Briljant existentiell ångest i Liv och död Strömquist

Det är en förväntansfull stämning i salongen när publiken krånglar sig fram till sina platser denna kvinnodagskväll. Man märker att de längtar efter att få se vad succéduon Ada Berger och Liv Strömquist har hittat på denna tredje gång de gör en föreställning på Dramaten, tillsammans med den lika begåvade ensemblen. Och snabbt står det klart att publiken inte blir besviken. 

Under knappt 1 timme och 45 minuter avlöser de korta scenerna varandra, sketchlikt sammanhängande. Den samspelta ensemblen skildrar med imponerande komisk tajming ett vilset persongalleri, som med sin stora tilltro till självutnämnda experter och banala livsråd känns igen från vår samtid. Det är – bland många andra, ska tilläggas – David Books barbröstade matchocoach som aggressivt uppmanar alla att få kontakt med ”träbebisen inom sig själva”, Eric Sterns allvarsamme nörd som berättar för publiken om sin dröm om att möta en alvdrottning och i stället för Tomas få heta Thundergrunder (eller något i den stilen – alviskan är fantastiskt guttural och svårtydd för den förtjusta publiken). Det är Sanna Sundqvists förtvivlade klient som möter Ana Gil de Melo Nascimentos nästan AIi-lika psykolog som bara kan tala i formulärfrågor, det är Johan Ulvesons emotionella kapitalist, som i tusen internationella tv-program berättar om hur han har lyckats ackumulera ett enormt ”emotionellt kapital” genom att säga nej till allt och alla, det är Maia Hansson Berqvists kontaktsökande Anna-Karin, som förföljer resten av ensemblen med butiksbiträdesliknande frågor om huruvida de vill ha hennes hjälp. 

Det är fruktansvärt roligt och fruktansvärt träffande. Strömquist, Berger och ensemblen pekar på de masker av käckhet vi håller upp för varandra, för att i nästa sekund riva ner dem och visa det ynkliga därunder.

Jag tycker ofta att den bästa konsten är den som lyckas skildra det stora och eviga i det lilla och förgängliga, och det är precis vad Liv och död Strömquist gör. Vardagliga, samtidsbaserade situationer, som att försöka få hjälp från kundtjänst, får existentiella dimensioner och mynnar ibland ut i scenbilder som för tankarna till religiösa renässansmålningar. Daniel Åkerström-Steens scenografi återspeglar även den dansen mellan det storslagna och det vardagliga. Kulissen är en gammal målning föreställande ett idylliskt naturlandskap med fluffiga moln, gröna vidder och en sjö. Mot denna paradisliknande bild står några stolar som osar konferens, och Jesper Larssons ljussättning är allt som oftast provhyttsartat ljus – för att då och då, under några sekunder, bli mjuk och varm. 

Samtidsmänniskans fixering vid optimering och personlig utveckling sätts under lupp, och plötsligt ser vi klart och tydligt att allt detta bara är desperata försök att kontrollera något konkret samtidigt som världen tycks rämna omkring oss. Vi får se hur ensemblen panikartat skryter om vem som snabbast efter utbrändhet lyckades ”vända det negativa till något positivt” genom att starta coachföretag och göra Ted Talks. I en annan scen hoppar de runt och berättar om hur de ägnar sig åt tusen olika livsförlängande sysslor. De förklarar att de gör aktiviteterna eftersom det är bra för både immunförsvar, nervsystem och blodfetter, men när en av dem slutligen ropar ”Jag lever eftersom” stannar de upp och ser ut i intet med frågande blickar. För varför lever vi egentligen? Vad är poängen med att bli 100 år när vi samtidigt plågas av förvirring och alienation? Hur kan det vara så lätt för oss att lära oss hundra smoothierecept och veta exakt vilken mekanism i kroppen som gurkmeja är bra för, samtidigt som vi faktiskt inte vet hur vi ska hantera all denna tid av liv? Till och med en som uppfyllt alla sina drömmar och får stå staty i alla huvudstäder i hela EU, här spelad av Sanna Sundqvist, frågar sig på dödsbädden: Var det bara så här? 

Publiken vrider sig av skratt, men värmen i både salong och på scen är samtidigt påtaglig. Vi sitter alla och skrattar med, inte åt, varandra. I salongens skratt finns en sorgsen igenkänning, ett erkännande av att ja – precis så här svårt, patetiskt och svindlande ångestfyllt känns det att leva. Plötsligt uppstår magiska stunder av allvar, som när ensemblen stämmer in i en ordlös kör som ackompanjerar Maia Hansson Berqvists alltmer förtvivlade monolog om att hon brinner för att bli mäklare på Mallorca. Tårar torkas bort från flertalet kinder i salongen, innan vi några sekunder senare är redo att skratta igen. Det är en kärleksfull stund, eftersom skådespelarna skildrar varenda pinsam människa med stor värme. Och publiken jublar över den både ärliga och ömsinta spegel som hålls upp framför dem. 

Liv och Död Strömqvist har föreställningar fram till den 7/6-2024.