Hur skriver man egentligen samhällskritisk litteratur?
När jag sommarjobbade i hemtjänsten för ett par år sedan var tanken att jag kunde skriva om det. Livsvisdom, långa liv kantade av lycka och sorg – allt detta låter ju som stoff. Men jag minns nästan ingenting, för jag hann knappt prata med vårdtagarna. Det jag minns är snarare kamikazeuppdrag som att hinna med att duscha en halvkroppsförlamad 82-åring inom loppet av de 18 minuterna som företaget öronmärkte för ”personlig hygien”. Allt utspelade sig som i en ovärdig dimma. Så jag skrev inget, det gick inte, varje liten stavelse klingade falskt. Inte minst när jag försökte förmedla någon sorts samhällskritik. Känslan är den exakt motsatta i Elliot Barons bok Vi kommer med hjärta hem till dig som kom ut i fjol.
Den tillägnas kollegorna och på baksidan står det:
I Sverige har över 200 000 människor hemtjänst.
En stor del utförs av privata aktörer.
Det här är en bok om de som tar del av den.
Projektet är ambitiöst. Åtminstone framstår det så för mig som inte lyckades sätta ord på ett enda av dessa 200 000 liv. Hur skriver man egentligen samhällskritisk litteratur?
Georg Lukács tyckte att den realistiska romanen hade en unik förmåga att fånga vardagens materiella och sociala förhållanden. Men idén om att realism mer än någon annan genre skulle stå i förbindelse med samhället och verkligheten är enkel att slå hål på. Språket kan inte skildra en objektiv verklighet, för finns det ens en verklighet bortom språket? Stefan Jonsson håller med om den invändningen i en av hans essäer, men gillar ändå realism som begrepp, fast då som verb – realistisk aktivitet. Det liknar främmandegöring – att genom konsten åskådliggöra delar av livet som annars glöms bort i vardagslunket. Men realistisk aktivitet är annorlunda eftersom det främmandegjorda måste sättas i relation till samhällsstrukturen. Här ser han en kritisk potential. För Jonsson är det alltså en praktisk metod som kan användas på olika sätt, och inte bara i formen av den realistiska romanen som Lukács höll så varmt om hjärtat.
Adorno och Walter Benjamin såg den politiska potentialen i just formexperiment. Den klassiska berättelsen består av händelser som följer på händelser, men för en berättelse krävs också orsakssamband. Händelsen måste uppstå som konsekvens av den förra, den måste förstås i relation till helheten. Men är den sortens plumpa logik tillräcklig för att gestalta den moderna verklighetserfarenheten? Adorno och Benjamin som var verksamma samtidigt som Hitler och Stalin kände till riskerna med enkla, förljugna berättelser. Därför tyckte de att progressiv politisk litteratur skulle gå i motsatt riktning – närma sig det uppbrutna och fragmentariska. Inte helt olikt Barons stil.
Formen är just svårfångad. Är det en roman, diktsamling eller varken eller? Omslaget ger inga svar. Så fort man öppnar boken märker man dock den tudelade strukturen. På vänstra sidan står det till exempel inget mer än “kontoret är inget riktigt kontor” eller “renbäddning undviks”. Ibland är det flera rader, men aldrig fler än tre: “och vi serverar frukost/och vi rensar kylen/och vi byter blöjan”. De brutna raderna varvas av korta prosafragment på höger sida. Ett vi, som måste förstås vårdpersonalen, tilltalar ett anonymt du, en vårdtagare.
En gång i veckan hade du beviljad promenad. Då ville du gå till ett konditori i närheten. När rullstolen kom utanför porten blundade du och tog ett djupt andetag, som om du fyllde hela dig med frisk luft och nya lukter. Tiden för att fika räckte inte riktigt till. Vi fick lämna dig ensam på konditoriet medan vi gick hem till andra. Du hade alltid solglasögonen på dig när du var ute, det spelade ingen roll om det var molnigt. Du tyckte om att lyssna på andras samtal och när vi kom tillbaka för att hämta dig frågade du om vi hade tid att sitta en liten stund hos dig. Din blöja hann bli genomvåt. Ofta syntes urinfläcken på klänningen.
Mest uppenbart är tidsbristen. Hur vårdtagaren gestaltas präglas av vad personalen inte hinner med att göra. Promenaden en gång i veckan är beviljad, vilket antyder att vårdtagarens vilja förmodligen överstiger detta enstaka tillfälle. Ändå räcker tiden inte till – personalen måste lämna henne på fiket för att hinna med andra besök. Omsorgen kräver tid, tid som inte finns: “Dina käkar rörde sig långsamt och det tog lång tid innan du svalde. Vi väntade och tänkte på hur våra minuter blev färre”.
Och det rör sig aldrig om någon engångsföreteelse. Promenaden till konditoriet upprepas en gång i veckan, hon “hade alltid solglasögon” och “ofta syntes urinfläcken på klänningen”. Att vårdtagaren sitter nerkissad och övergiven på konditoriet verkar vara en del av systemet: “Du blev alltid besviken på oss när vi behövde stänga av kranen …”, “Din kropp var full av blåmärken efter olika fall och på golvet låg det ofta urin och avföring”.
Prosafragmenten placerar inte på egen hand dessa skärvor av liv i något större sammanhang. Utöver att personalen har ont om tid saknas ett därför, vilket enligt Jonsson krävs för att det ska vara politiskt. Men om man läser prosan i relation till verserna blir bilden en annan:
arbetsuppgifterna kommer tillbaka
löpande band som inte är löpande band
Gator och lägenheter
förnamn och efternamn
Omsorgen är mekaniserad, platserna och framför allt vårdtagarna är reducerade till allmänna enheter. I verserna tilltalas personalen av företaget:
apt-möte och chefen ger tips
kisstricket gör att kunder kissar snabbare
han säger många bäckar små.
