I Moderna museets åttiotal ryms både mjukt och hotfullt

Moderna museets nya utställning Sömnlösa nätter centrerar kring museets samling av svensk och internationell konst från 1980-talet. Utställningen innehåller verk av svenska såväl som internationella konstnärer. Formen och mediet varierar, med exempelvis oljemålningar, fotografi, skulptur och video. Museet definierar åttiotalet som ett motsägelsefullt decennium med ekonomisk kris, spridning av HIV-viruset och kalla kriget såväl som en stark konstmarknad och en utveckling av alternativa konstuttryck. Det ska erkännas att jag (och troligen många andra i min generation, som själva aldrig upplevt åttiotalet) tidigare haft en schablonartad Historieätarna-bild av decenniet. Tänk Erik Haag och Lotta Lundgren utklädda i tights och neonfärgade benvärmare. Mina studier i konstvetenskap har skiftat min bild av tiden, som nu istället är fylld av postmodernismen; den reaktion på modernismen då man diskuterar konstbegreppets innebörd, refererar friskt till konsthistorien och kritiserar idén om det konstnärliga geniet.

Det postmoderna begreppet genomsyrar även Modernas utställning som är kurerad av Anna Tellgren. I skapandet av utställningen har man utgått från ett antal kvinnliga konstnärer (exempelvis Barbro Bäckström, Cecilia Edefalk och Ingrid Orfali) som arbetat utforskande kring metod och motiv. Flera av dem har också undervisat på konstutbildningar och på så sätt påverkat nästa generation konstnärer. De manliga konstnärer som presenteras i utställningen är med för att de på något sätt har en koppling till kvinnorna, vilket är ett intressant perspektiv eftersom man kan tänka sig att man många gånger i historien gjort precis tvärtom, och presenterat kvinnliga konstnärer endast i relation till den man hon har släktskap med.

Utställningen börjar i ett rum med mörka, midnattsblå väggar, och Teresa Wennbergs videoinstallation Nuit Blanche. Verket från 1983 har fått namnge utställningen, fast i svensk översättning. Wennbergs definition av sömnlösa nätter innehåller inget lugn där man bara råkat stanna uppe för länge och glömt hur mycket klockan var. Istället är verket explosivt och drabbande. Det är intensivt och framför allt är det direkt. Det är en kraftfull installation som sätter tonen för resten av utställningen – ett skickligt kuratoriellt grepp att låta Nuit Blanche inleda. I en intressant kontrast till Wennbergs installation hänger Cecilia Edefalks En annan rörelse på väggen intill. Vid första anblick en lugnare oljemålning i varma blå och brända toner, men även denna med en stark intensitet, om än kanske mer subtil än Wennbergs installation.

Den mörkblå färgen på väggarna ramar på ett skickligt sätt in de svartvita fotografierna av Robert Mapplethorpe som hänger i samma rum. Jag fastnar särskilt för hans fotografi av Patti Smith med två duvor i händerna. Hennes genomträngande blick, och sättet hon håller upp den ena duvan nästan som en boxningshandske, kontrasterar mot det mjuka ljuset och det gracila sätt med vilket hon bär den andra duvan. Bilden är mjuk och hotfull på samma gång.

Utställningen är tydligt uppdelad i tre delar. De inledande och avslutande rummen är midnattsblå, och varje verk ramas in genom effektfull ljussättning som kontrasterar mot den mörka färgen. Däremellan leds besökaren genom flera stora, vita salar som rymmer en större mängd verk. Här får inte varje enskilt verk samma fokus, men å andra sidan ges en överblick och en möjlighet att sätta de olika konstnärerna och deras verk i en gemensam kontext. Jag stannar länge vid finska Marika Mäkeläs stora verk Snabbt dog vinden i olja, pigment och bladguld. En intensiv, matt klarblå kontrasteras mot glänsande guld, och ger intrycket av bergarter och utvunna metaller. Det är ett verk som med dess definierade textur måste upplevas på nära håll. 

Utställningen avslutas som den började, med ett midnattsblått rum. Här finns ett intressant fotografi med röda lökar av Ingrid Orfali med titeln Don Juan möter Narcissus. Ytan ser ut att vara hamrad på något vis, vilket ger den en extra intressant dimension. Här finns också två abstrakta metallskulpturer av Ronald Jones. Vid första anblick är det formerna, som förstärks av den glänsande metallen, fint gestaltade framför de midnattsblå väggarna, som intresserar mig. Jag får associationer till konstnärer som Jeff Koons och Constantin Brâncuși. När jag läser titeln och informationstexten får verket en allvarligare dimension bortom det visuella: Utan titel/Partiklar av nytt mänskligt immunbristvirus som sprutar ur ett mikrovillus ger oss förklaringen att verket föreställer “en mänsklig cellstruktur som angripits av det humana immunbristviruset hiv”. Nog för att åttiotalet också innehöll neonfärgade benvärmare, men här finns de ingenstans att hitta.

Utställningen kan, den tydliga uppdelningen till trots, nog upplevas spretig; det är många olika konstnärer, många olika medier och stilar – den gemensamma nämnaren är det decennium de tar avstamp i. Moderna löser detta genom att i sina informationstexter intill verken visa på de olika konstnärernas position och verksamhet i 1980-talets konstvärld. Jag funderar på varför man valt just den ordningen och placeringen på verken: utifrån att man gått bort från kronologi och in i tematik, hade man kunnat på ett mer tydligt pedagogiskt sätt leda besökaren tematiskt genom utställningen? Tematisera de olika rummen? Kanske är det inte vad Moderna vill med den här utställningen. Det är ju alltid en avvägning i hur mycket man som utställare vill sätta ramarna för betraktarens tolkning av de enskilda verken såväl som utställningen och dess sammansättning som helhet. Samtidigt är denna typ av spretigare utställning troligtvis inte det lättaste att ta till sig. Kanske hade den gynnats av en tydligare tematik i de olika rummen, istället för att de skyltar som fanns endast innehöll information om enskilda konstnärer och deras specifika verk.

Utställningen är som starkast i de mindre rummen där verken får en mer fokuserad inramning. Där är inte spretigheten ett problem – istället uppstår intressanta möten när de klassiska materialen och teknikerna hänger sida vid sida med tidens nya experimentella metoder. Tematiken i verken skiljer sig åt, men gemensamt är att man presenterar en dovare bild av åttiotalet än den som generation Z har nåtts av genom populärkultur. Utställningen ger en stark bild av ett decennium då konsten och konstvärlden var i förändring: fysiskt, i nya material och tekniker, och mentalt, i nya infallsvinklar och perspektiv. Fyrtio år senare är rädsla för smittsamma sjukdomar, ekonomisk kris och krig återigen högst närvarande i vår samtid. Det ska bli intressant att i framtiden se om 2020-talets bildkonst kommer att bära likheter med det åttiotal som presenterats i Sömnlösa nätter.

---

Text: Hanna Tegbrant

Utställningen Sömnlösa nätter – från 1980-talet i Moderna museets samling pågår från 28 februari 2023 till 14 januari 2024.