I Amanda Romares heteroförhållande finns bara en vinnare
Judas tar vid där Hela Malmö består av killar som dumpat mig slutar. Li Brundell roas roas av misandrin men är tveksam till skildringen av övergrepp.
Två år efter att Amanda äntligen lyckades bli ihop med Emil borde allt vara frid och fröjd. De har hunnit flytta ihop och Amanda har efter många om och men fått Emil att bli färdig med sin utbildning och skaffa sig ett jobb. Men att vara sambo med sin pojkvän är lättare sagt än gjort. Med två olika livsstilar, hans framför tv-spel i timmar och hon ute joggandes, börjar Amanda oroa sig alltmer över hur olika de är. Till följd av det sneglar hon alltmer åt Ozempics håll för att Emil ska hålla vikten i schack. Men Emil vill inte gå på viktmedicin och tycker att Amanda är kontrollerande när hon föreslår det. Om och om igen cirkulerar de ämnet i takt med att Amanda ställer sig frågan allt oftare: “är det verkligen så här det ska kännas i ett förhållande?”
Över 266 gripande sidor får läsaren ta del av en autofiktiv dagbok som tar vid där föregångaren Halva Malmö består av killar som har dumpat mig tog slut. Genom ogrammatiska snedsteg och frikostiga anglicismer målar Amanda Romare upp en levande bild av Amandas liv i Malmö. Det är mycket vardag men även festligheter som vi bjuds in till. Allt från bostadsrättsföreningens styrelsemöten till blöta utekvällar. Som medmalmöit myser jag när hon beskriver fyllekaraoken på Azalea och klubbandet på Plan B. Men som utomstående hajar jag ofta till vid scenerna med pojkvännen.
Visst speglar Romare vardagen hos många kvinnor som lever ihop med män, men hon problematiserar den också oproportionerligt lite. Hon kommer nära en konstant påminnelse om kvinnors osynliga arbete, flera gånger, med hjälp av bland annat ett suckande tjejgäng. Men det fragmentariska formatet på dagboksanteckningarna resulterar i att man aldrig når ett djup och framför allt att man aldrig riktigt lär känna pojkvännen Emil.
Vi får knappt veta någonting om Emils drömmar, åsikter eller bakgrund. Istället får vi veta om hans växande mage, håravfall och hemorrojder. Vilket gör hans roll rätt ointressant. Om en roman tros handla om samspelet mellan två personer så är det det man vill läsa om, inte hur en karaktär (Amanda) utvärderar en anonym kropp (Emil). Vilket kan förvisso ursäktas med hjälp av att boken är skriven ur just hennes perspektiv. Men jag kan ändå inte låta bli att känna: är inte det här lite objektifierande?
Samtidigt som det är lätt att med kvasi-misandri älska boken Judas, är det också lätt att bli besvärad. Att pojkvännen till en i tjejgänget, vid flera olika tillfällen, trycker in sin penis i den sovande flickvännen, talas om som utarbetad BDSM av både den kvinnliga karaktärens syster och majoriteten av hennes kompisar. Efter det avsnittet nämns det sedan aldrig igen. Däremot säger huvudkaraktären Amanda att hennes vän har varit med om en våldtäkt efter att hemsläpet till vännen i fråga utsatt henne för strypsex utan samtycke. Inte för att man kan anse att det sistnämnda inte är ett övergrepp, tvärtom så är det, enligt min mening, just ett regelrätt övergrepp och bra att författaren benämner det som just det. Men jag kan inte låta bli att ställa mig frågande till att de två olika fallen i boken behandlas så annorlunda.
Våldtäkten som förekommer utanför ett förhållande blir kallad för övergrepp, i boken och utanför den, medan våldtäkten i ett förhållande ignoreras inuti boken för att sedan benämnas som “något i god tro som sedan blir väldigt fel” av Romare utanför boken i en intervju med Aftonbladet. Och kanske är det exemplet det tydligaste symtomet på romanens huvudsakliga krux: i ett försök att kontextualisera kvinnligt kontrollerande, normaliserar Romare relationsvåld.
Varje oförrätt ska pareras med den andres blunder. Glöm allt vad partnerskap heter, i den här sortens förhållande finns bara en vinnare och förlorare. Istället för att ifrågasätta rollerna i ett heterosexuellt förhållande fastnar Romare i ett slags resonemang om hönan-eller-ägget. Är kvinnor så kontrollerande för att män är passiva eller är män så passiva för att kvinnor är kontrollerande? Bitvis intressant och bitvis frustrerande!
Sammanfattningsvis kan man dock kalla det en väldigt engagerande bok. Man lider med huvudkaraktären för den ständiga projektledarrollen i förhållandet, men blir varm i bröstet av samhörigheten hon känner med systern Adina och sina vänner. Romare är också underbart explicit med en taktfast komisk tajming. Jag önskar väl bara i efterhand att den här boken, som ändå utger sig för att vara en relationsroman, hade tagit lite längre tid på sig att introducera den andra parten i förhållandet.
Text: Li Brundell
