Bromander om romantik, inramade spyor och det nya albumet
Utanför Scalateatern i Stockholm ekar gatorna tomma och våren verkar ha tagit en paus för att hämta andan. Allt det sprakande liv och välkomnande varma, som vanligtvis karaktäriserar vårmånaderna, saknas och istället är solstrålarna ynka och graderna kalla. Skivaktuella Staffan Lindström, alias Bromander, öppnar dörren och välkomnar oss in i teaterns restaurangdel. Ett organiserat kaos definierar rummet, bord och stolar står lite var som och de antika tapeterna är täckta av fotografier från gamla teateruppsättningar. I ett hörn hänger en klänning från en av revyerna, täckt av pärlor, paljetter och vad som känns som all världens samlade skimmer. En trång och mörk trappa leder oss nedåt, och vi hamnar i källaren där mindre akter brukar sättas upp. I skenet från strålkastarna som står påslagna sätter vi oss ner för att prata om den kommande, och den redan existerande, musiken.
Hur går tankarna inför skivsläppet?
– Jag har svårt att formulera tankarna kring det. En del av försvaret mot att jag måste tänka på det är att jag sätter huvudet i nytt material redan. I mitt huvud är jag längre fram för att jag inte vill fokusera på det så mycket. Men det ska såklart bli kul att få släppa det som man har jobbat med i två år. Det är lite tråkigt förstås att man inte kan ha en livekonsert men det är ju samma sak för alla. Vi ska ha en livestream på releasedagen vilket känns väldigt roligt. Man får försöka vara kreativ, acceptera förändringarna och göra det bästa av det.
Angående att du inte hade tankarna på det här nu för att du var någon annanstans, lite längre fram, är du ofta så annars också?
– Jag vet inte varför, men ja, det skulle jag säga. Jag tänker alltid väldigt långsiktigt, och då när någonting är färdigt tänker jag “Okej, då är det ingen idé att hålla på och tänka mer kring det utan nu fortsätter vi framåt”. Jag lever alltid i framtiden känns det som, åtminstone när det kommer till materialet.
Vad handlar skivan om?
– Jag gick igenom skivan och kom fram till att ett tema som jag ofta återkommer till är självförnekelse. Jag tycker att det är spännande med förnekelse hos mig själv, hos andra människor, och hos oss som kollektiv. Att man säger en sak och gör någonting annat, eller vet att något är fel men ändå väljer att göra det. Det är mycket sånt, och det är mycket karaktärer från historien. Jag tycker om att ta in historiska figurer med ett dramatiskt öde och se på dem genom mina ögon.
Staffan säger att han ser sig själv som en historienörd, fascinerad av dåtiden och de spår som lämnats av människor som levt före oss. Genom att blicka bakåt vill han förstå allt det som finns framför honom.
Intressant att du är så intresserad av det som har hänt fast du själv alltid har blicken i framtiden.
– Det är verkligen en inre konflikt, att jag kan vara extremt sentimental och vemodig, men ändå ha ett maskineri i mig som bara ska framåt. Sen fascineras jag av historia på det sättet att jag har svårt att komma över att det levt så många människor precis som vi, för många år sedan, som varit lika levande och lika livskraftiga. Jag får lite ångest över det och försöker greppa förgängligheten lite grann.
Du har många låtar som är döpta efter historiska personer: Kleopatra, Jeanne D’arc, Elvira Madigan och Dracula. Vad var tanken med det, var det medvetet?
– Kleo var en ren slump, men med Elvira Madigan, Jeanne D’arc och Dracula var det medvetet. Nu är ju Dracula en fiktiv person men han har ändå en stor historisk betydelse. Jag älskar det senromantiska 1800-talet. Bram Stoker och Mary Shelley med Frankenstein, alla de figurerna och vad det representerade för de författarna. Frankensteins monster, ett lapptäcke av kroppsdelar, som blir ett lapptäcke av känslor, medvetande och identitet. Dracula, en karaktär som i grund och botten är två olika naturer, både levande och död. Han går omkring och pekar finger, säger att folk hycklar, men hela hans natur är hyckleri. Han kan inte vara bara en sak, för det är så han är född, och så är vi människor också. Vi är alla ett lapptäcke av identitet, tankar och känslor. Jag tycker om att prata om sånt genom figurer som kanske var exempel på det i sina liv.
Vad vill du att folk ska känna när de hör det nya materialet?
– Jag vill att de ska känna det jag känner, för jag känner alltid så jävla intensivt, och så mycket. När jag skriver låtarna så lägger jag ner väldigt mycket tid på att jag själv ska bli upprymd och taggad på det jag sjunger om, för annars kommer jag att glömma texten. Så jag blir väldigt upprymd av låtarna, jag känner väldigt mycket glädje, men också vemod, av att lyssna på dem. Det är ju upp till var och en vad man känner såklart, det kan jag inte påverka, men jag blir väldigt glad av att lyssna på låtarna och jag hoppas att andra blir det också.
Det senaste släppta materialet var singeln Kleo från den stundande skivan. Orgel och blås sätter en nostalgisk stämning i bakgrunden samtidigt som textrader om beundran och längtan samsas i klang. En levande och varm låt om den nästintill heliga akten att bli kär.