För att förstå varför vårdtagarna är “kunder” – siffror och inte individer – måste man förstå New Public Management. Boken handlar inte om hemtjänst i allmänhet utan om den privatiserade hemtjänsten. Kortfattat är NPM en omorganisering av den offentliga sektorn där huvudprincipen är att den ska styras som privata företag för att bli mer effektiv. I Sverige har det pågått sedan 90-talet. Carema Care (som numera heter Vardaga) är ett praktexempel. 2012 kom det fram att företaget vägde blöjor i syfte att ta redan på den exakta vikten avföring som en blöja kunde rymma innan den sprack. Logiken var att färre blöjbyten skulle innebära mindre omkostnader och större vinstmarginal. Rent konkret innebär NPM att personalens utförda arbete i detalj ska dokumenteras i den ökända appen ”Paragå” och att verksamheten utsätts för konkurrens. Detta förklarar ”kisstricket” och att personalen får “…smarta telefoner/minuträkning och GPS”.
Eftersom verserna handlar om just den privatiserade vården kan prosan läsas som dess konsekvenser. Verserna kopplar samman vanskötseln av vårdtagarna med samhällskroppen som Jonsson menar gör litteraturen politisk. Att vårdtagarna far illa framgår också i frånvaron av information. Prosafragmenten är aldrig längre än en sida, vårdtagarna är namnlösa och läsaren får sällan veta något mer än det som är direkt nödvändigt för personalens arbete.
Någons tunga blöja skildras eftersom den måste bytas, någons amputerade ben då protesen måste lirkas på, någons hårda avföring eftersom den gör att toaletthinken måste skrubbas, och så vidare. Individerna är inte individer; de är maskiner som behöver smörjas. New Public Management-samhället färgar alltså tilltalet, men inte bara.
Ibland bad du oss köp lottospel. Du vann aldrig några pengar. Men när du skrapade lotterna såg du ändå exalterad ut ut, dina ögon spärrades upp och du började att andas snabbare. Sedan hördes en liten suck innan allting blev som vanligt igen.
I regel är det som att varufieringen av vårdtagarna hindrar personalen från att se dem som något annat, men här syns motsatsen: i de exalterade ögonen skymtar vårdtagarens individualitet, dennes gåtfulla inre liv. Det finns sig på flera ställen, som i det längre utdraget jag inledde med: “När rullstolen kom utanför porten blundade du och tog ett djupt andetag, som om du fyllde hela dig med frisk luft och nya lukter”. I scenen som annars är rent tragisk skymtar också här en glimt av ett värde som är ointressant för vinstjakten: den unika, kanske omistliga upplevelsen av att få ta djupt andetag och känna omvärlden fylla en med intryck. Genom att Baron låter skymta det som samhällsstrukturen kväver, vårdtagarna som subjekt, visar han också på vad som går förlorat.
Jonsson menar att realismens nedgång på 1900-talet har att göra med kapitalism. Balzac och Stendhal skrev i en samhällskontext där moderniseringsprocessen var så pass ung att den västerländska individen fortfarande stod i förbindelse med de sociala och ekonomiska processer som styrde hennes livserfarenhet. I takt med att den globala kapitalismens stegrade på 1900-talet blev processen allt mer komplex och oöverskådlig. Förståelsen för sambandet mellan en egna erfarenheten och de större sammanhangen gick på så vis förlorad. Jonsson liknar det moderna subjektet vid en bonde som betraktar ett jetplan: “Han ser hur planet ritar vackra streck på den blå himlen, och omsider blir denna syn en självklarhet, men han har ingen aning om vart planet är på väg, varifrån det kommer, vad det rymmer eller varför det flyger”. Den realistiska litteraturen blev lidande eftersom den måste kunna avkoda detta jetplan, den måste kunna förstå sig själv i relation till samhällskroppen. Konsekvenserna menar Jonsson blev en självbiografisk litteratur utan anspråk på allmängiltighet.
Den här ovissheten kan definitivt märkas hos Baron. Samhället framträder till stor del bara som symtom. Samtidigt låter sig det kapitalistiska sammanhanget anas i verserna. Den realistiska aktiviteten, den politiska kampen, kan därför anas i tomrummen. Bland fragmenten och det uppbrutna.
Så varför inte en klassisk berättelse? Just därför för att orsakssambanden på samhällsnivå är oöverskådliga. För hur ska egentligen en gamling som varje vecka överges på ett fik och kissar ned sig förstås utifrån en helhetsförklaring? Trots att både forskare och politiker sedan hur lång tid som helst kritiserat New Public Management finns det inget som tyder på att det kommer försvinna. Ändå verkar ingen kunna svara på berättelsens ”vem gjorde det och varför?”
Kanske är det också skälet till att Barons politiska litteratur inte klingar falskt: den framstår varken som självbiografisk eller plakatpolitisk. Det är nog just den här brustna erfarenheten som inte låter sig fångas enkelt, och att det var det som jag själv konfronterades av när jag försökte skriva om hemtjänsten. Så när jag på nytt läser att boken tillägnas alla kollegor känner jag en tacksamhet, men kanske snarare som läsare än kollega. En sommar i hemtjänsten räcker knappast för att att förstå det som är vardag för hundratusentals människor: Kisstrick, överfulla blöjor och den ständiga effektiviseringen. Och trots allt det skönheten som ibland låter sig skymtas, för systemet nästan som ogräs.
Text: Isak Gröndahl
