I nazistockuperade Paris drömmer hon om livet efter kriget
I stället för att fly skriver Claire om livet hon önskar att leva tillsammans med motståndsmannen hon älskar. Felix Krausz Sjögren har läst Ett helt liv, en förtjusande liten roman.
Kan man leva ett helt liv på en natt? Ryms ett helt livs berättelser på 70 sidor? Själva frågan känns löjlig; projektets omöjlighet uppenbar. Men i Ett helt liv gör Timothée de Fombelle ett imponerande försök.
I nazistockuperade Paris, mitt i natten, sitter 19-åriga Claire på sin lilla kammare och väntar på en man. Hon känner honom endast under det pseudonym som han använder inom motståndsrörelsen: Blanche. Han ska komma, som så många gånger förut, och diktera en motståndspamflett, hans Flygblad, som hon sedan kopierar på skrivmaskinen. Men han dyker inte upp som avtalat. Hon vet att hon borde lämna lägenheten – han kan ha blivit arresterad på vägen – men i stället sätter hon sig för att skriva ner hela det liv hon önskar sig få ha med honom, denne man hon i hemlighet älskar, efter kriget.
Hon målar romantiska bilder av sommarsemestrar på ett pensionat vid havet, skaldjursmiddagar i den milda brisen, med deras sömndruckne son i famnen. Hon uttrycker om och om igen att hon vill bli gammal. Hon vill berätta för sina barnbarn om kriget, hon vill ha älskat samma man i hela sitt liv – en mild och ömsint kärlek, som inte kräver många ord. Som hon skriver: ”Jag vill ha haft tid att glömma allt.” Men ständigt rycks hon, och läsaren med henne, tillbaka till krigets verklighet: stupade kamrater, angiverierna och nöden.
Timothée de Fombelle är känd framför allt som författare till böcker och dramer för barn och ungdomar. Han har alltså övning i det korta formatet, vilket man onekligen lägger märke till i boken. Han förmedlar också på ett övertygande sätt en tonårings tankegångar. Hoppet och lusten, strävan och längtan. Det stundtals svärmiska bildspråket. Jag känner att jag vill att hon ska få det hon så gärna önskar.
Men när jag avslutat boken, läst dess sista mening, lämnar Claire mig. Lika snabbt som hon uppstod, försvinner hon. Inga bestående intryck eller men kommer hon att lämna mig med. Visst skriver Ett helt liv in sig i samma litteraturhistoriska tradition som Woolfs Mrs. Dalloway eller Joyces Ulysses – eller för den delen den franska klassicismens teater med sin regel formulerad av Boileau: en dag, en plats, en handling. Men jämförelsen sträcker sig inte längre än så. Ett helt liv är en förtjusande och trevlig bok, en timmes avslappning, varken mer eller mindre.
Text: Felix Krausz Sjögren
