Blessed be the fruit? Moderskap, motstånd och minnespolitik i The Handmaid’s Tale
Tisdag förra veckan sändes det allra sista avsnittet av Hulus adaption av Margaret Atwoods post-apokalyptiska roman The Handmaid’s Tale (1985). Det känns som en hel livstid sedan premiären 2017, ett år då den fjärde vågens feminism nådde sin kulmen med digitala rörelser såsom #MeToo. Alla kallade sig feminister, och det var första och kanske sista gången Sverige hade en regering som beskrev sin politik som just feministisk. Donald Trump hade precis inlett sitt första presidentskap, och trots starka reaktioner och stora protester, föreföll det som att serien skildrade en värld som skulle kunna bli möjlig under hans styre. The Handmaid’s Tale målade upp en mardröm där det så kallade ”fria väst” riskerade att bli en totalitär och teokratisk regim som inskränker kvinnors rättigheter, och tvingar in kvinnor i ett system av tvångsreproduktion. Den starka kopplingen till samtidens politiska klimat gav serien stort genomslag, vilket gjorde att den dystopi som gestaltades inte längre verkade vara långt borta.
Med dess tunga och våldsamma innehåll parallellt med en omfattande politisk och emotionell utmattning, svalnade dock intresset redan efter den andra säsongen. I takt med att periodens ledande feministiska diskussioner fokuserade alltmer på intersektionalitet, kritiserades serien för att centrera kring vita kvinnors erfarenheter, medan svarta och bruna kvinnors berättelser åsidosattes. Många påpekade dessutom att den dystopiska framtidsvision som gestaltades länge varit en verklighet – särskilt för socialt, ekonomiskt och politiskt marginaliserade kvinnor, vars reproduktion kontrollerats av tvångssteriliseringar, medicinska experiment och sociala regleringar.
Detta blir tydligt via den samhällsstruktur som skildras i den dystopiska regimen Gilead, där tjänarinnors nyfödda barn omedelbart tvångssepareras från sina mödrar och ges till vita, i regel infertila, kärnfamiljer i det övre klasskiktet. Således förankras moderskap i frågor om klass, kön och makt, men förbiser den rasistiska kontext som genomsyrar historiska och samtida praktiker av tvångsseparation och adoption, både i Sverige och globalt. Även funktions- och heteronormativa logiker, som ifrågasätter vissa gruppers rätt till föräldraskap, förblir osynliggjorda.
Samtidigt anknyter The Handmaid’s Tale tydligt till de övergrepp som skedde under den transatlantiska slavhandeln, vilken tvångseparerade svarta kvinnor och barn från deras familjer för att upprätthålla kolonial kontroll och rasistisk maktutövning. Liknande mekanismer återfinns inte bara i historiska fall som exempelvis The Sixties Scoop i Kanada, Stolen Generations i Australien eller Los Niños Rabados i Argentina, utan även i nutida sammanhang, där faktorer som sociala och ekonomiska ojämlikheter påverkar familjepolitik och reproduktiva praktiker, såsom adoption, surrogatmödraskap, donationsreproduktion och fosterhemsvård.
Temat om systematiska separationer av mödrar och barn i Gilead genomtränger hela narrativet, särskilt genom Offred/June Osbournes (Elisabeth Moss) desperata försök att skydda sina döttrar. Parallellt med att hon kämpar för att återförenas med Hannah (Jordana Blake), som kidnappades i början av serien, tvingas hon skicka sin yngsta dotter till Kanada för att skydda henne från att möta samma öde som Hannah.
Separationen manifesteras i Junes roll som tjänarinna till paret Waterford, där hennes kropp fungerar som ett redskap för reproduktion. Hon utsätts systematiskt för sexuella övergrepp av Fred Waterford (Joseph Fiennes) i syfte att föda parets barn, vilket, enligt Gileads lagar, ger paret rätt till barnet. Eftersom det visar sig att Fred har svårigheter att få barn ber hans fru, Serena Joy Waterford (Yvonne Strahovski), deras chaufför Nick (Max Minghella) att göra June gravid. När deras dotter föds vill June inte lämna ifrån sig henne – en konflikt där frågor om biologiskt och juridiskt föräldraskap samt ”barnets bästa” ställs på sin spets. I denna utveckling synliggörs en kritik av hur samhället kontrollerar kvinnors kroppar, med särskilt fokus på kontroll, förlust och upprättelse.
”På sociala medier har serien nyligen aktualiserats, där formuleringen ’det var en varning, ingen instruktionsmanual’ används för att belysa de inskränkningar som sker i realtid av kvinnors rättigheter och demokratiska friheter.”
