyllt ögonblick, men som genom minnets lins också färgas av saknad, ånger, förlust eller vad det nu kan vara.

Skulle du säga att hennes minnen är korrekta?

– Korrekta?

Wells rynkar pannan åt det möjligtvis orimliga i min fråga.

– Jag tror att det som intresserade mig med videokameran var att den skapade ett slags ankare, bevis, ögonblick som hade skett och som blivit fångade. De är fortfarande subjektiva, de är fortfarande genom någons ögon, någon har fortfarande fattat beslutet att rikta kameran mot någonting. Men jag älskar att de befäster vissa händelser genom semestern, och såklart, allt utöver det är… ihågkommet eller fantiserat eller någon slags suddig kombination av de två. Det är så jag har betraktat det.

Att se Aftersun är att långsamt bli överrumplad. Det är en film som inte har särskilt bråttom någonstans. Den är visuellt vacker, men det är karaktärerna som är dess främsta styrka. Calum och Sophie är så smärtsamt mänskliga, så lättförståeliga i sin välvilja och sina felsteg. En sorg smyger sig på en under filmens gång, starkare och starkare, och sitter kvar i timmar efter.

Filmen har uppenbarligen rört något inom många människor. Vet du vad det är?

Wells ler lite generat.

– Ibland tänker jag på det, men jag vet inte. På så många sätt känner jag mig sämst utrustad för att svara på den frågan eftersom jag aldrig kommer ha upplevelsen av att se filmen. Det närmsta jag kommer är att ibland läsa människors respons på den, och känna hur de kände. Jag kommer aldrig se den som mer än summan av dess delar. Jag kommer alltid se vad som döljer sig bakom skärmen, produktionen och alla de val jag gjorde. Men jag tror den har varit mer relaterbar än vad jag kunde föreställa mig. Den väldigt breda erfarenheten av att vara ett barn eller en förälder, att kämpa med psykisk ohälsa, porträtterandet av 90-talet… jag vet inte.

– En stor överraskning har också varit hur ung publiken har varit på visningarna. Det har varit speciellt och oväntat. Jag antar att det är filosofin om att vara så specifik man kan med hoppet om att uppnå något mer brett relaterbart och universellt.

Vill du göra mer film?

– Jag vill göra mer film, oftast. Jag vet dock inte vad det kommer bli än. I slutet av detta år hoppas jag ha tiden och utrymmet, för jag behöver mycket tid och utrymme när det kommer till skrivande, för att på riktigt tänka på vad som kommer näst. Jag ser fram emot att ta reda på vad det är.