INFALLEN

INFALL 1

I den mörka natten som råder även de mest borttappade av människor att söka skydd, går jag längs en gata som hellre skulle sova än bära ännu ett par trötta fötter. Skamsen över mitt intrång men frågvis inför mörkret fortsätter jag varsamt fram.

Runt mig bugar våningshusen över kullerstenarna i tunga, mogna klasar. Över mig, en bit av den stjärnlösa himlen, utmejslad mellan stadens takrännor. Det är dit min blick går, till den urgröpta, svarta oändligheten. Stjärnlös.

En sorg kommer över mig, och med sorgen en tanke som jag i dagsljus hade avfärdat som nonsens; stjärnorna har slocknat. Utkonkurrerade av stadens ljus har de dragit sig tillbaka och syns nu inte mer. Skamsna har de vänt ryggen till för att dölja de brännande kinderna.

Nonsens, som sagt. Ändå drar tanken min blick upp och sedan ut mot svarta fönster. Där inne drömmer de ovetande, ännu skonade från min absurda upptäckt. De vet inte vad vi har gjort. Vad har vi gjort?

”Vakna!” ropar jag. ”Vakna kära vänner, vi måste montera ner lamporna! Förstår ni inte? vi har släckt stjärnorna!”

INFALL 2

I havet har någon strösslat diamanter. De tumlar nu omkring på vattenytan i ett oändligt guppande. Ljuset sticker i huvudet. Jag lägger mig ner men himlen är värre än havet, nästlar sig in även innanför slutna ögonlock. Det finns något elakt i värmen, något som trycker kroppen ner mot sanden och gör även den minsta rörelse släpig.

”Hallå.” Min röst är sträv. Jag måste svalt sand när jag badade. Nu ligger den strödd i min hals ochtorkar i solvarma andetag. 

Igen. ”Hallå.”

Bredvid mig, ljudet av sand som faller över sig själv. Sedan kan jag känna hennes andedräkt, fuktig och varm mot min axel.

”Hm?” Hon låter nyvaken.

”Varför ligger vi inte i skuggan?”

Hon släpper ifrån sig en kokhet pust. ”Det finns ingen skugga.”

Jag skakar på huvudet och begraver det följaktligen längre ner i sanden. ”Det är inte sant.”

”Vi solar ju.”

Hennes röst har försvunnit från min axel. Hon har vänt sig mot himlen.

”Det är inte sant.”

Jag öppnar ögonen för att se på henne men min kisande blick når inte längre än till min bara axel. Där har saltet klumpat sig på hårstråna. Som om en insekt lagt sina vita kristalliserade ägg över hela min hud. Jag höjer blicken, försöker få fatt om hennes ansikte men ser en armbåge istället. Jag gillar inte hennes armbåge. Den är för stor, för rund. Liksom sticker ut lägre än vad som måste vara fysiskt fördelaktigt.

Jag drar fingrarna genom sanden bredvid sarongen. Den är så brännande att den nästan känns iskall. Hårt trycker jag fingrarna ner i sanden och någonstans på vägen blir den upplevda kylan verklig. Där under det varma finns något svalt..

Med ens finner jag kraft, kommer upp på alla fyra och börjar gräva. En grop. Hukad över sanden slickar solen svettdropparna från min rygg. Gropen blir lång och smal och i botten är sanden fuktig. Med en näve av den fuktiga sanden tryckt mot pannan sjunker jag ner. Jag skopar sand över min kropp, drar sarongen över ansiktet, gosar ner rumpan i det fuktiga underlaget och väntar på skymningen.

Text: Lova Rindström