– Kärlek är en så jävla stor känsla för mig. Den romantiska kärleken tar väldigt mycket plats i mitt huvud, för jag är definitivt en romantiker och det genomsyrar allt i min värld. Jag har alltid sett på världen med enorma ögon. Det är helt sjukt att vi lever och att vi finns, jag har svårt att ta in det ibland. Jag ser på kärleken lite på samma sätt, med vördnad och häpnad. Därför känns det naturligt att skriva en låt som Kleo, som kanske kan uppfattas som banal, men jag tycker att det finns utrymme för den typen av naiv kärlek.
Jag har alltid sett på världen med enorma ögon. Det är helt sjukt att vi lever och att vi finns, jag har svårt att ta in det ibland.
Både romantik och nostalgi är ämnen som Staffan flera gånger återkommer till under intervjun. Tillstånd han förkovrar sig i, ibland uppslukas av, och känner ända ut i fingertopparna. Han pratar om det som något gripande, något som styr över en, mer än något man själv kontrollerar. Det finns en respekt inför det hela, att överlämna sig själv inför sina känslor och bara låta de strömma, för att sedan sätta sig ned och skriva om det.
Vad är det lättaste och vad är det svåraste att skriva om?
– Det svåraste är att inte bli bekväm och falla in i gamla mallar. För mig är det väldigt lätt att måla upp nostalgiska bilder, och jag kan bli så trött på mig själv så fort jag skriver en ackordföljd eller en melodi som känns så. Jag försöker hela tiden att bryta mig loss från gamla mönster, och det är något som jag jobbat med på den här skivan. Det jag har lättast för att känna, och därmed skriva om, är ofta kärlek, hat och nostalgi, men jag önskar att jag var bättre på att skriva mer naket. Sen så reflekterar jag en del över hur mycket naket jag vill skriva, för hur intressant är det egentligen?
Intressant att du säger att det som känns svårt med att skriva naket är tanken om huruvida andra skulle tycka att det var intressant eller inte. Jag tror jag skulle känna att det svåraste var själva akten att blotta sig själv, men det tycker du inte känns läskigt?
– Jag tycker inte att det känns så läskigt, men jag kan tycka att det lätt blir banalt. Vem fan vill lyssna på när jag jämrar mig? Jag har en övertro till konsten på något sätt, jag tycker att så länge det sker inom kontexten för konst så har jag inga problem med att ta ut svängarna. Men då vill jag att det ska vara ett bra konstverk, inte bara för sakens skull, att man typ ramar in en spya för att det är just en spya.
Så det är alltså inga spår på skivan som är inramade spyor?
– Vet du vad! Det finns faktiskt en inramad spya på ett av spåren. Jag tänkte inte ens på det, men på spåret Där som lyckan bor så går texten “Och det känns som att någonting ska hända / Sa David just innan han spydde ner sitt trumset / I ett rum på Askuddsvägen när vi var tolv år gamla.”
Titeln på skivan är Underströmmar. Vilka är de här underströmmarna?
– Jag tänker på mitt tankeflöde som en bäck, det är lite töntigt kanske, men underströmmarna blir då det undermedvetna. Man måste gräva i sig själv för att hitta till det som är intressant och det är det jag har försökt göra. Så underströmmarna är väl mina observationer av det som pågår i det undermedvetna.
Är naturen någonting som du känner mycket för?
– Verkligen. Det betyder jättemycket för mig. Jag kommer från en skärgård, från havet och naturen, och jag har en väldigt speciell relation till det. Jag har mycket undergångstankar och ångest över klimatförändringarna, det känns oroligt att Östersjön är övergödd och att de vikar som man badade i och växte upp kring är helt igenvuxna och gyttjiga.
Att se de platser som har utgjort grunden för ens uppväxt förändras till något oigenkännligt liknar Staffan vid känslan av att förlora någon nära. När minnen som är starkt förankrade i ens inre inte längre kan återupplevas utan tvingas till att evigt vara just det, minnen, är det en sorg. Han säger att han ofta lever i det förgångna, i små luckor i det inre arkivet från när världen var som vackrast.
Har du något minne från din musikkarriär som du ofta tänker på?
– Det var väldigt stort att få börja jobba med skivbolaget Youth Recordings. Processen med första skivan var också väldigt speciell. Jag satt själv i ett år och bara lärde mig att spela in och skriva låtar. Sen finns det liveframträdanden som man inte riktigt glömmer. Till exempel gjorde jag en spelning på Åland förra året där det var en pappa som var på svensexa med sin son. Pappan gick upp på scenen, tog micken av mig och började bröla “Idag är det min pojkes svensexa. Spela något med ett jävla drag nu för fan, jag vill höra något jag känner igen” och så spelade vi vår egen låt, en ballad dessutom. Men han var så packad, han brölade med ändå. Det minns jag starkt.
Vi rör oss från källaren, genom böljande röda sammetsdraperier och in i teatersalen. Ett hav av stolar i publikhavet, en tom scen sånär som på enstaka möbler. Det känns lite underligt att få se salen på det här sättet, i det blottande tillstånd som en öde scen är i. Jag fylls av vördnad inför att få stå i den mäktiga salen och en känsla av andakt infinner sig. Staffan säger att den känslan, den ödmjukheten man känner inför en tom teatersalong, nog är det närmaste han kommer religion. Jag svarar att konst kanske kan fylla samma syfte i ens liv som religion gör, och han nickar medhållande. Vi blir tysta en stund och låter just den känslan skölja över oss.
Albumet Underströmmar släpps den 22/5.
