I valet och kvalet: Den demokratiska drömmen krossades mot glastaket – igen
Klara Larsson är en skribent från Göteborg, med fokus på amerikansk politik. Hennes kolumn ”I valet och kvalet” har publicerats varannan vecka inför valet i USA den 5 november. I den avslutande kolumnen analyserar hon valresultatet.
Donald Trump blir USA:s nästa president. Demokratin – nedsmutsad, komplex, och ofullständig – har sagt sitt. Kamala Harris har vinkat hejdå efter att det demokratiska partiet underpresterat landet över. Hela världen tycks ha vaknat upp på onsdagsmorgonen och kliat sig i huvudet: hur kan detta ha hänt igen?
Det blev ingen BRAT-autumn.
Den historiskt korta Harris-kampanjen som inleddes efter Joe Bidens katastrofala prestation i debatten i juni, gjorde Kamala Harris till den första presidentkandidaten sedan 1968 som inte deltagit i förvalen. Trots detta förväntades Harris rädda det sjunkande skeppet – men hundrasju dagar senare skulle vicepresidenten plocka upp telefonen och gratulera Donald Trump till segern, och anse experimentet misslyckat.
En Hail Mary är ett strategiskt drag i amerikansk fotboll, där det förlorande laget i sista minuten desperat kastar bollen mot mål, blint hoppandes att någon står redo att rädda en poäng innan klockan står på noll. Ibland fungerar det, och kastet blir till virala klipp på YouTube. Men ibland når den som ska fånga bollen inte fram, laget förlorar ändå, och huvudtränaren får sparken efter interna diskussioner i klubbledningen.
Kamala Harris nådde inte fram. Vid mållinjen stod Donald Trump, som med en dalande ekonomi och envis inflation i ryggen enkelt kunde driva hem sitt America First-budskap till de amerikanska hushållen. Fyrtioåtta procent av väljarna vittnade i vallokalsundersökningar om att de har det ekonomiskt sämre ställt idag än för fyra år sedan – den högsta andelen sedan frågan introducerades i mätningarna. Högre, till och med, än mätningen inför valet 2008 och den då rådande ekonomiska krisen.
Ett varningens finger bör höjas varenda gång någon uttalar sig som vetande om ”vad som gick fel”
Det är lätt att spela med i ”the blame game”. Lägren kring både Biden och Harris var snabba med att skylla ifrån sig, där Harris-kampanjen menade att om Biden hade valt att inte kandidera alls hade vägen till Vita huset varit kortare. Biden-administrationen anser däremot att om partiet hade slutit upp bakom presidenten så hade väljarna kunnat fokusera på partiets faktiska agenda.
Men vi vet lika lite om hur vi hamnade här, som vad som kommer att ske framöver. Ett varningens finger bör höjas varenda gång någon uttalar sig som vetande om ”vad som gick fel”. Inte än på flera månader kommer politiker, sakvetare, forskare – och absolut inte glatt tweetande ingifta släktingar, flingen från högstadiet eller vängruppens besserwisser – ha konkreta svar eller lösningar. Hänfall ej till den mänskliga viljan att lista ut, lev med vanmaktens ovisshet.
…Men om vi ändå ska spekulera
Kamala Harris lyckades inte separera sin politik från chefens, presidenten Joe Bidens. I ABC-programmet The View fick Harris i oktober frågan om det fanns något som hon hade gjort annorlunda än Biden. Vicepresidenten svarade att ”nothing comes to mind”. En ”gaffe” – en tabbe – inför väljarna som var trötta på ”Bidenomics”. Den kandidat som representerar ”business as usual” när dagens bensinpriser är högre än för fyra år sedan, i ett land där bilen har sitt eget tilldelade helgon – profeten Elia – kommer möta motvind. Även om alternativet är en inskränkning av aborträtten, eller av queeras, kvinnors och politiska motståndares rättigheter. Även om hens motståndare heter Donald Trump.