Medan Junes och Serenas förhållande löper som en röd tråd för att framhäva Gileads övergripande kvinnoförtryck, skiftar de senare säsongerna fokus till Junes motståndsarbete för att frigöra tjänarinnorna i Gilead. Genom sina militanta operationer, där hon efter sin flykt till Kanada ansluter till motståndsrörelsen Mayday, markeras början på ett uppror.
Nu när Junes berättelse precis har fått sin upplösning i den sista säsongen märks ett förnyat tittarengagemang, särskilt i relation till de samhällsutvecklingar som speglats. På sociala medier har serien nyligen aktualiserats, där formuleringen ”det var en varning, ingen instruktionsmanual” används för att belysa de inskränkningar som sker i realtid av kvinnors rättigheter och demokratiska friheter.
Ett särskilt uppmärksammat exempel är fallet med Adriana Smith, som, trots att hon förklarats hjärndöd, hålls vid liv mot sin familjs önskan för att fullborda sin graviditet enligt Georgias restriktiva abortlagstiftning. Händelsen har jämförts med avsnittet Heroic i The Handmaid’s Tales tredje säsong, där en svart tjänarinna, även hon hjärndöd, reduceras till en kropp vars funktioner artificiellt upprätthålls för att graviditeten ska fullföljas. Parallellen mellan fiktion och verklighet blottlägger de etiska gränserna för statens kontroll över kvinnors kroppar, en utveckling som speglar samtida konflikter kring reproduktiv autonomi – från rätten till preventivmedel, till rätten till moderskap.
I seriens sista säsong frigör Mayday Boston från Gileads grepp, men regimen fortsätter existera i andra delar av USA och Hannah är fortfarande kvar i dess förtryckande system. Även om slutet skildrar en hoppfull framtid för flera av kvinnorna som levt under Gileads förtryck, kvarstår sorgen över att June och Hannah förblir åtskilda. I förgrunden finns hoppet om en återförening, men det skuggas av frågan om vad som någonsin kan repareras efter år av separation – en smärta som jag, precis som många andra adopterade, och familjer vars barn bortadopterats, delar.
”Nota bene: Atwood har vid flera tillfällen bekräftat att hela romanen bygger på verkliga händelser.”
Det har snart gått ett år sedan jag för, vad jag tror var, första gången såg ett foto på min amma (nepalesiska mamma). Detaljer, såsom hennes händer och ansiktsdrag med höga kindben, gav mig en spegel, och papper med vittnen bekräftade därefter vårt släktskap. Efter trettio år av separation är det inte bara svåråtkomliga och kryptiska dokument som skiljer oss åt, utan även språk, kultur och tid – för att inte tala om ett oöverstigligt avstånd. Ackompanjerat av fotot fanns en nyhetsartikel som berättade om vår, enligt artikeln, ofrivilliga separation. Vi har inte mötts, och det kanske vi aldrig kommer att göra, men de öppna adoptionssår som alltid funnits med mig låter jag nu, på både gott och ont, blöda fritt.
Även om The Handmaid’s Tale är fiktiv (nota bene: Atwood har vid flera tillfällen bekräftat att hela romanen bygger på verkliga händelser), speglar June ett modersperspektiv som ofta åsidosätts, inte minst genom rasistiska, misogyna och kapitalistiska strukturer. På grund av rådande strukturer fråntas systematiskt mödrars möjligheter att höras, och istället påtvingas berättelser om att de agerat främst utifrån sin ”fria vilja”, samtidigt som deras handlingsutrymme begränsas. Därför är det viktigt att fler röster, särskilt de som historiskt har tystats eller förvrängts, får utrymme att definiera sina egna berättelser.
Inom adoptionsindustrin – både internationell och inhemsk – hamnar de etiska, sociala och ekonomiska konsekvenserna ofta i det dolda, tillsammans med den livslånga sorgen som drabbar många inblandade. Junes berättelse må vara slut, men våra liv fortsätter.
Granskningen av internationella adoptioner har de senaste åren stoppat adoptionsverksamheter världen över, och “sändarländer” som Sydkorea har erkänt brott. När du läser det här har adoptionskommissionens utredning precis redovisats. Förhoppningsvis kommer deras besked att validera våra trauman, och ge många människors decennier av aktivism och engagemang i adoptionsfrågan upprättelse. Oavsett resultat, eller hur adoptionsupplevelsen varit för gemene man, bär många fortfarande på en förlust, präglad av förlorade relationer och kroppsliga spår. Detta sorgearbete är inte bara emotionellt och fysiskt, utan också politiskt – ett individuellt, liksom kollektivt sår, som kanske en dag lämnar ett ärr, men vars konsekvenser oundvikligen kommer att leva kvar och forma nästkommande generationer.
