I skuggan av Descartes

Novembervinden svepte mellan huskropparna, letade sig in i varje vrå och nådde slutligen fram till Kim, som väntade på bussen. Kims rock var aningen för tunn, men att köpa en ny hade skjutits på framtiden. Andra saker, viktigare saker, låg alltid i vägen. Sådant som egentligen inte spelade någon roll alls.

Bussens bromsar gnisslade och Kim klev på. Det var i stort sett fullsatt, precis som alltid. Trots alla fulla säten uteblev det monotona suset av samtal. Det hade varit skönt att få höra människor, på riktigt. Men kollektivtrafiken en morgon i november fungerade som ett slags muteknapp. Så fort drönarna klev på höll de käften. En sällsam kollektiv underlåtelse inför tystnadens gudinna. Kim försökte hitta en avsides plats och fick slå sig ner nästan längst bak i bussen. Blicken fäst på smutsen på golvet, men ändå registrerades allt. En äldre man i grå kappa hade placerat sin väska på sätet bredvid för att undvika att råka få en granne. Två tjejer i övre tonåren delade en energidryck. Ananassmak. De flesta hade hörlurar för att stänga ute världen omkring. Satt med ögon och hjärta stängda. Alla rörde sig i en noggrant koreograferad dans genom staden. Tillsammans men ensamma. Kim var osynlig, en statist långt bort i bakgrunden av andra människors liv.

På kontoret var dagen som de flesta andra. Excelblad och möten som aldrig nådde några verkliga slutsatser. Kollegorna, som hade varit trevliga nog under introduktionen för två år sedan, hade sedan dess glidit tillbaka till sina små vänskapscirklar. Kim var inte ovän med någon, men inte heller nära någon. Det fanns en sorts passiv artighet i deras interaktioner, som ett automatiserat leende vid kaffemaskinen eller ett ”Bra jobbat” i förbifarten. Det gjorde inte ont, men det värmde heller inte.

När klockan slog 17:00 packade Kim ihop sin datorväska och gick ut i kvällsmörkret. I den närliggande mataffären blev inköpslistan kort: pasta, vitlök, oliver och en konserv med tomatsås. En liten påse äpplen. Det blev alltid det nödvändiga, aldrig något extra. När Kim närmade sig självscanningskassan var det som vanligt. Inga blickar, inga hälsningar, bara suset av pipande streckkodsläsare och fodrade skor som knarrade mot golvet.

På bussen hem stirrade Kim ut genom fönstret. Gatlamporna kastade långa skuggor över tomma trottoarer. ”Det är som om livet händer någon annanstans,” tänkte Kim, men vågade inte formulera det högt. Inte ens för sig själv.

När Kim nådde sin lägenhetsdörr stannade hen till. Där, på dörren, satt en gul Post-it-lapp. Skriften var lutande och nästan lite ivrig, som om någon hade skrivit den snabbt.

”Vi ser dig. Tror du att du är bättre än oss?” stod det.

Kim kände hur bröstet snördes åt. Blicken svepte genom den tomma trappuppgången. Vem hade satt dit den? Var det ett dåligt skämt? Var det ens riktat till Kim? Jo, det var det nog.

Lappen slets av dörren och knycklades ihop i rockfickan innan Kim låste upp och steg in i lägenheten.

”Rösten, som aldrig riktigt fick plats under dagen, kändes trygg här.”

I hallen var tystnaden massiv, bara avbruten av klockans tickande och bruset från kylskåpet. Väggarna i den lilla ettan var kala, förutom några tavlor som hade ärvts från en moster.

På fönsterbrädan stod en rad krukväxter. En Fredskalla, en Hoya, två små kaktusar och en pelargon som kämpade mot vinterns mörker. Bladen var bleka, och blomningen hade stannat upp. Kim lade ner väskan och gick fram till fönstret.

“Hej på er,” sa Kim lågt.

Rösten, som aldrig riktigt fick plats under dagen, kändes trygg här. Som om den hörde hemma bland bladen och jorden.

”Hur har ni haft det idag? Ingen ny blomma, ser jag. Men det är okej, ni gör ert bästa.”

Det fanns något befriande i dessa samtal. Växterna hade inga förväntningar, inga krav. Kim kunde vara sig själv, vad nu det än innebar.

Kim satte sig vid köksbordet med en kopp te, stirrade på Post-it-lappen som nu låg utbredd framför hen. Orden ekade i huvudet. ”Vi ser dig.” Vad betydde det ens?

Minnen sköljde över Kim. Skolkorridorer där skratt alltid verkade riktade mot fel person. Kommentarer om utseende och om kläder. Vem man ville knulla och vem man fan inte ville ligga med. Om saker som inte kunde ändras.

”Tror du att du är något?” hade någon sagt en gång, så nonchalant att det knappt kändes som ett angrepp, men det hade fastnat. Orden hade blivit en del av Kim, en ständig viskning i bakhuvudet.

Det fanns alltid där. Ett motstånd att ta plats, att bekräfta sin existens. Kim hade blivit mästare på att vara neutral i alla lägen, att inte sticka ut. Och ändå stacks det ut som fan.

Det behövde få vara nog nu. Kim reste sig från köksbordet och gick ut i hallen. Rotade runt i ytterrockens fickor och fiskade till slut upp den skrynkliga lappen. Ur byrån bredvid plockade Kim fram en mindre ram som blivit över. Lappen vecklades ut så gott det gick och placerades i ramen. Sedan hängdes den upp på en krok innanför ytterdörren. Kim skrattade.

Den här fula jävla skrynkliga tavlan skulle få vara en ständig påminnelse.

Kim viskade tyst. ”Ja, jag tror att jag är något”.

Text: Marcus Ehrenholm