Demokraternas ryggradsbleka mittenflörtande
Enligt NBC:s vallokalsundersökningar ökade Donald Trump som mest bland gruppen latinamerikanska män, från fyrtio procent i valet 2020 till femtiofem procent i årets val. Även svarta män röstade i högre utsträckning på Trump i år än 2020, med en ökning med åtta procentenheter. Republikanerna plockade även röster hos Generation Z – väljare mellan 18 och 29 år – varav många var för unga för att med klarhet minnas den första Trump-administrationen mellan 2016 och 2020.
Demokraternas största ökning stod höginkomsttagare för. Man ökade sitt stöd hos väljare med en årsinkomst över 100 000 dollar med elva procentenheter. Detta från partiet som huserar arbetarklasshjältar som Alexandria Ocasio-Cortez (AOC), Bernie Sanders och Elizabeth Warren. Sanders uttalade sig under onsdagen och framförde svidande kritik gentemot demokraterna, som han anser har ”övergivit folk från arbetarklassen” – något senatorn från Vermont menar delvis är anledningen bakom både Hillary Clintons och Kamala Harris valförluster.
Det ligger något i det han säger: för att vinna över den typiska mittenväljaren, som kanske röstade på Obama 2012 men på Trump 2016 och 2020, så har det demokratiska partiet kompromissat sin ordinära väljarbas. Under kampanjen rullade man ut röda mattan för anti-Trump-republikanen Liz Cheney, dotter till George W. Bushs vicepresident Dick Cheney och en djupt religiös abortmotståndare, i vågmästarstat efter vågmästarstat. Detta för att visa eventuella Harris-flörtande republikaner att det är okej att byta sida – vattnet är varmt.
Detta kan ha alienerat de historiskt största grupperna demokratiska väljare: svarta och latinamerikaner, samt arbetarklassen. Det demokratiska tältet var kanske helt enkelt inte stort nog för att representera den ensamstående puertoricanska mamman i Bronx, arbetaren i bilfabrikens Detroit och den republikanska dottern till en ultrakonservativ före detta vicepresident.
Vad händer nu?
Den 20 januari flyttar Donald Trump in i Vita huset. I skrivande stund ser det ut som att han får sällskap av en republikansk majoritet i både senaten och representanthuset, samt en högsta domstol med konservativ majoritet. Han är även uppbackad av ett parti modellerat helt efter hans vilja och som vänt och vridit på sig för att passa den strama, ibland motsägelsefulla, politiken Trump bedriver.
Donald Trump kommer alltså att vara en av de mäktigaste presidenterna i USA:s historia.
Som nytillträdd president har han lovat att driva igenom hela fyrtioen vallöften – redan på sin första dag på jobbet. Han vill bland annat att ”på några timmar” helt stänga gränsen mot Mexiko, för att sedan trycka på den gröna knappen och initiera den största deportationen i USA:s historia. Han har även lovat att ”we’re going to drill, baby, drill”, och att han ska dra USA ur Parisavtalet för att i stället underlätta ekonomiskt för den inhemska fossilbränsle- och fordonsindustrin.
Trump har även bestämt sagt att han kommer att avsluta kriget i Ukraina ”inom 24 timmar” genom att sätta igång diskussioner om fredsavtal, samt att han på hemmaplan kommer att benåda vissa av de involverade under stormningen av kapitolium den sjätte januari 2021.
Mer än så har den hemlighetsfulla Donald Trump inte bjudit på. Men trots att det ser ut som att man förlorar både representanthuset och senaten, så kommer demokraterna att bjuda upp till dans, slå knut på sina ben och armar för att döda alla förslag den nästa presidenten presenterar.
Det blev inget skålande med Kamala-cava för demokraterna i år. USA har fortfarande aldrig valt en kvinna till landets högsta ämbete. Nu dröjer det kanske innan vardera parti vågar nominera någon annan än en folklig, vit man, från en republikansk delstat med lagom utbildning och upprullade skjortärmar, igen.
Från Hillary Clintons otippade förlust 2016, till Kamala Harris Hail Mary-kampanj vars kast inte nådde riktigt hela vägen. Åtta år, två presidentkampanjer.
Ett intakt glastak.
Text: Klara Larsson
